Mitt tonårsuppror hade börjat lite försagt. Inget gap och skrik precis. Inga försenade hemkomster. Inga högljudda protester mot ”städa-ditt-rum-nu!”-krav. Så kom Alice Cooper.
Jag fick ärva Billion Dollar Babies som hade kommit ut några år tidigare. Den var repig men fullt lyssningsbar för att göra intryck. Och det gjorde den. Kraftfullt intryck. På väggarna åkte affischerna på barndomsidolerna ner och upp klistrades i stället närbilder på Vincent Furniers ansikte. De svartmålade ögonen. Jo, jag tycker fortfarande att de är enastående.
Så jag bestämde mig. No more mis Nice Guy. Om jag hade varit such a sweet, sweet thing skulle det bli ändring nu, slog jag fast i dagboken och började gå igenom text efter text på LP-skivan för att hitta svar på livets gåtor.
I love the dead before they’re cold,
Their blueing flesh for me to hold.
Cadaver eyes upon me see nothing.
I love the dead before they rise,
No farewells, no goodbyes.
I never even knew your now-rotting face.
While friends and lovers mourn your silly grave.
I have other uses for you, Darling.
Jag vet inte just hur uppbyggliga alla texter var, men jag tränade i alla fall hårt på att lära mig dem utantill för att humma fram dem i tänkbara och otänkbara sammanhang. Och jag älskade alltsammans.
Men långt innan Alice Cooper klev in i mitt liv hade bandet existerat i åratal. Jag blir uppriktigt förvånad när jag läser Dave Thomsons biografi Welcome to my nightmare. Innan jag kommer fram till mitt år får jag ett långt stycke musikhistoria presenterad för mig om en tid då jag själv mest lyssnade på Gullan Bornemark. Den här välskrivna biografin får man inte missa om minsta intresse finns, inte bara för Alice Cooper, utan också för amerikansk musikhistoria kring 60- 70-tal.
Jag läser om hur bandet Alice Cooper startade på sena 60-talet, skapade sin image och utvecklade sin plats på rockscnen.
Work hard and be nice to people – det ger alltid utdelning och tjatet gör att Frank Zappa signade bandet för den första plattan Pretties for you, 69. Jag lyssnar på Spotify. Well… Jag vet inte, jag.
Men inte alltid var det ”be nice to people” som gällde, skriver Thompson
Alice Cooper hymlade å andra sidan aldrig med att de ville bli berömda, att de ville tjäna pengar, och de gav blanka fan i vem eller vd de var tvungna att trampa på för att uppnå dessa mål.
1975 gjorde Vincent Furnier namnet Alice Cooper till sitt, lämnade bandet och startade sin solokarriär. Augusti 1975 spelar han på den hetaste scenen i Stockholm. Gröna Lund. Titellåten från Welcome to my nightmare får inleda rockshowen för att följas av No more, mister Nice Guy i konserttappning. Fansen skriker, de sjunger med, sträcker upp armarna mot Vincent Furier och väntar sig ett riktigt spektakel. Den första soloplattan, med samma namn som biografin, är försvunnen i någon flytt för många år sedan, men på Spotify lyssnar jag på en favorit från den, Only Women Bleed och tycker om.
Black eyes all of the time
Don’t spend a dime
Clean up this grime
And you there down on your knees begging me please come
Watch me bleed
Alice Copper fortsätter att spela och göra intryck. Jag vet inte om jag kommer att ta upp mitt lyssnande efter att läst biografin just. Men jag vet att Alice Cooper blev min trampolin in i tonårens storm und drang. Och det älskar jag honom för.
Welcome To My Nightmare. Sagan om Alice Cooper. Dave Thompson. Utgiven 2012 av Kalla kulor förlag.
Om kvällarna läser jag Aftonstjärnan. Romanen med det vackra namnet är lugn och meditativ att vila i, sitt ämne till trots. Det tre vuxna syskonen städar i Skogshuset, det älskade sommarhuset som nu ska säljas. Mor är död. Kvar finns bara hennes saker och alla minnen. Parallellt med våndan kring huset tar författaren oss tillbaka ett halvår i tiden när mamma blir allt sjukare. Alla tre barn har ett innerligt och nära förhållande till sin mor. Hon har haft en stor och given plats i deras liv. Vad ska nu fylla det? Det otänkbara – att sälja Skogshuset – blir nödvändigt och spelar det ändå någon roll. Och kanske är det där som frigörelsen finns. För vad är Skogshuset utan mor.