Söndagstankar om att låna böcker

Sedan år tillbaka ägnar jag mig som bekant åt att minska ner antalet böcker i hemmet. En in betyder två ut. Jag vill inte längre bo i ett bibliotek.

Däremot vill jag gärna vara i ett bibliotek, låna böcker och bokfrossa med ett lånekort i hand. I morgon ska jag introducera ett gäng nyinflyttade stockholmare i Stadsbibblos hyllor. Numera är det biblioteket så mycket mer än boklåning. Fika, surfa, kopiera och språka å ena sidan. Bokbläddra, lyssna på ett aldrig sinande antal föredrag och presentationer å andra sidan. Det går att vara där hela tiden och ständigt vara sysselsatt.

Att låna där gör man gratis genom skattebetalarnas försorg. Men för blott 400 spänn köpte jag ett lånekort hos Aka Hötorget. 52 böcker av årets utgivning står till buds under lika många veckor. Man behåller en bok när läsåret är slut. Andra bokkedjor har liknande system.

Fördelen med de 52 är att just att de är i begränsat antal. Jag brukar vilja läsa hälften av dem. När jag sedan kommer till bokaffaren kanske inte en önskad bok finns där. I stället får jag ta någon från listan som jag inte särskilt tänkt läsa och i bästa fall hittar jag en ny favoritförfattare. Så var det till exempel när jag hittade Mammadags av Gillian White.

Är det inte samma sak på stadsbibblo? menar du. Det är 500 000 böcker där. Chansen att inte hitta det man vill läsa är försvinnande liten. Jag behöver ibland gränsen för att kunna gå över den, förstår du.

En utveckling av de 52 är att inkludera också äldre böcker. 50 nya och 20 äldre, till exempel, det vore en bra sätt för mig att hitta sådant jag missat enligt samma idé. Det tipset ger jag till Karin på En bokcirkel för alla som när bokhandlardeömmar.

Det var väl det jag satt och tänkte på den här söndagsmorgonen. Ha en fortsatt fin söndag.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Det är något visst med långa titlar. Och det är något visst med titlar som innehåller ordet besynnerliga. Ett underskattat ord. Det betyder mer än ”fint och säreget”, mer än ”rart och egendomligt”, mer än ”spännande och udda”. Kort och gott ordet är besynnerligt. Och användbart. Sida upp och sida ner i Svenska Akademiens OrdBok visar användbarheten av ordet samt dess långa historia.

Besynnerliga barn som de med mun i nacken, de som är så heliumlätta att de måste förankras, de som har eld och hetta ur handflatorna får sin plats på ett särskilt barnhem och vårdas ömt av miss Peregrine själv. Så var det för Abe Portman, farfar till Jakob. Men farfar Portman blev tvungen att lämna barnhemmet och återvände aldrig. Berättelserna om barnhemmet var viktiga sagor i Jakobs barndom men nu när han är äldre, och farfar blir allt gaggigare tappar han helt intresset för det. Och vem som helst kan faktiskt se att fotografierna på de besynnerliga barnen helt och hållet är fejk.

Men så dör farfar under våldsamma omständigheter. Jakob måste gå till en psykolog för att göra upp med det traumatiska. Psykologen stöttar honom ordentligt och när Jakob bestämmer sig för att söka upp det där barnhemmet får han bra support.

Det bästa med den här boken är inte de fantastiska fotografierna som illustrerar besynnerligheten. Inte heller den uppslukande berättelsen eller de besynnerliga barnen. Nej, det är att slutet som berättar att det måste komma en del två snart. Och den ser jag fram mot!

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Ransom Riggs. Utgiven 2011. På svenska av Rabén&Sjögren 2012.

____

Ransom Riggs kommer ut med en bok om besynnerliga fotografier snart. Talking pictures

En man som heter Ove

Jag träffade Ove i lördags. Okej, jag visste inte att det var Ove men jag förstår det nu när jag läst romanen om honom. Platsen var en Stor Elektronikfirma och framför mig stod han och ville ha en skrivare. En bra skrivare. Det förklarade han tydligt för den unge försäljaren. Du vet en sådär B-R-A skrivare. Jag är inte intresserad av skanner eller kopiator eller trådlöst eller vad det nu är du vill pracka på mig. En bra skrivare, bara! Har du inte en sån?

Mannen vände sig mot mig och himlade med ögonen som om vi hade en hemlig klubb ihop. Och jag bildade klubben omedelbart för jag har alltid sympati för äldre män som vill ha en B-R-A skrivare och inte nåt annat som världen vill pådyvla dem.

Ove i romanen är ju egentligen en riktig guldklimp. Även om han är ”konsekvent o-munter” har han egentligen ett alldeles för stort hjärta. Under de veckor som boken utspelar sig visar sig grannarna i kvarteret vara riktigt rara ärtor. Inte minst höggravida Pravaneh som har förmågan att se längre och förstå Ove. För omunterheten har sin botten sorgen efter hustrun Sonja, som dog för inte så länge sedan. Det är en lättläst bok, rappt skriven och med lite torr humor. Människorna i kvarteret är småtrevliga bekantskaper. I bitar får läsaren veta allt mer som förklarar hur det förhåller sig med Ove. Att ilska kan vara sorg. Att rigida uppfattningar om låt säga bilkörning på gården handlar om omsorg för grannar och rabatter. Att en B-R-A skrivare faktiskt borde finnas i varje välsorterad butik.

En man som heter Ove. Fredrik Backman. Utgiven av Forum 2012

________

I början av september hade boktipset en bokcirkel på sin webbplats där Fredrik Backman deltog. Det var han som myntade uttrycket konsekvent omunter. Det var jag som stal det.

Det bästa av allt

Bokfrukost nummer tjugosju lockade många bokpratare. New York New York! Nu handlade det om en tidstypisk bok – om vi hade varit Breakfast Book Club på 50-talet. Då var Rona Jaffes bok Det bästa av allt en snackis.

Några kvinnor åker till The Big Apple för att göra karriär. 1952 var jobbkarriären något kvinnor gjorde innan de gifte sig. Till skillnad mot nu när vi alla ägnar oss åt jobb och familj och lägger (och här kommer mitt fulord) livspussel. Därmed inte sagt att någon av flickorna har det särskilt enkelt.

Meningarna kring frukostbordet var ovanligt enade. Trots att vi satte rekord i antal deltagare var vi nog mest överens om att det här var en intressant och läsvärd bok. De första femtio sidorna – jo de var lite sega, faktiskt. Men det tar sig och det är en välskriven roman om de unga kvinnorna vi får ta del av. Rona Jaffe skriver sansat och tydligt, visar omtanke med flickorna och visar bitsk ironi mot (somliga av) männen.

Det bästa av allt. Rona Jaffe. Utgiven på svenska av Forum 2011. Min pocketutgåva av Månpocket 2012.

– – – –

Att det engelska omslaget är snyggare än det svenska tycker vi också.