Huliganerna kommer på besök

Bennie legendarisk punkrockare i San Francisco, sedermera skivbolagschef. Sasha, hans assistent. De två är axeln kring vilken alla lösa berättelser i den här häftiga romanen snurrar. Oavsett tid och rum blir de alltings mittpunkt.

I romanen är tiden ingenting. Eller kanske hellre: Allting. Vi kommer aldrig undan den. Vi minns och vi reflekterar. Men tiden trycker oss obönhörligt framåt. En huligan, menar romanen. Mellan kapitlen växlar berättarperspektiv, tid och form. Vi är i USA för att på nästa sida vara i Italien eller i Afrika. Dåtid, nutid, framtid. Någon som fanns med i det perifera i ett kapitel blir berättare i ett annat. Något som är outtalat i ett avsnitt förklaras och förstås i ett annat. Den jag undrar över hur det gick för nämns i förbifarten någon annanstans. Just som jag tror att det inte finns ett ytterligare sätt att berätta kommer 12-åriga Allys powerpoint-dagbok och tar andan ur mig.Och överallt hör jag musiken. Banden, låtarna, dunket.

Vad finns det för synonymer till sinnrik? Fyndig, finurlig, skarpsinnig, påhittig, smart, uppfinningsrik, konstrik; invecklad, konstfärdig, knepig. Jag ställer upp på allihop för att beskriva romanen. En Spaning efter den tid som flytt i punkversion.

Huliganerna kommer på besök. Jennifer Egan. Utgiven 2011. På svenska av Norstedts 2012.

____

Jag hittade en radiokanal som säkert är bra att lyssna på till vissa delar.

Ögonblicket

Jag älskar romaner därför att de är en konstruktion. Någon har hittat på historien. Tänkt ut miljöerna. Slipat dialogerna. Skapat karaktärerna och deras förtjänster och tillkortakommanden. Slutet är redan bestämt och klart. Jag kan om jag vill slå upp de sista sidorna och titta efter. Jag gör det aldrig. Men jag tycker om att det är så.

Sånt ligger jag och tänker på när jag läser Douglas Kennedy, författaren som levererar berättelser med omvittnade totalomsvängningar i berättelserna . Han stegrar spänningen och förväntningarna, gör ett eller flera lappkast och så kommer en upplösning på de sista tjugo sidorna när allt trillar på plats.

Det här kommer bli en väldigt bra läsning, tänker jag innan jag börjar med Ögonblicket i en förvissning om att jag ofta läser Kennedys böcker. Men…  när läste jag honom senast egentligen? Det var länge sedan visar det sig. Jag får bläddra i min läslista från pre-OOOFbok och ser att jag inte sen 2004 öppnat en Douglas Kennedy-bok.  Nästan tio år sedan!  Den andra kvinnan och Den gåtfulle fotografen och Ett alldeles särskilt förhållande. Alla lästes det året och var det inte så att jag aldrig gillade slutet på hans romaner? Kanske är det som Johanna Lindbäck skrev för massa år sedan att den lockande inledningen blir bara upptakt och bakgrund till något helt annat.

Ögonblicket startar med den ensam författaren Thomas Nesbitt som nyskild sitter i en stuga i Maine. (Redan där är jag fast. Människor som drar sig undan i stugor för att skriva gillar jag) Ett paket dyker upp med en ungdomskärleks namn som avsändare och som får Nesbitt att gå upp på vinden och hämta ett opublicerat manus som han gömt undan under alla år. Manuset tar oss till 80-talets Berlin och hjälp vad jag tycker det är intressant och spännande att läsa om den tiden! Nesbitt är då 24 år och åker till Berlin för att skriva sin andra roman. Han träffar  Petra – ”The Love Of His Life”. Men varför sitter han tjugofem år senare i en stuga i Maine, nyskild från en helt annan kvinna?

Det här gillar jag! Måhända att vissa delar med skrivböcker som återges i detalj är i mest överdrivna slaget. Men jag skummar de avsnitten och klämmer romanens 500 sidor väldigt snabbt. De plötsliga vändningarna är där men på ett bra sätt.

Och jag är inte besviken på slutet.

Ögonblicket. Douglas Kennedy. Utgiven 2011. På svenska av Forum förlag 2012.

_____

Bokbabbel håller med om det ordrika. Helena Dahlgren kom av sig men ger romanen en ny chans.

Förresten,  alla beskrivande ord på omslaget, varför är de där? Jag avskyr det. En romantitel räcker alldeles utmärkt, tack.

Dugliga debutanter

Naturen blir kargare när vi åker upp Andenes, den allra nordligaste orten i Vesterålen. Björkarna är små och knotiga. Myrarna långsträckta fram till fjällsidorna. I Andenes åker man ut på havet och tittar efter valar. Det gör inte vi. Vi går långa promenader längs stränderna och besöker bibblo. Och tittar på uppstoppade isbjörnar.

Jag avslutar resan med två helt otroliga böcker – var och en på sitt vis. Det som förenar dem är att de utspelar sig i New York och är skrivna av debutanter.

Paradisträdgården är namnet på det bidrag som vinner tävlingen om vad som ska uppföras på platsen där World Trade Center en gång stod. Juryn diskuterar de olika förslagen fram och tillbaka men till sist bestämmer de sig. Paradisträdgården är den minnespark som ska få symbolisera både död och liv, sorg och hopp. Vinnarkuvertet öppnas. Namnet på skaparen av trädgården är den amerikanske arktiekten Mohammad Khan och det blir knäpptyst i salen. Det är utgångspunkten för en välskriven och intressant kollektivroman. Från olika berättarperspektiv får vi följa det kaos som råder i New York åren efter terrorattacken. De anhöriga. Politiker. Advokater. Journalister. Och inte minst Mo Khans berättelse.

Utgångspunkten är sann. 2003 var det en designtävling om hur ett 9/11-memorial skulle se ut. (Läs om det här). Jag tänker mig att Amy Waldman tog sin utgångspunkt där och sen funderade: ”what if…the winner was an architect with a muslim name…” Hon lyckas verkligen att skapa en trovärdig historia som innehåller så mycket mer än konflikten om minnesmonumentet.  Jag är så imponerad av romanen när jag slår igen den att jag tänker att det kommer dröja innan jag får läsa något lika bra.

Det tar fem minuter. För då börjar jag läsa Artighetsreglerna. It’s my lucky day! Den här romanen har också New York som miljö, men nu är det 1937 och Katey, Eve och Tinker sitter på en jazzklubb och firar in det nya året.  Romanen börjar dock med ett inledningskapitel som utspelar sig tidigt 60-tal. Här går Katey  med sin man, Val,  och tittar på en fotoutställning. När så bilderna på Tinker Grey hänger på väggen skapar författaren en nyfikenhet hos mig om vad som hände då,  på 30-talet.  Det är en elegant formulerad krok som jag snabbt hugger på.

New York-miljön och 30-talet. Åh, jag vill förflyttas med en tidsmaskin och gå i svartvitt på gator, glida in på en klubb, dricka mycket Dry martini och fingra lite på pärlorna runt halsen innan jag tar min man under armen och går hem. Författaren skapar miljö och känsla så bra bra bra! Jag är verkligen där, misstror inte en detalj.  Eve som är så överklassig och sval och vild. Katey, arbetarflickan som knattrar maskin och är modig och djärv. Som jag gillar att läsa om dem. Så där så att det är riktigt riktigt trist att fälla ihop boken på slutet. Men jag måste ju. Smack. Jag gratulerar er som har den oläst.

Tio dagar och sex lästa böcker blev den här Lofoten-resan. Samt en lista på ungefär arton nya platser i som jag längtar efter att titta lite närmare på.

 

Paradisträdgården. Amy Waldman. Utgiven av Albert Bonniers 2012.

Artighetsreglerna. Amor Towles. Utgiven av Forum 2011. Min pocketutgåva är utgiven av Månpocket 2012.

_____

Romantiteln kommer från den uppsättning anvisningar som en ung människa, låt säga Tinker, kan inrätta sitt liv efter för att bli socialt kompetent.

Paris, Chérie

I Sverige delar hon sin tid mellan mamma och pappa. Mamma som träffat en ny kille och som kanske mest vill att hon ska vara borta.

”Alva, vad gör du hemma? Ska inte du vara hos pappa?”
Hjälp, så besviken hon såg ut.

Pappa, som dricker

”och nu kände jag tydligt att han luktade sprit.

Först tänker jag snarrrk för jag långtråkas av ungdomsböcker vars huvudspår är att någon av föräldrarna har problem. Men boken blir något mer och jag läser snart med iver och intresse. För med händelserna i Stockholm varvas Parisberättelser vilket gör boken till något nytt och fräscht.  Alva upptäcks på gatan hemma i Stockholm av en modellagentur. Vilken dröm för en sjuttonåring! Hon får åka ner till Paris, får dela lägenhet med en annan modell och får jobba en del. Modelljobbet känns nytt och nervöst. Hon behandlas som en barbiedocka och kläs av och på för olika visningar. Först är Alva distanserad och närmast rädd men så känner hon ett självförtroende som reser ryggraden. Och så kärleken då. Sebastién, världsvan i sin ungdom. Bor och arbetar i Paris och Alva blir förälskad. När hon till sist vågar språnget är det så fint berättat.

Jag tycker om den här boken och jag gillar Alva. Samtidigt är det lite som författaren berättar med ryggen mot mig, läsaren. Alva är aldrig riktigt glad trots att hon fått sitt drömjobb, trots att hon träffar sin fina kille och jag förstår faktiskt inte varför. Åtminstone någon dag skiner väl solen även om det är jobbigt att vara ung och ensam i en storstad.  Var fanns kompisarna hemma i Sverige? Inte heller får jag riktigt lära känna Sebastién så mycket som jag vill.  Liam, en annan kille som figurerar, blir bara ett irrbloss. Här hade jag gärna sett att författaren tagit ut svängarna mer och fördjupat sin berättelse.

Ett stort plus för vackert omslag och de fina vinjetterna som inleder kapitlen. Mer bild i böcker önskar jag mig! Och mer Paris (och andra platser utanför Sverige) i ungdomslitteraturen vore också fint.

Paris, chérie: så där säger folk, alltså. Ida Pyk. Utgiven av Rabén&Sjögren 2012.

_____

Jag läste boken i Svolvær. Grannrummets tonåring tittade en extra gång på boken för att se vad jag läste. Så när jag var klar lämnade jag boken vidare. Han blev jätteglad!

Mer om den här Lofoten-resan.