Jag pratade bokomslag häromkvällen när Bonnierpocket och Månpocket hade höstfest. Apropå Bonnierpockets tjusiga omslag till de senaste klassikerna. Som många är jag svag för snygga omslag, köper gärna böcker bara på det. Jag har dessutom ett mycket glamouriserande och ljusrosa förhållande till yrket Formgivare av böcker. Jag drömmer om att de arbetar hårt och mycket, men att när de i viss konstnärlig vånda har formgivit böckerna ändå tar regelbundna promenader på boklådorna med beundrare i skara runt sig.
– Den här har jag gjort, och den här och den här. När jag kom på idén till den här boken hade jag nästan hunnit till slutet i min läsning och hade närmast givit upp. Men då dök den intressanta nyckeln upp och lösningen uppenbarade sig.
Formgivaren puffar på sin cigarr och nickar mot boken.
– Ja, och med den här var det tvärtom kan man säga. På sidan två kom den starka karaktären in i handlingen och jag förstod att här har jag min bild. Sedan ägnade jag några nätter att först skissa, sedan måla en akvarell innan jag insåg exakt hur hon skulle gestaltas.
Det susas beundrande i skaran runt Formgivaren.
– Den här då, piper en liten Beundrare och håller fram en bok med en gränd, en lampa och ett kyligt sken. Hur gjorde du den?
– Den har jag inte gjort, svarar formgivaren buttert.
– Men, insisterar Beundraren, det står ju ditt namn här.
Beundraren tystas ner med några hyschanden från skaran. De går vidare bland hyllorna.
Nej, så där är det säkert inte. Det är mer handfast arbete och mindre glamour. Men det är roligt med omslag och att fantisera hur de kom till. Som med de här tre som jag gillar. Hur kom idén?
Man läser boken, man tänker dagbok? Med en vacker handstil och gul är ju inte fult. Mircea Cartarescus Dagbok – fantastisk i sin enkelhet. Panache har alltid alltid mycket snygga böcker. Jag tar ett till som är ett av mina absoluta favoritomslag. Rodrigo 
Fresán, Kensington Gardens, Inte lika självklar men ursnygg.
Ett tredje omslag som är snyggt är Kristina Sandbergs Att föda ett barn. Hemmet i centrum men ändå en viss grå/rosa distanserad dimma och tomheten. Ingen människa finns i bilden för att visa tomhet.
Är jag ute och cyklar? Hursomhelst. Snygga omslag gillar vi. Och att spekulera tillkomst.
Alla i min ålder minns filmen med Meryl Streep. Men boken? Nej, jag kollar runt i bekantskapskretsen men ingen säger sig ha läst romanen av John Fowles. Märkligt, eller hur? Men nu råder vi bot på saken och lottar ut romanen och hoppas sedan på en kommentar om den.
När jag läste romanen senast gjorde jag det parallellt med Gun-Britt Sundströms För Lydia. Söderbergs berättelse börjar 1897 medan Sundström placerar den 60 år längre fram i tiden, 1957. Sundström tar Lydias perspektiv och det blir intressant att få de två rösterna när man läser samtidigt. En vän till mig menar att det är enkelt att skriva som Söderberg: korta meningar, direkt språk, impressionistiskt. Det och den sorgliga kärlekshistorien gör det till en tidlös klassiker.