Den enda boken på bokrean

Jag köpte en bok på bokrean: Det är tvåhundrasextio mil mellan Finistère och Stockholm . Bodil Malmstens fem loggböcker ”koncentrerade till textform” som förlaget säger. Jag har de fem loggböckerna plus det mesta annat som BM skrivit, lästa om och om igen. Med den här boken – 550 sidor – vaggas jag in i känslan av att jag läser något nytt och det känns bra.

När jag första gången läste den fjärde av loggböckerna Och en månad går fortare nu än (för ganska så precis 10 år sedan) funderade jag över dedikationer. För i samma veva hade jag hittat konstnären David Svensson och hans  Dedicated som består av olika dedikationssidor i böcker. Till Julia. Till mor. Till min älskade.

Visst är det fint med tryckta dedikationer! Jag grubblar alltid på vem det kan vara. Nuförtiden har författaren en lång tack-lista på slutet där alla tackas, alltifrån äkta maken till killen som sålde den dubbla espresson så att inspirationen kickade in. Rätt trist. Men dedikationen, till en eller ett par personer, den gillar jag.

Så vad tycker ni? Dedikation eller tacklista? Eller man kanske inte behöver välja?

Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”

Gracie av Veronika Malmgren

Äntligen, sa jag när det visade sig att Veronika Malmgren skulle komma med en ny roman. När jag läste Gracie, hennes debut , blev jag helt blown away och gladdes över en ny favoritförfattare. Och jag väntade på mer. Men nu så! Medan jag läser Elise och allting därefter bjussar jag på min bloggy av Gracie från 2011.

”Det luktar cigarettrök, lite parfym och kanske avgaser ibland. Lite diskret svett doftar till, en droppe coca-cola rinner över handen. Jag är i Manning, en småstad i USA. Det är kväll och jag lutar mig mot den sandfärgade bilen och väntar. I framsätet sitter Penelope och Klara som vanligt.  Jag vill inte åka tillbaka, säger Klara flyktigt, tillbaka till den jag var.

Men Klaras gymnasietid i Sverige är avlägsen och utanför boken. Det centrala i den här berättelsen är vänskap. Visst finns det killar och längtan efter dem, men Lee och Wolf Eye och de andra blir ändå bara en kuliss till Penny och Klara. Med Penelope är Klara en annan, en som är något att räkna med, till och med cool. Också Penelope blev en annan den där dagen när Klara kom till Manning för att gå sitt andra gymnasieår. Nu är det bara dagar kvar till Klara ska åka tillbaka.

Skit, Klara. Så kommer den bli. Som alla andra jävla skitsomrar.

Gracie är en sådan fin historia. Lite laid-back och avslappad. Vacker.  När nu Klara ska återvända till Sverige blir kontrasten mellan Klara och Penny också intressant. När Klara på uppmaning räknar upp alla länder hon besökt säger Penny Jag har bara varit i Kanada. Hon är missmodig över att som så många andra vara fast i småstaden. Och hon säger:

Nästa år efter att skolan har slutat så drar jag. Så fort det ringer ut. Jag ska bränna ut från parkeringen och aldrig mera komma tillbaka.

Gör det, tänker jag när jag ser bilen dra iväg med en rivstart. Gör det.”

Gracie. Veronika Malmgren. Utgiven av Brombergs 2011.

Utan ont uppsåt av M J Hyland

Lite blek är han, Patrick, men han vill ändå börja på ny kula. Lämnar morsan och farsan för att flytta till kuststaden. Pensionatet är litet men välskött. Bortsett från ägaren Bridget bor där bara ett par män. Ny kula. Det är ju så man säger. Det är ju så man gör, tänker Patrick när det nu sket sig med universitetet. Med Sarah.

Pappan: ”Så vad tänkte du göra nu?” Jag sa att jag inte visste. Jag hade trott att han skulle vara arg, men jag hade inte trott att han bara skulle fortsätta se på teve.

Börja om på ny kula. Komma fort från. Starta på nytt. Patrick hinner knappt flytta in på pensionatet förrän morsan kommer på besök – undrar varför han stack så snabbt. Han blir glad när hon kommer, att hon bryr sig. Men arg också. Sådär dubbelt. Sådär som alltid.

På återhållsam prosa växer bilden av Patrick fram. Frustrerad och full av längtan efter att bli sedd och älskad. Det händer inte mycket, samtidigt händer allt. Jag sitter i aktersalongen på M/S Gotland och har lämnat fastlandet bakom mig. Reser mig för att köpa kaffe, tvekar att lägga ifrån mig boken.  Men det går att promenadläsa då vi glider så lugnt över vattnet.  Ibland försöker jag snabba på läsningen när historien går sakta. Men det går inte. Det är som om Patricks berättelse måste gå i sin egen tak och jag får bara foga mig.

Så händer det. Det var inte meningen, upprepar Patrick om och om igen. Vad är meningen, egentligen? På häktet träffar han sin tilldelade advokat. Efter samtalet:

”lycka till grabben.” Han kallar mig för grabben och bröstet snörs åt.

Från föräldrarna hörs ingenting förrän pappans brev kommer. ”Jag ber dig också att inte ringa till oss. Jag ber dig att ge oss tid”

Det är en halvtimme kvar till Visby när jag slår igen boken. Den har haft mig helt i sitt grepp. Jag är på Patricks sida. Trots det, trots allt. Jag andas med honom. Vem skulle annars göra det?

Jag klistrar en post-it-lapp på romanen, skriver Läs den! och lägger den på bistrobarens disk.

Utan ont uppsåt. M J Hyland. Utgiven av Brombergs 2011.