Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Frukostintervjun: Sara Paborn

Foto: Lars Liljendahl

Sara Paborn är författare till böckerna Tuppen och havet och Släktfeber, som är så himla bra böcker! Dessutom är Sara väldigt trevlig och medan vi längtar och väntar på fler romaner frågar vi om hennes frukostvanor.

Godmorgon Sara ! Vad äter du till frukost?
Just nu sitter jag i Portofino på den liguriska kusten och äter min favoritfrukost: en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag läser gärna poesi till frukost. Huvudet är fortfarande lite nollställt och rent efter natten och jag kan verkligen njuta av poetiska bilder.

Vad läser du just nu?
Just nu läser jag den irländska poeten Seamus Heaneys Vattenpasset. Har också börjat med Tomas Tranströmer. Jag håller själv på med en diktsamling som heter När jag var en drömmare och du var min dröm samt en roman som delvis utspelar sig i Italien.

En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?
Till bokmärke använder jag ett litet brunt vykort i miniatyr från 1800-talet som jag fått av min pojkvän.

Tack! Ha en fin dag där nere i Italien. Vi ser fram att få läsa både poesi och prosa.

______

Sara Paborns böcker utgivna på Brombergs förlag. Om Tuppen och havet.

Publicerat

Det vackra arktiska blå

Såg ni Björn Gustavsson hos Skavlan i fredags? Han berättade om när han var så stressad att han ”kissade hårt”.  Det betyder att han pressade på hårt så att det skulle gå fortare.

Så läser jag Evig natt. Jag läser den hårt. Jag är rädd men att sluta läsa går inte. Då skulle jag stanna i det där otäcka arktiska tillståndet och drömma mardrömmar. Så jag läser hårt i förhoppningen att det ska komma en katharsis och någon form av upplösning.

Jag älskar verkligen böcker som handlar snö och is och mörker. Det blå arktiska ljuset är min färg och det är så lockande att kliva tillbaka till 1937 där Jack väljs in att få delta i en expedition till Svalbard. Tillsammans med tre andra män ska han utforska den nordöstra delen av den största ön, Spetsbergen. Gruhuken.

Snart anar de av besättningens underliga beteende att Gruhuken har hemligheter som ingen törs prata om. De får råd att bygga sitt hus på vissa platser, och undvika andra. Steg för steg övergår känslan av äventyr till något spöklikt obehagligt. Hur ska de klara att övervintra här?

Kanske finns det elegantare sätt att bygga upp psykologisk spänning än så som det görs i den här boken. I en annan miljö än den arktiska vet jag inte om jag skulle bli så rädd. Nu är det så enkelt att tänka på ödsligheten, vidderna, ensamheten och utsattheten därför att jag känner så starkt för snön, isen och mörkret. Jag lever mig in i boken så otroligt mycket och jag nästan spricker av den hårda läsningen. Att det dessutom är hundar med i handlingen gör inte saken lättare.

Hur det går? Jag sitter ju här och skriver, eller hur. Jag överlevde. Det enda jag vill nu är att någon annan läser den här boken så att vi kan prata om den.

Evig snö. Michelle Paver. Utgiven av Semic förlag 2011.

_______

Tipset kom från En och annan bok vid vår skräckbrunch.

Publicerat

Allt är i rörelse

Någon har inte läst, men tycker att författaren är tillräckligt intressant för att komma att lyssna på diskussionen. Någon annan har läst hundra sidor och vill bli övertygad att läsa vidare. Andra har läst och åsikterna om läsningen är blandade. En vanlig bokfrukost på Vetekatten alltså.

Vi börjar i romanen. Allt är i rörelse tar sin utgångspunkt i ett hus i Österlen där fotografen Joar förbereder sin retrospektiva utställning. Det går trögt. Tröskeln är hög numera för att ta sig samman, betrakta sitt verk och göra ett slags urval som visar…ja vadå? Somligt är man stolt över, annat skäms man för. Tankarna om skapandet gnager sig genom hela romanen. I stället läser han, lyssnar på musik, ser på tv, umgås med sin väninna Anne som då och då kommer över. Att vara sextioårig man, vad är det? Bara ångest inför döden?

I hasorna hänger brodern Nicklas, framgångsrik företagare av förpackningar. Han tränger sig in i Joars liv, rent bokstavligt  in i huset. Samlar ”familjen” och sätter igång ett drev mot Joar med brev, sms och socialkontoret i bygden inblandad. Joar drar till Kanarieöarna men måste ändå återvända. Allt är åt helvete. Allt är i rörelse.

Vi diskuterar Lundells drag att lägga berättarjaget i boken så nära sitt eget liv. Österlen. Konstnärskapet. Det som gör att många ständigt tänker att det måste vara självbiografiskt. Ett berättartekniskt knep, tänker vi. Runt författaren finns många myter, förväntningar och fördomar. Varför inte dra nytta?

Samhällskritiken då? Gnället som flera recensioner pratar om. Jodå, mycket sätts under lupp och inte mycket kommer undan. Historien börjar strax före valet 2010 och den unkna politiska situationen beskrivs, kommenteras och ratas. Som vanligt ett Lundellskt finger upp i luften och känna av vart vindarna blåser. Men ingen lösning presenteras egentligen, påpekar en av frukostätarna. Därav kanske kommentarer om just ”gnäll”.

Någon saknar dramaturgi och gestaltning. Två viktiga vändpunkter lämnas därhän, menar man och berättelsen är en beskrivning. Någon annan säger att hela boken i sig är en gestaltning av ett tillstånd. Språket tenderar stundtals att bli prosalyriskt. Är det inte som bäst då, funderar vi? Det uppbrutna. Det associativa länkandet som gör att man inte får släppa taget för risken att glida ur berättelsen. Hur håller man fast?

Troligen skulle en del kunna skäras bort, omtagningar och ovidkommande som stör läsrytmen, säger vi och sväljer den sista tuggan av smörgåsen. Men exakt vad är vi osäkra på. För allt är i rörelse. Vi också.

_____

Jag gillar som bekant Ulf Lundells författarskap, musik och konst. Jag har förstås läst allt han har skrivit, från Jack 1977 till Allt är i rörelse 2011. Den enda romanen jag har läst om är Jack.  Håller de fortfarande? Vinter i paradiset, Hjärtats ljus, En varg söker sin flock, Värmen – romanerna jag tyckte så mycket om? Jag ska kolla. Göra min egen retrospektiva sondering.