Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Jag packar min väska för Skottland

30-talets Stockholm. Söderpojkarna tar ofta cyklarna ner till Stadsgården för att titta på fartygen som glider in i hamnen. Det är enkelt att komma intill och spännande att lära sig namnen på fartygen. Dessutom kan den modigaste gå fram till passagerarna och hälsa och träna lite på engelskan.

En sommardag 1937 kommer den skotske Jan till Stockholm med sina föräldrar och Lennart slår sig i slang med den jämnåriga pojken. Adresser utbyts och kontakt hålls. Året därpå åker Lennart med passagerarfartyg från Göteborg till Newcastle för att hälsa på sin kompis. Han är sjutton år gammal. Resan dokumenteras noga i ett fotoalbum med rubriken Skottlandsminnen

Nu skriver vi 2012 och jag tänker göra nästan samma resa som bonuspappa för att se om jag kan hitta platserna sjuttiofem år senare.

Vad jag ska läsa? Jag tar med mig:

Lonely planet Scotland förstås!
Världens väldighet av Colum McCann.
The Carrie Diaries av Candace Bushnell.
Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg.

Resten får bli infall.

Publicerat

Vila i frid

Spoilervarning för berörda: Jag kommer att prata om vem som dödas och vem som är mördaren.

När jag läser deckare vill jag ogärna ha ett samhällsproblem inblandat. Typ kriminella gäng eller mördade uteliggare. Jag vill inte heller ha beskrivningar av alltför mycket polisiärt arbete. I alla fall inte en polis som grubblar över samhälls-utvecklingen eller meningen med polislivet. Jag vill ha en berättelse med tydligt persongalleri där jag involveras i lösandet av krim-gåtan så att jag mer och mer misstänker två, tre personer men ändå blir förvånad på slutet. En pusseldeckare alltså.

Romanen Vila i frid gör mig inte besviken när det gäller att slippa samhällsproblemet. Det polisiära arbetet finns i och för sig tydligt med, men polisen Emma gillar verkligen sitt yrke. Persongalleriet är där och den vackra miljön ute på Hasseludden Yasuragi ramar in dödandet. Historien startar när en berömd skådespelare hittas i en av de varma badkällorna, men hon är inte död, bara medvetslös. Under hela berättelsen ligger hennes eventuella uppvaknande som ett hot och en möjlighet. Fler och fler dör på Yasuragin under mystiska omständigheter och ur persongalleriet finns flera att misstänka.

Men slutet, vaf.! Även om nu mördaren hittas i persongalleriet blir jag besviken över vem det är. Fanns det något jag missade, små glimtar som jag borde ha snappat upp? Jag vet inte. Jag vill ju som sagt bli förvånad men Dr Jekyll  and Mr Hyde-lösning med multipla personligheter är så trist och jag surar.

Samtidigt, och här följer en travesti: Romanslutet har inte gett mig falska förhoppningar, inlett mig i frestelse eller utgett sig för att vara någonting som det inte är – det är bara inte för mig. *

Vila i frid. Sofie Sarenbrant. Utgiven av Damm förlag 2012.

____

*Variation av text ur Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. Bodil Malmsten

Publicerat

Frukostintervjun: Varg Gyllander

Dagens frukostgäst är författaren Varg Gyllander med flera kriminalromaner bakom sig. Snart kommer den fjärde på Massolit förlag, Ingen jord den andra lik. Vi är nyfikna på hans frukostvanor!

Godmorgon Varg ! Vad äter du till frukost?
Jag äter alltid samma frukost. En stor skål med Onaka-fil och en egen blandning med nötter och havregryn. Bladningen kom till efter att jag av en slump råkade läsa näringsinnehållet i bruna fiberflingor som jag brukade äta och som jag alltid trott var nyttiga. Tjugo procent socker!

Till denna GI-inspirerade måltid dricker jag en liten kanna svart kaffe.  Hela inmundigandet sker stående vid köksbänken medan jag bläddrar i tidningar och rattar in P1 eftersom min fru alltid har ställt in någon skränig musikkanal långt bort på fm-bandet innan hon gått och lagt sig.

Ingen roman till frukost alltså?
Jag läser både DN och SvD vid köksbänken för att få grepp över nyhetsflödet innan ungarna stormar ner från övervåningen och ställer en massa krav. Några romaner till frukost tror jag aldrig att jag läst.

Vad läser du just nu?
Jag läser Svikaren, skriven av en av mina bästa vänner, Katarina Wennstam. Och så läser jag alltid några sidor av duktiga krim- och thrillerförfattare för att komma stämning innan jag sätter mig och skriver. Öppnar sonika en bok på måfå och läser texten analyserande i några minuter.

Är det en typisk bok för dig?
Jag har nog inga typiska böcker. Läser allt som kommer i min väg.  Inte så mycket krim som man kanske kan tro.  Jag gillar berättelser om människor.  Gärna riktiga.

Vad använder du som bokmärke?
Hundöron.

Hundöron gillar vi. Så: en en viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Efter storlek och färg.  Men ger hela tiden bort skönlitterära böcker, de flesta signerade, så det är mest fackböcker, bilderböcker, kokböcker och böcker med snygga ryggar som blir kvar.

Tack Varg, ha en fin fortsättning på dagen!

Publicerat

Styggelsen

Att vakna tidigt och läsa ut den här romanen i ensamhet, nej jag rekommenderar mig inte det igen. Jag håller den långt ifrån mig, läser vissa passager snabbt och undvikande. Det är otäckt och äckligt. Riktigt äckligt.  Ändå tror jag att det är värre att inte läsa än att låta bli.  Men när jag slår ihop boken är jag bara delvis lättad och jag tänker att om jag bara bloggar om den snabbt som fan kan jag få den ur blodet.

Det är Amanda Hellbergs första roman Styggelsen som är min morgonläsning. Den handlar om den unga flickan Singa som har klärvoajanta förmågor. Tillsammans med sin pappa uppträder hon på marknader och med spektakulära specialeffekter kryddar hon sin synskhet. Publiken häpnar. Snart får en kvinna, Eva, höra talas om den unga flickans begåvning. Eva har tillsammans med sin bror en spiritistisk församling och de bestämmer sig för kidnappa flickan. Under vidriga omständigheter utnyttjar de Singa för sina egna syften.

Fyrtio år senare möter vi Maja Grå som städar på ett äldreboende. Genom tidsrymden får hon kontakt med Singa och blir ställföreträdare för att ge den hämnd Singa aldrig kunde ge. Jag som inte gärna vill bli rädd av böcker tycker faktiskt om det otäcka, framför allt i Maja-Grå-delen. Däremot har jag svårare för skräckel med metallkrokar och kroppsvätskor. Usch. Historien är berättad med ett bildligt nästan gammaldags språk som gör att jag måste läsa riktigt sakta. Det passar utmärkt för berättelsen och bygger upp det otäcka så bra.  Frågar ni mig så skulle Maja-Grå-delen få ta mycket mera plats. Nu slutar den för snabbt. Jag har förstått att hon dyker upp igen i Hellbergs senaste. Så snart jag har hämtat mig ska jag nog läsa den också.

Styggelsen. Amanda Hellberg. Utgiven av bokförlaget h:ström 2008.