Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Det tredje ljuset av Claire Keegan

Med tio års mellanrum publicerades de två kortromaner som finns samlade i den här boken. Baksidestexten pratar om att Små ting som dessa är en fristående uppföljare till den första Det tredje ljuset. Det har jag svårt att få ihop. Men oavsett: jag har läst två fantastiska romaner.

I Det tredje ljuset får ett barn under en sommar bo hos fosterföräldrar, allt för att underlätta för hennes familj som slipper en unge att försörja. Ingen blir förvånad när barnets pappa glömmer bort att lämna av resväskan innan han sticker hem igen. Men vad spelar det för roll? I fosterhemmet finns kläder, mat, tid och mest av allt kärlek. Ovillkorlig och generös. Det tar tid för flickan att förstå och ta emot. Berättelsen sträcker sig över sommaren och det blir dags för hemfärd. Ett så starkt slut och jag tänker fortfarande på vad som sedan hände.

Små ting som dessa griper mig ändå mycket mer. Kol- och vedförsäljaren Furlong gör som vanligt en leverans upp till Magdalenaklostret. Här finns det tvätteri där unga kvinnor blir satta att arbeta, kvinnor som gjort saker som inte ”passade sig” (läs passade samhället). När Furlong hittar en ung flicka inlåst i kolförrådet försöker ha ta reda på vad som hänt. Snabbt förstår han att han inte ska lägga näsan i blöt. Han varnas: nunnorna har ett finger med i spelet överallt. Men han kan inte släppa det här. Han är en god man. Han handlar.

Det här var sannerligen en läsupplevelse. Keegan skriver med sådan precision. Det är inte bara så att hon använder rätt mängd ord (hur man nu mäter det) utan språket är så klart utan att bli övertydligt. Jag ogillar ju blabbande författare som inte kan överge en beskrivning eller gör otaliga utvikningar. Här är det exakt och vackert. Så i Keegan hittar jag en ny stjärna på min författarhimmel.

Det tredje ljuset. Små ting som dessa. Claire Keegan. Översättare är Marianne Tufvesson (så bra). Utgiven 2021 av Wahlström & Widstrand.

Publicerat

Klassikerläsning: Frukost på Tiffanys

I dagarna tre blir det nu tjusiga frukostar på lokal. Inte flashigt som Tiffanys, men elegant ändå. Så jag bjuder på en återblick och påminnelse om en väldigt bra bok:

”En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.”

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie .

Publicerat

Från A till Ö: H som i Hur man närmar sig ett träd

Har ni tittat på Mästaren? Svt som presenterar svenska kulturpersonligheter som får berätta om hur deras kreativitet ser ut. Lite pretentiöst sitter de starkt belysta bakom ett skrivbord. Man antar att de får frågor att svara på men ingen intervjuare hörs. Bara Mästaren och hens visdomsord: Så här gör jag.

Jag har alltid gillat att höra hur skapande människor skapar. Nästan aldrig kan de redogöra för det (vem kan?) men det är spännande att lyssna till när de försöker. Det är bilder och fraser och människor och musikslingor som singlar förbi dem. Snabbt och lyhört fångar de upp.

En av personerna i Mästaren är Eva Dahlgren. För en massa år sedan kom hon ut med boken Hur man närmar sig ett träd. I samband med det skrev jag:

”Jag läste ut den här boken för några dagar sedan men har grubblat över hur jag ska sammanfatta mina tankar om den. Tanken med boken är att beskriva den skapandeprocess som det innebär att till exempel skriva musik och text till låtar som ska bli en skiva. Det var av det skälet jag köpte den. Jag tycker om böcker som handlar om skapandeprocesser, som beskriver ångest och eufori som följer en sådan process. Ur det perspektivet är boken intressant och gav mig mycket. Av det skälet kommer jag också att bläddra i den då och då.

Det är, antar jag, omöjligt att skilja den skapande från det skapade under själva processen. Därför får läsaren också delta i det övriga liv Eva Dahlgren lever under det året som boken handlar om. För mig är det ingen bonus, ibland blir jag bara otroligt störd över de dagboksanteckningarna, över alla andra saker som görs och som berättas om. Andra läsare, särskilt de som har något slags förhållande till Eva Dahlgrens musik, ser säkert annorlunda på det.”

Av det skälet, skriver jag alltså, kommer jag också att bläddra i den då och då. Men det hände faktiskt aldrig. Men boken står välsorterad i hyllan och bara väntar på att få bli återbläddrad. Vem vet, en dag.

Publicerat

Christmas spirit

Julromaner, där mysdeckare i tomtemiljö samsas med feelgood-böcker om julhatare som ändå träffar the One lagom till julafton, fullkomligt fullkomligt väller in just nu. Så då måste jag ge er en reprisbloggy om en favorit. Jag börjar skratta bara jag tänker på den! Den har tjugo år på nacken nu, jag har läst den flera gånger men rätt länge sen sist . Håller den?

”Jag sitter här och känner the Christmas spirit i kroppen. Det gör jag iofs året runt, men så här års kan det ju av naturliga skäl glimra till lite extra. Min absoluta favoritjulbok är The e before christmas av Matt Beaumont. Historien utspelar sig på en reklamfirma i London. Julfesten ska arrangeras samtidigt som lanseringen av den nya Barbie, Real Woman Barbie, ska göras. e är förkortning av e-mail, och det är i form av mejl som historien berättas.

Harriet Greenbaum – 9/10(00, 11.14 am

to…Daniel Westbrooke

cc…

re…let’s party.

Dan – amidst the present flurry of activity, it seems that we are forgetting our Christmas party. This has been a remarkable year – last January nobody could have foreseen our recovery after that pitch. I feel we owe ourselves a bash that mirrors our achievements.

We should pull our fingers out and start planning. I believe you are ideally placed to head up a committee and get the ball rolling.

Think spectacular. The last thing I want is the usual pissed-up snog-fest in the basement car park.

Läsaren är aldrig med i ”realtid” utan får antingen veta vad som SKA hända, och kan där ana eller gissa . Eller också får man veta vad som HAR hänt. Det är absurt och fruktansvärt roligt!

Jag tvingar min man att lyssna när jag högläser den här boken. Han hatar det, försöker smita undan och läsa boken på egen hand. ”Men du tycker ju att högläsning är romantiskt”, försöker jag och tar tillbaka boken. Men han hävdar att han aldrig hör vad jag säger för att jag fnissar, frustar och asgarvar vilket förstör. Själv tycker jag att den blir dubbelt så rolig då!

(Och då tycker jag inte ens om roliga böcker.)”