det är på morgonen det händer!
29 februari till 4 mars nästa år arrangeras för andra gången Finnmark internasjonale litteraturfestival. Den här gången i Kirkenes och jag lockas otroligt att åka dit såväl för platsens som innehållets skull. I år handlar det om ”Språkforhold i nord, språk som identitets- og kulturbærer, og ikke minst språket som råstoff for litteratur, i original og i oversettelse”
Läs mer på webbsidan.
Jag tror att när Essie Fox gjorde research och skrev sin bok Sömngångerskan, så hade hon riktigt roligt. Engagemanget för det viktorianska går inte att ta miste på vare sig i ”Författarens kommentarer” i slutet av romanen eller på hennes webbsida virtualvictorian. Det tidstypiska finns verkligen med i romanens miljöer, i dofter och smaker och är romanens styrka.
Den unga Phoebe, oskuldsfull och naiv, växer upp med den strängt kristna mamman och den mer levnadsglada mostern som är sångerska och skådespelare. Phoebe får i smyg följa med sin moster till teatrarna, men omedelbart får vi veta att något händer och moster Cissy slutar sjunga. Vi anar något dolt och att det är det som ska redas ut och avslöjas i berättelsen. Här introduceras också Mr Samuel – mörk och beslutsam och jag får Mr Darcy-känsla. När sedan moster Cissy dör ber Mr Samuel att Phoebe ska bli sällskapsdam åt hans hustru.
Steg för steg rullas historien upp om hur alla de tre kvinnornas liv starkt påverkats av mannen. Men ganska tidigt räknar jag ut gåtans svar. Jag tröttnar och tycker inte det blir så spännande. Mr Darcy-känslan försvinner snabbt och där Moster Cissy blir en välgestaltad karaktär blir mamma Maud helt platt.
När jag tittar på utrikes bloggar hittar jag flera entusiastiska kommentarer. Som den här eller den här. Men svenska bloggare är mer tveksamma. Fru E gäspar och Stringhyllan sågar. Vem har rätt? Kanske du! Vill du läsa den så mejla mig. Då skickar jag det välvårdade exemplaret.
Sömngångerskan. Essie Fox. Utgiven av Damm förlag 2011.
Ett uppslagsverk om skräck i filmer och böcker, nej så ska man inte se den här boken skriver, Mattias Lindeblad i inledningen till Skräck – boken som Gud glömde. I stället ska den läsas som en skräckälskares hyllning till genren. Det är filmanalyser, intervjuer, klipp och bilder i en blandning som jag inte blir helt klok på. Men jag blir imponerad av den entusiasm som forsar fram i texter och bilder.
Mattias Fyr, docent i litteraturvetenskap och expert på gotisk litteratur, resonerar kring vad i skräckgenren som tilltalar honom.”Det finns en sorts trygghet och meningsfullhet i skräcken som man kanske inte alltid tänker på”. Han ger exempel från olika filmer där karaktärer återuppstår från de döda. ”Det innebär att döden är upphävd. Då spelar det egentligen ingen roll hur många som dör för då har ’döden’ försvunnit ur själva berättelsen. ”
En annan intressant intervju görs med Erik Stenberg-Roos, präst i svenska kyrkan. Med honom diskuteras om att gud och djävulen gärna finns med som beståndsdelar i viss skräckfilm. Han tycker inte att gud behandlas respektlös i genren, men däremot att det blir schabloniserat och förenklat. ”När Nya Testamentet kom till använde man sig av ett liknelsespråk som inte riktigt håller idag. Skräckgenren förhåller sig ju gärna ordagrant till bibliska motiv och bibliska tankar. Jag som teolog upplever att om man tolkar ett bildspråk bokstavligt, kan det faktiskt bli ganska otäckt med mycket djävul och Satan. ”
Själv tycker jag om Edgar Alan Poe och John Ajvide Lindqvist. I övrigt vill jag inte bli så rädd. När jag frågade Helena Dahlgren om läsråd svarade hon att det är svårt ge mig ett boktips ”En bra skräckroman är ju per automatik en som skrämmer skiten ur en.” Här ger hon sådana goda halloween-läsningstips till oss alla och Butter tar ordet listar tio bra skräckromaner.
Ett gott försök ska jag göra i alla fall göra nu och utmana min ”comfort zone” och läsa Sankta Psyko av Johan Theorin. Den 20 november vill jag gärna diskutera otäcka böcker med er på en brunch. Otäckt som i gastkramande, spännande, blodigt och äckligt för att citera Mattias Lindeblad och hans skräck-bok. Solen kommer att skina under hela brunchen har jag bestämt och jag jag tar med Lindeblads bok till hugade spekulanter. Läs mer om brunchen på facebook och anmäl dig till mig på nya adressen asl (@) breakfastbookclub.se
Skräck – boken som Gud glömde. Mattias Lindeblad. Utgiven av Semic 2011.
”Jag kan inte minnas några böcker från det att jag är riktigt liten”, säger jag till mamma och bläddrar i Bilderboksretro. ”Är inte det konstigt?”
”Kanske det”, svarar mamma som varit med förr när jag försökt rekapitulera mina barndomsminnen, ”men den där handlar ju om 50-talet”. Hon nickar mot boken. ”Du är född på 60-talet”, fortsätter hon med en lite irriterad röst ungefär som att jag kan väl inte hjälpa att du är så glömsk.
”Men”, försöker jag, ”om nu jag kommer ihåg så dåligt så borde väl du komma ihåg”. Klassiskt drag. Sparka över bollen (läs skulden) på morsan. Men hon är van och går inte på det.
”Äh, du fick säkert inga böcker”, säger hon lakoniskt och sätter på kaffe.
Det är Rabén & Sjögren som givit ut den delikata utgåvan om bilderböcker från 50-talet . Boken presenterar minst en bok från varje år med omslag och några färgglada utdrag ur den. Under rubriken Detaljer vi minns sätter redaktörerna Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing luppen på typiska drag i böckerna. Likaså berättar de ingående om karaktärerna i böckerna.
De två syskonen Sten och Flisa Hedenhös levde på stenåldern. De gick klädda i päls och hade en docka i form av vedträ. När det vankades mellanmål satt de på en sten och gnagde på varsitt köttben. Men annars var de som barn är mest!
Jag känner igen nästan alla böcker om än inte från min egen barndom. De har blivit klassiker och jag läste dem när Alla Mina Barn var små. Historien om någon tyckte min k. dotter var riktigt otäck när hon var tre år. Kanske för att jag läste den med min bästa Mördaren-Väntar-Runt-Hörnet-röst. Men det är en väldigt bra liten deckare för små barn och jag har spridit den vidare till vännernas barn och läst den med lite snällare röst.
”Men Plupp, minns jag faktiskt”, säger jag till mamma. Som jag älskade och ännu älskar Plupp! Den fina långa halsduken och den trevliga hårfärgen. Och Lämmel! Jag har ett mycket romantiserat synsätt på lämlar och försöker samla på fina berättelser om dem.* Det är Plupps förtjänst till hundra procent.
Mamma häller upp kaffeåt oss, serverar en bit drömkaka som hon har bakat allrasärskilt till mig. ”Vi gick till biblioteket i Västerås”, säger hon sen. ”Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden i vid Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade.” Hon plockar fram en bild på mig från ett något senare tillfälle. 1958 kom Lotta på Bråkmakargatan ut som bok, meddelar Bilderboksretro och några år senare fick jag boken och har den fortfarande kvar. Klottrad med små streck i alla färger, men ännu läsbar. Och sen, när vi pratar vidare mamma och jag påminner hon mig att jag har bloggat om mina barnböcker förut och att jag ju alltid kan gå in och läsa mig själv. Om jag nu glömmer bort igen. Touché.
Sammanfattningsvis: Bilderboksretro måste vara den bästa presentboken. För barnen, för dig själv, för dina föräldrar. Köp den! Och jag, jag bara superlängtar till januari när 60-talsboken kommer. Då du mamma!
Bilderboksretro. Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing. Utgiven av Rabén&Sjögren 2011
_____
Plupp-böckerna ges ut på Opal förlag. Om du har en fin lämmelberättelse får du gärna mejla den till mig. Helst en som inte handlar om hur bra mat de är för fjällrävarna.