Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Aftonstjärnan

Om kvällarna läser jag Aftonstjärnan. Romanen med det vackra namnet är lugn och meditativ att vila i, sitt ämne till trots. Det tre vuxna syskonen städar i Skogshuset, det älskade sommarhuset som nu ska säljas. Mor är död. Kvar finns bara hennes saker och alla minnen. Parallellt med våndan kring huset tar författaren oss tillbaka ett halvår i tiden när mamma blir allt sjukare. Alla tre barn har ett innerligt och nära förhållande till sin mor. Hon har haft en stor och given plats i deras liv. Vad ska nu fylla det? Det otänkbara  – att sälja Skogshuset – blir nödvändigt och spelar det ändå någon roll. Och kanske är det där som frigörelsen finns.  För vad är Skogshuset utan mor.

Den här romanen påminner till intrigen om Sommarhuset, Anna Fredrikssons debutroman. Men där syskonen var helt oense i Sommarhuset är de i Aftonstjärnan överens och ingen sådan dramaturgisk konflikt är nödvändig. Det centrala i Aftonstjärnan är relationen mellan mamma och barn och den är vackert och närmast filosofiskt skildrad.

En intressant tidsmarkör är att alla röker. Även när mamma ligger cancersjuk tänder folk en cigg för att lugna nerverna och det är helt självklart!

Aftonstjärnan. Dea Trier Mørch. Utgiven av Tiden förlag 1982.

Publicerat

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag

Sommaren rusar på. Den sista juli idag*. Jag har just varit ute på Artipelag på Värmdö och tittat på konst. Jag gillar David Svensson som fanns utställd med flera verk. Gå in på hans sida och titta på fina bokcollage.Exempelvis  Dedicated som består av olika dedikationssidor i böcker. Till Julia. Till mor. Till min älskade.

Visst är det fint med tryckta dedikationer! Jag grubblar alltid på vem det kan vara. Nuförtiden har författaren en lång tack-lista på slutet där alla tackas, alltifrån äkta maken till killen som sålde den dubbla espresson så att inspirationen kickade in. Rätt trist. Men dedikationen, till en eller ett par personer, den gillar jag. Jag tror att jag ska göra ett eget collage av sådana. En homage till David Svensson. Och till dedikationen.

Det här är till Maria Westin* *

Så dedicerar* *  * Bodil Malmsten sin senast bok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Jag läser Bodil Malmsten därför att hon ofta ger mig saker att tänka på, skriver jag i en bloggy om en av hennes tidigare böcker. Den här texten, hämtad från Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, tänker jag till exempel på:

Jag går till kyrkogården för att komma överens med döden. Och det känns inte som om det är något att bråka om. Men det här med att samla ihop alla döda bakom en stenmur, det verkar tvångsmässigt.

Är man inte gruppmänniska i livet, så inte blir man det för att man dör.

Förmodar jag.

Det är ingen skillnad . Den här boken med det långa namnet ger mig också saker att tänka på och jag tänker lika bra. Men jag kan bara inte välja ut vad jag ska citera.

Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Bodil Malmsten. Utgiven av Modernista 2012.

_____

* Under detta hjärtslag hann jag läsa klart 13 böcker. Det känns fint.

* * Jag undrar vem Maria Westin är.

* * * Eftersom jag satt och grubblade över stavning för dedicera tänkte jag att ni kanske också gjorde det?

Publicerat

Hallo Kitty måste dö

Det här en klassisk frigörelseberättelse som tar sig absurda vägar. Flickan Fiona bor hemma hos mamma och pappa, arbetar som jurist och nu tycker pappa att det är hög tid att gifta sig. Pappa å sin sida arrangerar träffar med lämpliga unga män, ibland inkluderat killens släkt. Fiona å sin sida tycker att träffarna är förfärliga. Hon bestämmer sig för att ta sin egen oskuld för att göra upp med familjehedern. Nu upptäcker att hon saknar mödomshinna och blir djupt upprörd och bestämmer hon sig för att göra något åt saken. Mödomshinneplastik, kort och gott. Här träffar hon sin gamla skolkompis Sean, numera kirurg och berättar om sina problem med pappas ambitioner. Sean, han tänker alltid på andra, och han ställer såklart upp för Fiona. De lämpliga unga männen dör i egendomliga olyckor. Och inte bara de. Vackra brudar och andra som dyker upp i deras väg förintas effektivt. Fiona blir alltmer förtjust i de fantastiska aktiviteter som psykotiske Sean ägnar sig åt och ser helt nya vägar för att komma bort från pappas krav. Rohypnol är vägen till hennes frihet!

Jo, det är en helt absurd historia. Den återhållsamt cyniska och asexuella Fiona blir i sin avskalade stil alltmer galen och oberörd. Den har sina poänger den här romanen, inte minst titeln. Ändå tycker jag att den är rätt långtråkig. Hon frigör sig, okej men lite gäsp, jag lyckas inte riktigt engagera mig. Det otäcka blir aldrig riktigt otäckt, det roliga blir aldrig riktigt rolig. Med tanke på slutet tänkte jag mig att en tvåa var skriven och klar. Men faktiskt inte vad det verkar.  I stället har författaren skrivit en annan skruvad roman och vi får väl se om Damm ger ut också den.

Hello Kitty måste dö. Angela S Choi. Utgiven av Damm 2012. Min snygga pocketversion är utgiven av Pontopocket samma år.

 

Publicerat

Grooming

För tusen år sedan: Jag har just laddat ner ett spejsat visuellt chattprogram som går ut på att vi alla befinner oss på ett slags rymdstation. Man väljer en avatar och ett namn,  och sen går man runt och pratar med folk i triljarders olika rum. Ovanför alla avatarer står namnet de har valt. Jag kan välja att prata publikt eller viska specifikt till någon. Jag minns det som roligt, knasigt och tidsslukande. En dag går jag in ett litet rum där en avatar redan befinner sig. Hon börjar prata om diverse allmänna saker ”var är du från”, jag är från Illinois” och så vidare. Sen frågar hon mig vilken färg jag har på mina trosor. Jag är 30 år då, blir inte särskilt chockad men irriterad över denna jävla fråga vilket jag säger och går därifrån.

För en tid sedan pratade jag med ett gäng unga kvinnor som berättade att det inte är ovanligt och att man kunde vara glad om någon bara frågade om trosfärgen. Det kunde vara trevliga människor som chattade lite allmänt först och sedan ganska snart kom in på frågor om sex. Vad gör ni då? undrade jag och de här tjejerna menade att de bara fräste ifrån och också ibland berättade för föräldrarna.

I Jag kände mig speciell skriver Ulrika Rogland och Sven Å Christianson om flickor som inte fräste ifrån. Boken berättar om groomingprocessen och gör det med utgångspunkt från den så kallade Alexandra-fallet. Unga kvinnor kontaktades av en kvinna som kallade sig Alexandra, men som visade sig vara en man. Han nästlade in sig med tjejerna, lurade dem och utnyttjade dem sexuellt.  Välskriven och viktig läsning och jag vill att boken ska användas i skolorna för att diskutera. Polisen skriver på sin webbsida om hur man kan göra om man blir kontaktad.

Men också riktigt unga sitter vid datorernas chattprogram. Hur kan man prata med tio-elvaåringar om så svåra saker? Sofia Malmberg har tecknat och skrivit en grafisk roman om Elin, i den åldern,  som känner sig ensam och osedd. Hon vill hålla på med kampsport och blir kontaktad av en en man som är tränare  i staden. Han bygger enligt grooming-modell upp en känslomässig relation till henne som leder till ett övergrepp. Den skuld och det förakt som den lilla flickan känner gestaltas starkt i de svartvita bilderna. Hon tar sin tillflykt i fantasin, bilderna är fantastiska. Trots det svarta finns en väg ut i den här romanen vilket är viktigt.

Jag kände mig speciell. Ulrika Rogland. Sven Å Christanson. Utgiven av Kalla kulor förlag 2012.

Elin under havet. Sofia Malmberg. Utgiven av Rabén&Sjögren 2012.