När flygplanets dörrar stängs och låses uppstår tidlösheten. Mobilen avstängd. Ingen klocka på armen. Jag är på väg mot Krakow när jag kliver in i Carsten Jensens Sista resan . Romanens Carl Rasmussen är i sin tur på väg till Grönland för att hitta tillbaka till inspirationen. Såväl till livet som till sitt måleri. Med handen på relingen tänker han på ungdomens Ærø där pappa skräddaren tyckte att Carls konstnärsvisioner var en hobbymålares orealistiska drömmar. Carl sliter sig loss och tänker måla ändå. Allt för konsten! Men ändå inte. Är den koboltblå låga som brinner för konsten egentligen Carls? När hans ungdoms kärlek dör tar en annan hustru plats invid honom. Stödjer honom i måleriet. Skapar förutsättningar för att han ska kunna vara konstnär. Hon blir navet i familjelivet i Marstal. Men det räcker inte. I denna frihet är Carl ändå ofri. Målningarna av havet, skeppen, molnen blir alltmer som främlingar.
Högtalarna sprakar till. This is your captain speaking och dimma i Tyskland där planbyte ska ske och försenad landning med fyrtiofem minuter. Tiden är på plats tick-tack-tick-tack och kommer jag att hinna?
Jo, jag hinner och snart nog stängs och låses nya flygplansdörrar och Carl Rasmussen är med mig igen i sin sista resa och sin första resa och allt däremellan. Så elegant rör sig författaren mellan tiderna och platserna. Språket är vackert och tidslöst. Den initierade kunskapen om måleriets tekniker får mig att närgånget vilja studera Rasmussens konstverk. För visst finns han på riktigt som en av Marstals män och även om Jensen fabulerar och fantiserar har historien en sann utgångspunkt.
Trots sin givna plats är målandet ändå inte det centrala i romanen. Nej, det mest intressanta är frågan om hur långt man kan och ska gå för konsten. Hur långt som helst, Carl, hur långt som helst?
Sista resan. Carsten Jensen. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2009. Min pocket gavs ut av Månpocket året därpå.
Läs om Vi, de drunknade.
