Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Montermingel

Första året- 2001 – jag var på bokmässan fick jag lära mig hur man självsäkert minglar på ett mingel man inte är inbjuden till. Ordfront var det som bjöd på vin och snacks och min ciceron Klara grep tag i närmsta författare och började fråga ut honom samtidigt som hon viftade till sig vinglas åt oss.

Jag såg och jag lärde.

Tio år senare är det otaliga mingel, ingen vakt avkräver mig på inbjudningskort och vi hinner med åtskilliga chipsskålar och goda samtal under dryga timmen. Vi startar i Tyska hörnet där det är packat med trevliga människor. Vi äter pumpernickel och dricker Riesling. Hos Svd är alla svartklädda som äter tapenade och dricker vin. Men vi stannar inte utan glider till Myrios novellförlag och firar fusionen med Natur och kultur. Pluspoäng för mousserande!

Nu kurrar det i hela magen och vi går till trevliga Bra böcker och äter god mat och vin i riktiga glas. Hos Sekwa och Elisabeth Grate är det mycket folk. Fina kvinnor med franska frisyrer, intellektuella samtal och mycket skratt. ”Är det här det bästa minglet”, frågar vi? ”Ni ser ju själva”, svarar man, ”det är ju här alla är.” På något sätt trycks vi ut ur den franska samvaron och hamnar hos ABF där vi äter lakritsgodis och pratar folkbildning. Mot Ordfront säger någon då. Men vi fastnar hos Aftonbladet först och sitter på gula bänkarna och lyssnar på samtal om världsfrågor.

På studieförbundet Vuxensskolan hinner jag ta en bit ost i farten för att snabbt susa vidare till Kulturrådets monter. Efter det är jag mätt och nöjd. De andra går till nordiska ministerrådet och Bonniers.

Se där en riktig mingelkväll, och jag var förstås extremt självsäker hela tiden!
Det bästa? Well, fråga mig om du träffar mig idag!

Publicerat

Ann-Sofie åker på bokmässa

Min elfte mässa tror jag att det blir. Första året: mässkatalogen i ett fast handgrepp och många många seminarier inringade. Jag var mycket duktig och gick på tunga föreläsningar. Å andra sidan drack jag enastående många drinkar i Heaven 23. Jag ska självklart gå på intressanta seminarier i år också, men det enda jag särskilt bestämt mig för är  det med Nina Hagen. Med bokmässans app blir det enkelt att få översikt.

Som vanligt vill jag att någon radio- eller tv-kanal ska fråga mig om vad jag tycker om bokmässan.  Förrförra året funderade jag ut ett svar men ingen frågade mig. Det här är mitt svar:  ”torsdagen på bokmässan är min bild av himlen”. Så fråga mig! Annars rycker jag till mig en mikrofon och säger det ändå.

I år ska jag fokusera extra mycket på de litterära sällskapen.  Vilka är de? Vad gör de? Och varför har de montrar på bokmässan?

Jag hoppas också på mycket kaffe och muffins i montrarna. Och en pall att sjunka ner på. Och en och annan fin kasse. Jag åker med trevliga människor och ska träffa trevliga människor. I år har vi dessutom ett eget bloggrum, inte en dag för tidigt.

Min plan är som alltid att gå alla mässans gångar A B C, metodiskt, titta i alla montrar, lika metodiskt. Det håller sällan (läs aldrig) men man ska ha högt uppställda mål.  Jag köper vilka böcker jag vill, det hör till. Mycket cash och bra skor. Det är min bästa packning. Vi ses!

Läs också Petras Bokmässa for dummies 2.0

Publicerat

Jag tror jag älskar dig av Allison Pearson

Jag ser fotografiet framför mig. Publicerad i någon av kvällstidningarna dagen efter hans sverigebesöket i maj 1974. Hon är i bildens centrum, med handen framsträckt och ögonen tårfyllt riktade mot idolen som står ovanför på scenen.  Han är David Cassidy. Och hon är min klasskamrat i sjuan, som älskade sin idol lika intensivt som Petra i romanen Jag tror jag älskar dig.

Åh vad det är fint med idoler! Jag hade många under tidiga tonåren och kärleken till dem kombinerade jag med att dra upp riktlinjer för framtiden. Det vill säga: jag planerade bröllop. I detalj med bordsplacering och allt. Eftersom jag på tidigt sjuttiotal planerade att flytta till Fagersta på heltid var de flesta av mina bröllopsplaner förlagda till Västanfors kyrka, och med middag på Åvestbo slott. Till exempel var det där jag planerade att gifta mig med Björn Borg och i gästlistan hittar vi såväl Ralf Edström som kungen.

Sen la jag av den där bröllopsplaneringen och älskade bara besinningslöst ändå. Som David Byron i Uriah Heep. Ta en titt  på vad jag fick se när bandet var på Gröna Lund 1975. Man förstår ju att jag var madly in love!

Trots bröllopsplaneringen (vilket oss emellan handlade mer om lust till struktur och organisation) var jag aldrig i närheten av roman-Petras frenesi. Hennes förhållande till Cassidy är intensivt, svartsjukt och hett. Hon kan allt om honom, men så har hon också David Cassidy Magazine som kommer ut regelbundet och ger alla detaljer man någonsin behöver. David själv skriver där brev till sina fans. Väl?

Tjugofem år senare hittar Petra ett brev bland sin mammas kvarlåtenskap. Ett brev som är lika gammalt och som meddelar att Petra vunnit en tävling och där priset är att träffa David Cassidy himself. Tjugofem år försent, vem bryr sig, Petra bestämmer sig för att bringa in sitt pris.

En charmig berättelse där första halvan, tonårstiden,  blir alldeles för detaljerad och oallmängiltig om man inte idoldyrkat Cassidy själv. Men den andra halvan med den vuxna Petra är mer intressant att läsa och så där smågullig och mysvarm.

Jag tror jag älskar dig. Allison Pearson. Utgiven av Printz Publishing 2011.

_______

Bonus!

Publicerat

Omslagsdesign

Jag pratade bokomslag häromkvällen när Bonnierpocket och Månpocket hade höstfest.  Apropå Bonnierpockets tjusiga omslag till de senaste klassikerna.  Som många är jag svag för snygga omslag, köper gärna böcker bara på det. Jag har dessutom  ett mycket glamouriserande och ljusrosa förhållande till yrket Formgivare av böcker. Jag drömmer om att de arbetar hårt och mycket, men att när de i viss konstnärlig vånda har formgivit böckerna ändå tar regelbundna promenader på boklådorna med beundrare i skara runt sig.

– Den här har jag gjort, och den här och den här. När jag kom på idén till den här boken hade jag nästan hunnit till slutet i min läsning och hade närmast givit upp. Men då dök den intressanta nyckeln upp och lösningen uppenbarade sig.
Formgivaren puffar på sin cigarr och nickar mot boken.
– Ja, och med den här var det tvärtom kan man säga. På sidan två kom den starka karaktären in i handlingen och jag förstod att här har jag min bild. Sedan ägnade jag några nätter att först skissa, sedan måla en akvarell innan jag insåg exakt hur hon skulle gestaltas.
Det susas beundrande i skaran runt Formgivaren.
– Den här då, piper en liten Beundrare och håller fram en bok med en gränd, en lampa och ett kyligt sken. Hur gjorde du den?
– Den har jag inte gjort, svarar formgivaren buttert.
– Men, insisterar Beundraren, det står ju ditt namn här.
Beundraren tystas ner med några hyschanden från skaran. De går vidare bland hyllorna.

Nej, så där är det säkert inte. Det är mer handfast arbete och mindre glamour. Men det är roligt med omslag och att fantisera hur de kom till. Som med de här tre som jag gillar. Hur kom idén?

Man läser boken, man tänker dagbok? Med en vacker handstil och gul är ju inte fult. Mircea Cartarescus Dagbok – fantastisk i sin enkelhet.  Panache har alltid alltid mycket snygga böcker.  Jag tar ett till som är ett av mina absoluta favoritomslag. Rodrigo Fresán, Kensington Gardens, Inte lika självklar men ursnygg.

Ett tredje omslag som är snyggt är Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Hemmet i centrum men ändå en viss grå/rosa distanserad dimma och tomheten. Ingen människa finns i bilden för att visa tomhet.

Är jag ute och cyklar? Hursomhelst. Snygga omslag gillar vi. Och att spekulera tillkomst.