det är på morgonen det händer!
I morgon bär det av. Bokresa med knytkonferens på Syninge konferens. Vi packar inte bara våra egna väskor utan också bokresenärernas bokpåsar som de får ta med sig när de åker hem. Vad vi ska göra? Antingen sitter vi och läser. Eller också sitter vi och diskuterar det som har anknytning till böcker. Och så äter vi.
Bokfrukosten handlar om Lacrimosa. Vi hoppas på bra väder och glada människor. Resten får ordna sig.
Åh, den är så charmigt laidback-ish. Ung man – Jesper – som lämnade hemstaden och föräldrarna för att söka äventyret och bli till i Berlin. Men det gick inte så bra. Romanen han skriver på har blivit ett 1200-sidigt monster som är oläsbart. Extraknäcket på tidningen går väl sådär. Kärleken, tja…
Så vad är meningen med livet, undrar han. Är det bara…det här?
Först är du ung och smider stora planer, och allt tycks vara möjligt och trettio år senare vaknar du och märker att inget stämmer. Och du kan inte ändra på längre, och då har du inte ens gjort några stora misstag.
Nu är det den allra sista veckan innan han ger upp. Kompisen Gustav kommer tillbaka från Barcelona och barndomsvännen Frank behöver räddas ur familjens grepp. Jesper är motvillig för
här bör jag kanske säga att den gode Frank verkligen var en av de mest långtråkiga människor jag kände. Bara så att ni inte blir besvikna senare, för att ni nu väntar er nåt annat, vad vet jag, en cool snubbe som till slut skjuter nån eller så.
Du hör tonen? Visst, för Jesper riktar sig till mig-läsaren med ett tydligt du. Han vill förklara sig, vara lite allvetande och framåtsyftande ibland, ja vara mån om mig och min läsning kort och gott. Han är en snäll kille. Trots allt! Snäll mot Frank, mot katter, mot granntanten. Dag för dag följer jag honom sista veckan medan hans resväska står packad och hoppas att allt ska hända. Jag hade gärna läst den här tragikomiska romanen i Berlin. Men jag skrattade gott hemma i soffan också.
En vecka i Berlin. Benedict Wells. Utgiven 2009, på svenska 2011 av Thorén & Lindskog
I själva verket hade det jag gjorde på den tiden faktiskt mycket lite med skrivande att göra; det enda jag gjorde var att skissa upp en rytm och sedan låta denna rytm säga mig vad det var jag höll på att berätta, skriver Joan Didion i Blå skymning.
Även om hon sedan hävdar att hon lämnat detta sätt att skapa text, med x och xxx som sedan ska ersättas i nästa redigering, är det rytmen jag hittar och vilar i. De upprepade fraserna. Språkets melodier. Sättet att i cirklar gång på gång närma sig berättelsen om dottern Quintana. Och hennes död.
Det finns en allmängiltighet i boken, inte bara för att alla kan drabbas av att ett barn – vuxet eller inte – dör från sin mamma. Utan också för att Didion förmår att prata om döden och därmed livet ur andra perspektiv. Om åldrande, ensamhet. När memento mori inte längre blir livsbejakande. När hotet om död – den egna – inte ger koncentration och fokus på det som är viktigt utan i stället rädsla. Samtidigt:
Ni kanske inte förstår att det fortfarande finns något att förlora.
Men det finns inte en enda dag i hennes liv då jag inte ser henne.
Blå skymning. Joan Didion. Utgiven 2011 och på svenska av Bokförlaget Atlas 2012
förord:
ett ögonblick av högtidlighet. såväl för att jag ska läsa min första Jelinek. som för att det är en noga utvald julgåva till mig.
början:
jag får omedelbart ett motstånd för avsaknad av versaler i början av meningar samt omarkering av nytt stycke. biter ihop. några sidor senare är motståndet spårlöst borta. för jag tror att språkets flödande, upprepningar, rytm får en extra dimension av det formmässiga.
Så jag lämnar härmningen nu, tar tillbaka den inledande versalen.
Resten:
Älskarinnorna resonerar om maktstrukturer mellan män och kvinnor. Då när vägen till ett anständigt liv gick via äktenskapet. Aborter, en omöjlighet. Man blev till i ett (gott) äktenskap så det gällde att ligga i. Och passa sig.
Råd till Paula (som om det skulle hjälpa):
hon ska vänta tills någon tar henne, men först efteråt låta sig tas då, först efteråt. om hon nämligen, som du, låter sig tas innan, då kan efteråt vara glad om någon tar henne över huvud taget…
Att gifta sig är dock inte vägen till lycka. Vägen till lycka finns nämligen inte. Lycka finns inte. Men att gifta sig måste man göra ändå. Inget alternativ finns tillhands. Brigitte vill gifta sig med Heinz som vill tänka till i morgon:
jag älskar dig så mycket, svarar brigitte. i morgon är det redan framtid, och den har jag inte.
mig har du inte heller, säger heinz.
och därför vill jag inte vara i dina kläder
In från vänster kommer Susi, konkurrerar hon om Heinz? Man befarar det värsta. Men där Brigitte, liksom Paula, blir gravid och får prinsen och halva jävla kungariket, lyckas Paula inte med det konststycket. Föraktad av alla. Hon skulle ju vänta till någon tog henne, men först efteråt. Får ju skylla sig liksom.
Tar författaren parti för någon av kvinnorna? Nej och ja. Hon fördömer Paula som bränner broarna till sin sömmerskekarriär när hon hoppar i säng med Erich. Hon fördömer Brigitte som ger (upp) allt för ett äktenskap med Heinz. Hon fördömer äktenskapet och männen och skvallrande fördömande bybor. Samtidigt. Svart på vitt – med ord som inte går att ta miste på –lägger hon problemet under lupp för att synliggöra, missionera och förändra.
och utan den maniska musikaliska stilen hade jag inte blivit lika berörd
Älskarinnorna. Elfriede Jelinek. Utgiven 1975. Min svenska utgåva av Brombergs 2008, i serien Nobelklassiker