Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Världens väldighet

Den 7 augusti 1974, strax efter sju på morgonen kliver Philippe Petit ut på linan han spänt upp mellan de två tvillingtornen i New York.

En fot på linan. Hans bästa. Balansfoten. Först lät han tårna glida ut, därefter sulan, sist hälen. Linan lade sig tillrätta i fattningen mellan stortå och pektå.

Han är avspänd och taggad i en lyckad kombination och går under en timme fram och tillbaka mellan de höga husen.

Han var inuti och utanför sin kropp på en och samma gång, i stånd att njuta av att höra till luften, att ha lösgjort sig från både framtid och förflutet och det ingav honom det obesvärade övermodet i hans gång.

Det är vad Philippe Petit gör den där dan. Men vad gör alla andra?

I sin roman Världens väldighet låter Colum McCann oss möta de andra. De är huvudpersoner i sina egna kapitel men får perspektiv och nyanser när de dyker upp i de andras. Claire vars son nyss dog i kriget, domare Soderbergh som tappat sin idealism. Jazlyn och hororna uppe i Bronx, Lara som inte längre förstår sin konst. Grabbarna som hackar sig in på telefonnätet. Snutarna.

Varje värld har en axel att snurra kring och i den här romanen heter han Corrigan, en katolsk munk som altruistisk upplåter sitt hem och sitt liv till vem som helst. NewYork-världens medborgare. In och ut glider de i varandras liv och det som kan tyckas vara en isolerad händelse påverkar alla.

Romanen är så bra! Den är skickligt sammansatt med alla människor som växer allt mer i de vindlingar romanen tar. Den blir ett tidsdokument från sjuttiotalets New York. Den är trovärdig och välberättad. Så att den inte fått mer uppmärksamhet i Sverige förstår jag inte. Jag hittar ingen recension på svb.se. Bland bokbloggarna hittar jag några få kommentarer, där till exempel Bokbabbel och A fraction of the web har skrivit om den engelska originalromanen.

Så hörni på Lindqvist Publishing. Det här måste ni göra något åt. Romanen borde vara en snackis och utgiven i pocket! Skicka McCunns singelbok Så sjunger jag för dig till alla bokbloggare och peppa dem att fortsätta med Världens väldighet därefter. Att inte låta den här romanen vindla ett varv till, nej det går inte an.

Världens väldighet. Colum McCann. Utgiven 2009, den svenska översättningen av Lindqvist publishing 2010.

Publicerat

Frukostintervjun: Casia Bromberg

Då och då kommer trevliga mejl från Casia Bromberg där hon berättar om bra böcker. Hon är ansvarig för sociala medier på det finfina förlaget Brombergs och vi är i vanlig ordning nyfikna på frukostvanorna.

Godmorgon Casia! Vad äter du till frukost?
Starkt kaffe (helst espresso), mörkt bröd med ost och kokt ägg.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Till frukost läser jag helst morgontidningen eller ser över vad som ska göras under dagen. Så fort jag fått i mig
kaffet brukar jag mer eller mindre vara på språng, så ofta blir det en snabb bläddring genom DN innan jag satt tänderna i jobbet.
Jag är alldeles för ivrig på morgonen för att läsa romaner.

Vad läser du just nu?
Jag är kvar i en bok som jag fick som tips när jag skulle åka till Sarajevo. Boken heter ”Timglaset” och är skriven av Danilo Kis. Jag tycker om att läsa en författare som kommer från landet som jag är på väg till när jag reser bort. Kis var jugoslav och föddes i nuvarande Serbien.

Är det en typisk bok för dig?
Ja, det kan man säga. Boken är självbiografisk. Den handlar om författarens egen familj och är en tidsskildring. Den handlar också om en judisk familj.  Alla dessa saker kan man säga kännetecknar en typisk bok för mig. Jag tycker väl skildrade personporträtt, berättelser om människor, livsöden och familjehistorier. Jag slukar också allt som handlar om andra världskriget och judarnas historia. Men framför allt är Kis en otroligt bra berättare. Det är viktigast.

Åh, jag vill genast skaffa boken!  Vad använder du som bokmärke?
Bokmärken tappar jag bort hela tiden så det brukar vara en pappersbit jag hittar längst ned i väskan eller en riven bit från metrotidningen på tunnelbanan.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en hylla bara för poesi och självbiografier, framför allt för att dessa är sådana jag oftast läser och behöver något ifrån.
Sen har jag en hylla för konstböcker och en liten hylla för böcker jag vill ge bort till personer som jag haft i åtanke under läsningen.

Så smart och bra! Tack Casia, ha en fortsatt fin dag.

Publicerat

Vittneslitteratur

Jag läser en tunn svart bok. Sioma Zubickys skildringar från deporteringen och vistelsen i Auschwitz och andra läger är lika obegripliga som andras berättelser. Här kontrasteras det mot det glada, arbetssamma cirkusliv han lever. Länge klarar sig familjen undan genom att vara underhållning för krigsherrarna.

I en stor lägenhet mitt i Cherbourg satt de under bombanfallen med öppet fönster och ljuset på,på alla sätt utmanade ödet. Där satt vi, min far och jag, bland dessa galningar. Min far spelade gitarr och sjöng ryska zigenarromanser […] Vi var inkapslade i något slags förtrollade kammare där döden inte tycktes nå oss.

Men till sist går det inte att komma undan. De trycks in i en av de många boskapsvagnar som rullar mot lägren.

Boken är tunn och svart. Tunn i format, svart till innehåll. Och genom att placera det svarta i ett färgglatt sammanhang tror jag att Zubicky kan nå de ungdomar boken han vänder sig till. Se upp, säger han. Gränsen mellan den glada cirkusen och lägrets galenskap är hårfin.

Med förintelsen i bagaget. Sioma Zubicky. Utgiven första gången 1997, min utgåva av Bonnier Carlsen 2002

Läs också om Per Agne Erkelius Hotel Galicja.

Publicerat

Skottlandsväskan uppackad

Regndusch

Glasgow. När jag ska göra mig tuff (och cool) och hård brukar jag sätta på mig ett svart brett hårband. Jag SER inte tuffare ut men jag KÄNNER mig så. I Glasgow-kvällen ville jag bära tre hårband. Det var skinn och smink och trasiga jeans och kedjor och blanka linnen. Även om alla jag träffade var trevliga var det ändå en hel del att tävla mot.

Gillar man shopping, uteliv och bra musik måste Glasgow vara perfekt. Vi bodde på ett skithäftigt hotell. CitizenM där inredning i såväl lounge som rum är så häftig och smart att det knappt går att återge. Sängens två gånger två meter var galet skön och med min mood control kunde jag ligga där och kontrollera i stort sett allting i rummet. Inklusive färgsättning och musikval.

Jag läser som bekant gärna om samma plats jag befinner mig på, och här kunde jag skrämt mig själv med Döden i Garnethill eftersom kvarteret hotellet ligger i är just Garnethill. Men på den här resan blev det bara läsning under flygresorna.  Det var så mycket intryck och historiska vingslag när jag åkte i pappa Lennarts fotspår att jag bara ville njuta och uppleva. Jag letade upp miljöerna ur hans fotoalbum och det kändes som att vara i en saga när jag hittade dem och tog nya bilder.

Här stod han. Och här står jag. Känslan!

Bortsett från guideboken blir det blott en bok jag bockar jag av från listan:  Världens väldighet och den ska få en egen bloggy endera dan.  Och så här efteråt får jag konstatera att jag skulle nog kunna ägna resten av mitt liv åt Skottland. Den här resan kan bara vara början.