Istanbul är ett sammelsurium bestående av tio miljoner människoliv. Det är en öppen bok som innehåller tio miljoner hopblandade berättelser
Att läsa romanen Bastarden från Istanbul är som att vara på bazaren i samma stad. En färgsprakande cirkus med glimrande ljus, allsköns varor till salu och horder av folk som ropar till varandra. Jag tränger mig fram till nittonåriga Asyas bord. Hon berättar att hon inte känner till vem hennes far är, att hennes mamma aldrig vill säga det och att hon mest hänger på café Kundera med sina Udda Vänner och diskuterar livets stora och små frågor. Café Kundera som dekorerat sina väggar med hundratals inramade fotografier. Innanför precis varenda ram fanns någon sorts väg.
Asyas mamma Zeliha och mostrar har förstås också bord på bazaren. De sliter ideligen i mig för att jag ska komma dit och lyssna på deras berättelser. Petit-Ma, familjens mormor, sitter hopsjunken i ett hörn och lever mestadels i sin parallella demensvärld, men ibland klarnar det och hon fäller en och annan avgörande kommentar. Familjens män har genom hela historien dött vid dryga fyrtio års ålder. Av det skälet skickas guldklimpen lillebror Mustafa till USA för att undkomma sitt öde.
I USA träffade han av en slump sin amerikanska hustru Rose när hennes dotter Armanoush bara var ett litet barn. Armanoush, vars far är armenier. Med en armenisk pappa och en turkisk styvfar får hon rent faktiskt stå för överbryggandet av den djupa klyfta som finns mellan turkar och armenier allt sedan folkmorden i början av 1900-talet. Nu som nittonåring gör hon det genom att åka till Istanbul för att träffa de turkiska släktingarna.
Anya och Armanoush får bära den turkisk-armeniska schismen lite väl mycket. De är unga, men får ofta debattera konfliktens skäl och konsekvenser. Trots det håller romanen ett berättarglatt, friskt och ironiskt tilltal och det är lätt att skratta åt de ibland skruvade karaktärerna. När jag inte läser längtar jag hela tiden tillbaka till romanen och jag pudrar håret med kanel och ingefära för att hålla känslan vid liv när jag inte kan sitta där med boken i handen.
Därför blir jag – och nu kommer en spoiler – irriterad när det tonen bryts och bakgrundsfiguren Mustafa helt plötsligt får kliva fram och för mig helt otippat får vara ett kräk. Jag hade behövt ett Tjeckovs gevär.
Hursomhelst, det är ett virrvarr av berättelser och det gäller att vara pigg och med när man läser för det är lätt att virra bort sig annars. Allt är viktigt och värt att berättas tror jag att författaren anser, men alla hopblandade berättelser kan göra en vimmelkantig. Håll i dig.
Bastarden från Istanbul. Elif Shafak. Utgiven av det nya förlaget 2244 och jag är glad över att de bestämt sig för att översätta böcker från Svarta havet.
_______
Foto från sxc
Första gången jag läste Johanna Lindbäck var i Frankrike. Hennes En liten chock var den enda boken som var nerpackad eftersom jag var där på uppdrag och inte skulle ha tid att läsa. För ja, allt borde ha varit klart redan före resan och nej, det var inte det. Så jobba jobba jobba, men en liten lunch satt jag för mig själv och tänkte att ”jag hinner nog läsa några sidor medan jag äter”. Ni förstår själva. En liten chock är på dryga 250 sidor och nästan lika många minuter lång blev min lunch. Det går nästan inte att läsa hennes böcker på annat sätt. Man kan titta upp och humma lite analytiskt eller känslosamt, men att släppa romanerna, det är svårt.
