Hela helgen har tillbringats på landet. Grillmat och kaffe varvades med städning och läsning. Inte i vilstol utomhus förrän igår men då och då i en dito inomhus. Jag har läst och läst klart inte mindre än fem böcker. Friheten förde oss hit till exempel. Och Känslan av ett slut, fredagens frukostbok.
…och dagarna som kommer…
Det är trevliga bokträffar i maj. I onsdags var vi hos Kalla kulor som presenterade höstens utgivning. På tisdag går vi på pocketmingel hos Månpocket och Bonnierpocket. På torsdag pratar vi med Mehmet Murat Somer, författare till Profetmorden, boken som är bokcirkelbok på Prosa&Marmelad. På lördag går vi på hundraårskalas. Det är förstås ingen bokträff. Men roligt ändå!
Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.
Jag vandrar Kafkas steg i Prag. Anstränger mig hårt för att det ska bli kafkaesque. Jag vill vara svart och svår! Jag vill irra och gå fel! I Prag är det lätt. Husen liknar varandra men ändå inte. En gata svänger av åt ett annat håll än kartan visar. När jag frågar pekar någon på en annan plats än där jag trodde att jag befann mig. Jag ser mig förvirrat omkring. Hur kom jag dit?
Kafka bor inte här längre
Från födelsehemmet till begravningsplatsen. Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen. Skriver egna svartsynta anteckningar på kaféerna. Snart hittar jag bra i Prag. Jag irrar inte och går inte fel. Jag är inte svart, inte ens i kläderna, inte svår. Kafkaesque blir avlägset.
Då hittar jag museet. I huset nere vid flodstranden visas förstås böckerna, textutdragen och fotografierna. Men det är också en installation av det kafkaartade -den mardrömslika realismen. Byråkratins irrgångar blir svartblanka rullboxar med okända namn i oändliga korridorer. Telefoner som ringer och när man svarar finns ingen där, och omedelbart börjar det ringa i en annan telefon. I bakgrunden slammer från maskiner och gnisslande mekanik. Till sist är jag ute ur labyrinten. Ett pianoanslag, en sorgsen violin, vatten som rinner. Några fällstolar står i ring. Jag sätter mig för att ännu en stund behålla känslan av det svarta, svåra, vackra. Några stolar längre bort sitter en man med en bok i knät. Han suckar svårmodigt, skriver några rader och suckar igen.
Sen reser han sig, går därifrån och glömmer sin bok. Jag säger ingenting.
Jag är på krigsstigen mot konstruktioner. Jag kommer in i ett rum och hittar dem liggande i ett hörn, bleka, i en enda röra.
Dagböcker 1909-november 1911. Dagböcker december 1911-1913. Franz Kakfa. Utgivna på svenska av Bakhåll 2004.
Det finns, säger Darling Wikipedia, 45 stater i Europa. Jag har varit i de fetade.
Albanien Andorra Belgien Bosnien och Hercegovina Bulgarien Danmark Estland FinlandFrankrikeGrekland Island Irland Italien Kosovo Kroatien Lettland Liechtenstein Litauen Luxemburg Makedonien Malta Moldavien Monaco Montenegro NederländernaNorgePolenPortugal Rumänien Ryssland San Marino Schweiz Serbien Slovakien Slovenien SpanienStorbritannienSverige Tjeckien Tyskland Ukraina Ungern Vatikanstaten Vitryssland Österrike
19 stycken. Det är inte så många om man tänker efter. Men jag ska nå den tjugonde nu, när jag packar väskan för Tjeckien och Prag. Vad tar jag med mig? Lonely Planets guidebok förstås. Med åker också En annan stad av Michal Ajvaz. Jag hoppas att kunna se åtminstone en del av platserna som Bokmania lockar med i sin fina bildguide om boken.
Sen var det det där med Kafka. Jag vet att jag kommer hasa runt i staden och leta landmärken efter min favoritförfattare. Men kommer jag hinna läsa om hans texter på plats? Så kommer jag på: Dagböckerna! Jag tar helt enkelt med mig den första volymen av de tre dagbokssamlingarna som kom ut i början av 2000-talet. Och tjoho: väskan är packad.
Hennes familj ska vara som ett pulserande hjärta. En plats man vill komma hem till. En plats full av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.
Efter bara några sidor in i boken förstår jag att här har jag klivit in i hissen mot helvetet, även om jag först förleds att tro att trebarnsmamman Cecilia är en stressad småbarnsmamma med karriär och familj att balansera. Hon arbetar som psykoterapeut tillsammans med sin man . Till mottagningen kommer par med olika bekymmer. Problem som påminner om hennes egna. Cecilia lyssnar. Hon hjälper dem att lösa och knyta upp. Och hon sen går hem i en evig malande ström av självförebråelser och vaga önskningar.
Den här romanen blir något annat än en vanlig ”få-ihop-mitt-livspussel”-roman vilket gör mig lättad. Bit för bit krackelerar Cecilia. Hon kontrollerar sig själv hårt. Maten äter hon när hon vill, inte när hon är hungrig. Springer springer sig blodig för smärtans skull. Trycker oavbrutet undan det hon känner. Barnen blir något kulissartat som hon distanserar sig från.
Hon känner ett starkt obehag. Vad har hänt när hon och Josef varit borta? Hon vill inte veta. Orkar inte veta. Inte det här också. Inte fler problem. Hon ar fullt upp som det är . Sån jävla press hela tiden.
Det är möjligt att det handlar om en oförmåga att ta plats och stå upp för sina egna behov. Att anpassa sig för mycket. Om det räckte så! Hennes psykiska läge är så uselt och jag tänker: men plocka bort henne från barnen. Nu! Det här är inte en tröttkörd mamma pressad av samhällets omgivningens krav utan någon på gränsen till sammanbrott. Stackars barn! Jag vill införa examinationer och körkort och legitimationer för att föräldraskap. Varför ser ingen?
Det här är den första boken jag läser av författaren. Roman är drivet skriven och välformulerad. Gillar jag den? Njae, inte riktigt. Jag blir ganska snart trött på Cecilia vilket är en brist då hela boken handlar om henne. I någon recension läser jag att hennes utveckling känns tillrättalagd och konstruerad. Det håller jag just inte med om. Snarare tycker jag att det är berättelsens perspektivbyten till barn och make som känns konstruerade. Trots att jag tröttnar på Cecilia skulle jag ända velat att utsikten skulle vara henne konsekvent genom boken.
Jag skulle aldrig ljuga för dig. Moa Herngren. Utgiven av Wahlström & Widstrand 2012.
