Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Söndagstankar om Babel

11.00 står jag i Svt:s foajé. Jag har redan frågat i receptionen om jag behöver skriva in mig (det behövde jag inte) och kändisspottat (Karin Hübinette). Jag är beredd nu.

11.10. En dörr öppnas och någon ropar: ”publik till babel hitåt” och jag är inte först. Jag är nästan sist. Av en vakt blir jag avprickad med ett tick på hans personräknare.

11.15 Jag stampar utanför studio 2. Om det heter studio. Jag ser Skavlans dekor och Bolibompa-draken. Jag känner att jag är mitt i smeten. En som är med där det händer.

11.18 Det börjar mullra. Det är de luttrade Svt-besökarna som börjar gå mot dörren, de som vet hur man gör för att hamna i de där scen-nära stolarna. I de stolar där inte jag alls hamnar. Jag är inte luttrad. Jag är ovan och dessutom respektfull mot andra människor. Jag knuffas inte. Jag sliter inte folk ur stolar. Men mitt bakhuvud kommer inte att synas, tänker jag med stänk av bitterhet.

11.20 Inspelningsledaren (? Jag är inte van vid tv-vokabulär) berättar allt hur vi ska göra och vara. Fantastisk människa. Och så kommer Jessica Gedin in. Ser ännu mer intagande ut live.

11.21 Jag grubblar över hur jag ändå ska kunna få min plats i solen. Inget bakhuvud, alltså. Porlande skratt? En–  ack så – liten hostattack?

11.22. Allting börjar.

11.23. Jag kommer på det.

Gäster den här gången var John Irving och Bodil Malmsten. Han kommer med sin bok I en människa och hon med sin Så gör jag: Konsten att skriva.

Intressant var också att vi fick se de bandade inslagen om Nikolai Grozni som skrivit romanen Wunderkind och om Minecraft, skriven av Daniel Goldberg och Linus Larsson

13.00 Jag lämnar Babel-studion. Jag kommer inte få några 15 minuter i strålkastarljuset. Men om ni ikväll hör en liten sekund-kort extra klapp efter applåderna, så vet ni vem det är…

Den fina studiobilden är tagen av Kristina på din bokdröm.

Publicerat

Om det var krig i Norden

Hon ber mig läsa igenom texten. Min dotters födelsedag är min viktigaste högtid, skriver hon. Och fortsätter att berätta om läget i landet, mannen som dödades och flykten när barnet bara var några dagar gammal.

Jag tänker på henne när jag läser Janne Tellers Om det var krig i Norden. Effektivt berättad i ett du-tilltal får hon läsaren – ung som gammal –  att leva sig in i en situation när Norden ska bli ett nytt land men kriget rasar.

Om nästan hela Sverige, nästan hela Stockholm låg i ruiner efter bombnedslag. Om huset som du och din familj bor i har fått hål i väggarna, alla fönsterrutor krossade och taket bortslitet.

Du lyckas fly. Du förvaras på ett flyktingläger. Du får stanna i ett land som inte talar eller skriver de bokstäver du är van vid. Du är inte särskilt önskad. Du gör ändå ditt bästa. Med allt.

Ändå är du en främling. Ändå tänker du varje dag på när du kan flytta hem.

Hem, vart?

Kvinnan pekar på ett ord i sin text och frågar om hon stavat rätt. Det har hon inte. Avrättad stavas med ä.

Om det var krig i Norden. Janne Teller. Utgiven på svenska av Lilla Piratförlaget 2012

Publicerat

Fallvatten

När vi samtalar om romanen Fallvatten handlar det om skratt och tårar och maghugg och fnitter. Vi skrattar åt det stabila hus som Hjalmar Nilssons byggde. Åt de akvarellmålande kvinnorna under sina paraplyer. Åt tonen och detaljerna. Vi skräms över det som brister och gråter över mamman som bara vill hitta sitt barn till varje pris.Vi äcklas av Barney som gör sig själv till offer och hur han låter kvinnan han våldtar bli den som egentligen bär skulden. Men vi konstaterar att samma förakt han visar, ser vi också hos akvarellmålaren Lena när hon betraktar Laban. Samma nedlåtande, samma upprördhet, samma sätt att agera och när allt brister samma våldtäkt men kanske ännu värre?

Vi drogs alla med i den snabba berättelsen med aktion-klipper mellan olika människor längs Luleälven. Katastrofen med den brustna dammen är ett faktum och det kan bara sluta illa.

Anna berättar om rapporter efter Estonia-tragedin. Man ser fyra sorters aktionsmönster:  De som räddar sig själva och tar normal hänsyn till andra. De som räddar sig själva till vilket pris som helst (”går över lik”). De som kryper undan, fryser och inte agerar alls egentligen. De som aktivt räddar andra. Vi kan pricka in romanens karaktärer. Men vilka är vi själva?

Tänk om?

Man borde ha en krisplan. Man borde ha ett hus på en fjälltopp. Man borde åtminstone ha en Saab.

Fallvatten. Mikael Niemi. Utgiven av Piratförlaget 2012.

_____

Bokhora-JohannaL är varnad sedan barnsben och läste igenkännande. Snowflakes in rain gillar också spänningen.

Romanen är oktober månads frukostklubbsbok.

Publicerat

De obotliga optimisternas klubb

Vi ägnar en timme åt att reda ut vad han vill. Han, författaren Jean-Michel Guenassia till den tjocka romanen om en schack- och samtalsklubb i femtiotalets Paris. Ge liv åt en klunga sedan länge glömda farbröder? Minnas en barndom? Skriva en äventyrsroman för pojkar? Nej, vi är långt från säkra. Den har fått lyriska recensioner i dagspressen. Också det funderar vi över.

I Paris växer Michel upp tillsammans med mor, far, syster Juliette och bror Franck. Med goda vännen Nicolas blir han oslagbar i fotbollsspelet baby-foot. En dag spelar han på restaurangen Balto.

Mellanborden längst in hade jag lagt märke till en dörr bakom en grön sammetsgardin. Genom den dörren såg jag medelålders män försvinna, men jag såg ingen komma ut igen.

Trots sin unga ålder, han är tolv år i romanens början,  blir han en del av den lilla schack-klubben bakom sammetsgardinen. Dess observatör och försvarare. De är ett tiotal flyktingar som lämnat Sovjet, Ungern, Grekland och andra länder och många skäl. Deras gemensamma bas blir Café Balto där det längst in finns ett rum för schackspel och ibland ett och annat samtal. De är inga intellektuella. Det är inte den abstrakta filosofins gåtor som ska lösas här och vardagens konkreta problem. Mat, husrum och kärlek. Och politik. Kvinnorna är dock inte välkomna på caféet. Knappt i romanen heller. De hävdar att det som får dem att leva vidare är deras obotliga optimism.

I cirklar gör romanen avstickare och berättar männens vitt skilda historier. De är konsekventa och starka i sina åsikter med de är många och förblir flyktiga också i sin gestaltning. I fjärran finns Algeriet och kriget som brinner. Franck och hans vän Pierre diskuterar livligt vad man borde göra och inte. Till sist bestämmer de sig för att ta värvning och försvara sitt hemland. På Balto råder som vanligt delade meningar. När så Franck deserterar från armén i Algeriet försöker såväl hans pappa som Michel hjälpa till med pengar och skydd. Men så dyker brevet upp som får Franck att vända sin bror ryggen.

Michels stora intresse är läsande. Vi följer honom till studentdags och hela tiden sitter han med en roman i knät. Det vimlar av boktips och bokdiskussioner i romanen. Det är förstås fint. Fint också är att få en riktigt berättelse i handen och det här är rappt och roligt berättat även om hälften vore nog. Men poängen? Näe, där går vi bet.

De obotliga optimisternas klubb. Jean-Michel Guenassia. Utgiven 2009. På svenska av Norstedts 2012.

_____

Hermia tycker att att den trots längden missar att avsluta några av alla trådar. Dagens bok kämpar med att tycka om den men lyckas inte.