Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

De litterära sällskapen

På bokmässan finns alltid ett antal litterära sällskap på plats. Shakespeare-sällskapet, Strindberg-sällskapet. Sällskapen för Salje och Stig Dagerman finns där och liksaså Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren som Petra bloggat om tidigare. Man har också en egen scen med många intressanta program.

Ärligt talat går jag ibland hit för att få det lite lugnare på den galna bokmässan. Här finns stolar att sitta på, ofta en kopp kaffe och alltid någon intressant person att tala med, en som brinner för ett visst författarskap.

Jag går fram mot Saljesällskapet. Sven Edvin Salje. En författare jag faktiskt aldrig hört talas om. Vad gör de i sitt sällskap? Jo, tillexempel ger kunskap om Författaren till sådana som mig som inte känner till honom. Här i montern kan jag titta på den mängd böcker Salje skrivit. Han var också dramatiker får jag veta. I sällskapet finns dryga tusen medlemmar. Värvar man nya på bokmässan? Jodå, 5-10 stycken varje år brukar det bli.

De litterära sällskapen samarbetar genom en nämnd, DELS, som berättar att det finns närmare 200 sällskap i Sverige. De bidrar till att behålla och utveckla kunskapen om författaren, stöttar forskning och materialinsamling och sammanställer skrifter och filmer. En viktig del är förstås också de gemensamma aktiviteterna bland medlemmarna. Det handlar om föredrag, litterära vandringar och resor.

Så borde jag gå med? Ja, får jag till svar, det är väl klart. ”Om du inte känner till en av landsbygdens finaste skildrare skulle du ha stor glädje av det.” Jag nickar instämmande. Jo, det ligger säkert något i det.

Vad säger ni? Känner ni till Salje? Är det rätt litterärt sällskap för mig? Gå in på deras hemsida om Salje och se efter.

Publicerat

Bokfrukost om Den enögda kaninen

Klockan åtta på fredagmorgonen samlas vi för månadens frukostträff. Liksom förra årets bokmässefrukost har vi bjudit in författaren till boken vi pratr om. I år Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Även om vi vill ha fokus på våra läsningar av boken kommer vi snart in på hur det var att skriva boken, hur det är att skriva överhuvudtaget och Christoffer berättar skarpt och spännande. Inom kriminologin, säger han, är det så att vill man förstå något börjar man från slutet och sen tittar man steg för steg hur det kunde bli som det blev. Han är först klar med slutet, med sista meningen och det är mot det han skriver.

Någon av oss pekar på det filmiska i boken. Christoffer säger stt han tänker aldrig i kapitel, utan i scener och scenövergångar, kanske är det så vi tänker. Vi berömmer hans sätt att skapa tydliga bilder, att stämningarna sätts med som det verkar, med några få utvalda detaljer. Romanen har starka drag av Donna Tartts Den hemlia historien menar Petra. Christoffer nickar instämmande.

Romanen utspelar sig i en liten håla. Det är sommaren och det är ett slags statiskt läge, ”ett tillstånd av limbo”. Här hittar vi de unga utsatta, de som inte glassar runt i storstaden, de som inte fått de coola jobben. Det finns en tydlig diskrepans mellan de som aldrig kom iväg, och de som gjorde det och vände hem. Hemvändare, nej, det är inte bara att kliva tillbaka i sin gamla roll.

”Den har drag av Hemingway” säger någon och påpekar den språkliga skillnaden mellan Fallet Vincent Franke, som var yvig och mångordig. Den enögda kaninen har en mer återhållen stil. Vi gillar den mycket och när Christoffer har gått säger vi att det just det att han skapar stämningar så bra, har ett snyggt språk och intressanta och välgestaltade karaktärer.

”Jag vill skriva feta berättelser”, säger författaren. Gör det! säger vi.

Publicerat

Se människan

”Ja den här scenen är ju den mest populära”, säger mannen och räcker över programtidningen för Se människan.

Varje halvtimme startar ett nytt evenemang på scenen och publiken är stor. Från början var scenen betydligt mindre men genom åren har utrymmet vuxit. När jag var här för tio år sedan var också programmet mindre. I år kan man till exempelvis möta Nina Hagen, Jan Guillou och KG Hammar. Varför har den här delen av mässan vuxit så stort?

”Vi presenterar livsfrågor i vid bemärkelse! ”

Och det intresserar definitivt människor för det är ofta fullsatt vid scenen och mycket folk som rör sig i bland böcker och bord. Själv dricker jag kyrkkaffe och funderar hur mycket jag ska betala i insamlingsbössan. Damen som serverar mig säger att jag inte betalar för kaffet. Däremot har kyrkan sin hjälpverksamhet och tar gärna mot bidrag till den. Jag lägger en guldtia. På scenen berättar Kjell Johansson om sin bok om Det var inte jag . Jag lyssnar en stund och tänker att jag nog ska läsa om trilogin om Eva och hennes uppväxt i Midsommarkransen.

Kaffet är av eko-sort och smakar bra. Jag sörplar på och bläddrar i programtidningen. Här hittar jag en intervju med Mrs Murphy, formgivaren. Jag får veta att hon gjort en ny design av den gamla goda Bibeln och jag kan inte låta bli att köpa den läckra utgåvan, riktade till konfirmander.

Turkost mjukomslag och inbjudande bilder till varje kapitel. Små livsfrågor eller kommentarer i marginalen, markerade i turkost, jodå, det lockar till eftertanke. Jag kan bibeln tämligen väl, det ingår i mitt yrke att göra det, såväl teologiskt som språkligt. Allt som underlättar läsningen av den ganska tunga texten är förstås bra. Samtidigt irriterar jag mig över att vissa ord är subjektivt understrukna som om någon annan har pekat ut: ”detta är viktigt!” För så är det inte när det gäller religiösa texter. Bara läsaren själv ska och kan säga vad som är centralt och viktigt för just henne. Eller vad som är fullkomligt skitointressant och värdelöst. Det kan ingen turkos penna i världen ändra på.

Men livsfrågor är intressanta. Både i vid och smal bemärkelse. Se människan-scenen är en bra plats för det.

Publicerat

Montermingel

Första året- 2001 – jag var på bokmässan fick jag lära mig hur man självsäkert minglar på ett mingel man inte är inbjuden till. Ordfront var det som bjöd på vin och snacks och min ciceron Klara grep tag i närmsta författare och började fråga ut honom samtidigt som hon viftade till sig vinglas åt oss.

Jag såg och jag lärde.

Tio år senare är det otaliga mingel, ingen vakt avkräver mig på inbjudningskort och vi hinner med åtskilliga chipsskålar och goda samtal under dryga timmen. Vi startar i Tyska hörnet där det är packat med trevliga människor. Vi äter pumpernickel och dricker Riesling. Hos Svd är alla svartklädda som äter tapenade och dricker vin. Men vi stannar inte utan glider till Myrios novellförlag och firar fusionen med Natur och kultur. Pluspoäng för mousserande!

Nu kurrar det i hela magen och vi går till trevliga Bra böcker och äter god mat och vin i riktiga glas. Hos Sekwa och Elisabeth Grate är det mycket folk. Fina kvinnor med franska frisyrer, intellektuella samtal och mycket skratt. ”Är det här det bästa minglet”, frågar vi? ”Ni ser ju själva”, svarar man, ”det är ju här alla är.” På något sätt trycks vi ut ur den franska samvaron och hamnar hos ABF där vi äter lakritsgodis och pratar folkbildning. Mot Ordfront säger någon då. Men vi fastnar hos Aftonbladet först och sitter på gula bänkarna och lyssnar på samtal om världsfrågor.

På studieförbundet Vuxensskolan hinner jag ta en bit ost i farten för att snabbt susa vidare till Kulturrådets monter. Efter det är jag mätt och nöjd. De andra går till nordiska ministerrådet och Bonniers.

Se där en riktig mingelkväll, och jag var förstås extremt självsäker hela tiden!
Det bästa? Well, fråga mig om du träffar mig idag!