När vi skulle fara till Skottland i påskas dök tips om Denise Mina upp från olika håll, och allra särskilt de tre romanerna om Maureen O’Donnell. Eftersom vi skulle bo i Garnethill tordes jag inte ta med mig Död i Garnethill. Jag är lättskrämd. Men nu så.
Maureen O’Donnell. Jag gillar henne på en gång för hennes lågmälda, coola stil och blick för väsentligheter. En hel del problem i bagaget har hon, inte minst en pappa som utsatte henne för sexuellt våld när hon var barn. Efter en tid på ett mentalsjukhus fortsätter hon att gå på sina terapisejourer för att få rätsida på livet. Inte för att hon vill. Men för att familjen, med den alkoholiserade mamma Winnie i spetsen, håller sig lugnare då.
Nu vaknar hon på morgonen i sin lägenhet i Garnethill. I hennes vardagsrum sitter älskaren Douglas brutalt avrättad. Den övriga familjen blir nu snarast en belastning än ett stöd, bortsett från fina brorsan Liam som ställer upp för sin syster. Sa jag att han var knarklangare? Nej, det är inte lätt för Maureen . Ändå är det hon som bit för bit löser mordet på Douglas. Med sin goda känsla för hur man närmar sig trasiga människor och hur man för sig i skitiga miljöer, benar hon upp brott som ligger långt tillbaka i tiden.
Det Glasgow som skildras i boken är mer slitet än nuförtiden men det är förstås alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Inklusive Garnethill. En bonus är att upplösningen sker ute på Isle of Cumbrae även om beskrivningen inte är särskilt lockande:
Ön är liten och består av ett taggigt sandstensberg med en platt landremsa runtom. Det är en semesterort som inte förändrats sedan 1950-talet och de viktigaste turistattraktionerna är en minigolfbana mitt i staden Millport, säregna klippformationer som målats så att de ser ut som djur […]
Men jag vet bättre om Isle om Cumbrae, jag. Den här romanen är alltså den första av tre. Och om Maureen läser jag gärna mer.
Död i Garnethill. Denise Mina. Utgiven 1998. På svenska av Minotaur 2001.
