Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Jag ger upp x 2

Lyssna här: jag läste nästan 200 sidor innan jag kom av mig. Mycket ovanligt för mig. Men Julia kändes så lovande i somras med en gåta som skulle lösas under några hundratals sidor. Julie och hennes (otäcka) tvillingsyster ärver sin  moster Rose som tagit hand om dem sedan de var små. Men där syrran får hus och hem får Julie bara en nyckel och en uppmaning att åka till Italien och leta efter en skatt som hennes mamma efterlämnat där. Finfint tänkte jag i juli och översåg, precis som Johanna, med visst kladd och kliché.  Men nu i september när boken legat för länge under sängen blev det svårt att få upp ånga och intresse för boken igen. Kanske synd, jag vet inte jag. Hursomhelst förpassar jag romanen av Anne Fortier till arkivet.

Till arkivet åker också What Alice forgot av Liane Moriarty.  Alice vaknar upp på golvet på gymmet, förvirrad och med amnesia. Tio år av hennes liv – vilka inkluderar minnet av hennes tre barn! – är borta ur huvudet. Hon har under de här tio åren (förstås?) blivit en helt annan kvinna än den hon var för tio år sedan: hård, kontrollerande och inte särskilt trevlig.

Detta något osannolika hade funkat om man ändå hade försökt göra händelsen något mer trovärdig. Jag har ingen aning om hur man behandlar svår minnesförlust men jag kan tänka mig att det är mycket traumatiskt att uppleva det och man därför får psykologhjälp och metoder för att återerövra det som gått förlorat. Men Alice åker hem från sjukhuset utan samtal med psykolog och hennes syster blir den som bit för bit ger henne minnena tillbaka. Att Alice separerat från Nick som hon älskar så mycket, hur barnen är, vilken människan hon numera är.

Det här skulle vara min easy reading-bok i en hektiskt höststart, men nåja nåja, ibland får man ge upp. Och hursomhelst: Hösten är här nu och då får det bli Sarah Dessen och Ioana Pârvulescu.

Publicerat

Älskaren – tävlingsdags

Vad är en klassiker? Jag lämnar ut frågan till mina elever som vrider och vänder på den i sina reflektioner. Något som är tidlöst, svarar någon, en roman som passar att läsa när som helst. Något som är så bra att man kan återvända till romanen om och om igen, säger en annan. Något som alla vet vad det är men ingen har läst, svarar en tredje sarkastiskt. Vad tycker du?

Här på BBC tittar vi närmare på fyra av de romaner som Bonnierpocket ger ut i sin klassikerserie i höst. Älskaren. Den allvarsamma leken. Den franske löjtnantens kvinna. Emma. Omslagen av Petra Börner är så vackra att det nästan inte går att bläddra upp första sidan för att läsa.

När jag läste den Älskaren första gången tänkte jag nästan omedelbart: ”nu läser jag ett mästerverk.” Marguerite Duras passionerade kärleksberättelse handlar om en 15-årig fransyska och en betydligt äldre kinesisk man. Platsen är Saigon. På färjan över Mekong-floden möter de varandra.

Jag har redan förstått. Jag vet något. Jag vet att det inte är kläderna som gör kvinnorna mer eller mindre vackra och inte skönhetsvård heller, varken salvornas pris eller smyckenas sällsynthet och värde. Jag vet att problemet ligger någon annanstans. Jag vet inte var. Jag vet bara att det inte är där kvinnorna tror.

I glimtar återges deras kärlekshistoria flätad med berättelser om flickans övriga liv. Hon hatar mamman som vill förstöra kärleksrelationen, hon sörjer sin förlorade lillebror. Duras rör sig ledigt i tid och berättarröster. Lika lätt flyter språket mellan bildspråk och konkretion. Ett mästerverk.

Tävlingen är avslutad. Vinnare är Narrastine. Maila din adress så skickar vi boken.

Vill du läsa Älskaren? Berätta då vad en klassiker är för dig här i kommentarerna. Bland svaren lottar jag ut boken.  Tävla fram till 12.00 i morgon fredag (9 / 9). Då bloggar vi (och tävlar ut) nästa klassiker  Den allvarsamma leken.

Publicerat

Bastarden från Istanbul av Elif Shafak

Istanbul är ett sammelsurium bestående av tio miljoner människoliv. Det är en öppen bok som innehåller tio miljoner hopblandade berättelser

Att läsa romanen Bastarden från Istanbul är som att vara på bazaren i samma stad. En färgsprakande cirkus med glimrande ljus, allsköns varor till salu och horder av folk som ropar till varandra. Jag tränger mig fram till nittonåriga Asyas bord. Hon berättar att hon inte känner till vem hennes far är, att hennes mamma aldrig vill säga det och att hon mest hänger på café Kundera med sina Udda Vänner och diskuterar livets stora och små frågor. Café Kundera som dekorerat sina väggar med hundratals inramade fotografier. Innanför precis varenda ram fanns någon sorts väg.

Asyas mamma Zeliha och mostrar har förstås också bord på bazaren. De sliter ideligen i mig för att jag ska komma dit och lyssna på deras berättelser. Petit-Ma, familjens mormor, sitter hopsjunken i ett hörn och lever mestadels i sin parallella demensvärld, men ibland klarnar det och hon fäller en och annan avgörande kommentar. Familjens män har genom hela historien dött vid dryga fyrtio års ålder. Av det skälet skickas guldklimpen lillebror Mustafa till USA för att undkomma sitt öde.

I USA träffade han av en slump sin amerikanska hustru Rose när hennes dotter Armanoush bara var ett litet barn. Armanoush, vars far är armenier. Med en armenisk pappa och en turkisk styvfar får hon rent faktiskt stå för överbryggandet av den djupa klyfta som finns mellan turkar och armenier allt sedan folkmorden i början av 1900-talet. Nu som nittonåring gör hon det genom att åka till Istanbul för att träffa de turkiska släktingarna.

Anya och Armanoush får bära den turkisk-armeniska schismen lite väl mycket. De är unga, men får ofta debattera konfliktens skäl och konsekvenser. Trots det håller romanen ett berättarglatt, friskt och ironiskt tilltal och det är lätt att skratta åt de ibland skruvade karaktärerna. När jag inte läser längtar jag hela tiden tillbaka till romanen och jag pudrar håret med kanel och ingefära för att hålla känslan vid liv när jag inte kan sitta där med boken i handen.

Därför blir jag – och nu kommer en spoiler – irriterad när det tonen bryts och bakgrundsfiguren Mustafa helt plötsligt får kliva fram och för mig helt otippat får vara ett kräk. Jag hade behövt ett Tjeckovs gevär.

Hursomhelst, det är ett virrvarr av berättelser och det gäller att vara pigg och med när man läser för det är lätt att virra bort sig annars. Allt är viktigt och värt att berättas tror jag att författaren anser, men alla hopblandade berättelser kan göra en vimmelkantig. Håll i dig.

Bastarden från Istanbul. Elif Shafak. Utgiven av det nya förlaget 2244 och jag är glad över att de bestämt sig för att översätta böcker från Svarta havet.

_______

Foto från sxc

Publicerat

Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Första gången jag läste Johanna Lindbäck var i Frankrike. Hennes En liten chock var den enda boken som var nerpackad eftersom jag var där på uppdrag och inte skulle ha tid att läsa. För ja, allt borde ha varit klart redan före resan och nej, det var inte det. Så jobba jobba jobba, men en liten lunch satt jag för mig själv och tänkte att ”jag hinner nog läsa några sidor medan jag äter”. Ni förstår själva. En liten chock är på dryga 250 sidor och nästan lika många minuter lång blev min lunch. Det går nästan inte att läsa hennes böcker på annat sätt. Man kan titta upp och humma lite analytiskt eller känslosamt, men att släppa romanerna, det är svårt.

Jag kastar ut en varning nu. Somliga av er vet att jag är bekant med och gillar personen Johanna Lindbäck och därför riskerar att sätta på mig andra glasögon och skriva rosafärgat om författarens böcker. Men jag lovar: mina glasögon är bruna och genomskinliga om än något oputsade när jag skriver så här om den senaste romanen: men fan, hon är helt otrolig.

Välkommen hem handlar om Sara som kommer hem efter ett år på svenska skolan i London. Innan hon for gjorde hon slut med Mattias och faktum är att han beter sig väldigt skumt nu och Sara önskar ingenting annat än att allt ska bli som förr och vanligt igen. Inte ihop, men kompisar. Typ. Eller? Samtidigt är det Adrian, grannkillen som först är så retsam och provocerande fast sen världens finaste. Hur ska man välja?

Det Johanna Lindbäck gör så bra är att hon på pricken fångar unga människors sätt att tala, tänka och agera och gör deras vardagsbekymmer till litteratur. Inkännande och autentiskt. Feel good-realism skriver förlaget. Det gör inte jag eftersom jag inte gillar ordet feel good. För mig signalerar ordet myspysigt, och det blir inte en roman automatiskt ”bara” för att romanen saknar incest och supande föräldrar. Det bränner till som bara den av att läsa om Saras kval och vånda och oro.  Det är ju så det känns, att inte veta, att undra och älta med kompisarna. På samma sätt skrattar jag med Sara när hon har det bra. Både och alltså, som livet självt. Just det gestaltar Johanna Lindbäck så precist. Just så blir det  svårt att låta bli att sträckläsa. Just därför ska ni prova själva.

Välkommen hem. Johanna Lindbäck. Utgiven av Rabén&Sjögren 2011.

_______

Kakorna på fotot, vill jag bara säga, är bakade av mig själv och var väldigt goda. Sara skulle gilla dem.