Ett samtal om Fråga mig igen

Nu har vi samlat oss för att prata om Fråga mig igen av Mary Beth Keane (översättning av Julia Gillberg). Förra gången vi samtalade handlade det också om psykisk sjukdom och trasiga familjer. Hm. Med det sagt kastar vi oss in i romanen om två familjer; det är Stanhopes och det är Gleesons. Papporna är båda poliser. När Stanhopes flyttar in i grannhuset i den rätt trista New York-förorten blir Lena Gleeson så glad. Äntligen en vän! Men hon avvisas direkt av Anne Stanhope och vi kommer snart att förstå att Anne inte mår bra. Det är i stället deras barn Pete Stanhope och Kate Gleeson som blir bästa kompisar, en vänskap som kommer att växa sig till kärlek så småningom. Vi kommer att spoila händelseutvecklingen och slutet bara så att ni vet.

Ann-Sofie: Jag skulle vilja börja i det jag gillar mest, nämligen uppbyggnaden av berättelsen. Jag är oerhört förtjust i när berättarperspektiven skiftar och man får nya sidor av personerna. Den som berättar ger inte heller alltid hela bilden så att säga. Det är deras uppfattning av vad som sker och vad de känner. Vi läsare står utanför och ser helheten (hur sann nu den är föralldel). Jag tycker också om att även om berättelsen i huvudsak är kronologisk så är romanfigurernas tillbakablickar också något som gör berättelsen bättre. Håller du med mig?

Maggan: Ja, det gör jag. Är väl lite av en trend med olika berättare just nu. Fast jag tycker att Mary Beth Keane tar det snäppet vidare genom att berättelsen sträcker sig över ett antal år. En annan grej är ju att hon berättar i tredje person, en allseende berättare som ändå inte ser allt.

Ann-Sofie: Ingen av karaktärerna i boken är platt, de är sammansatta som folk är mest, bra och dåligt. Det gillar jag. Även om man kanske skruvar vissa personer här. Om jag ska peka ut någon som jag tycker om så är det Francis, Kates pappa. Han kämpar på, på något vis. Likaså Petes farbror George. Axlar verkligen sin roll som Viktig Vuxen när mamma Anne hamnar på mentalsjukhus och pappa Brian bara drar. Och ska jag peka ut någon som skrämmer mig så är det Anne. En bomb som man inte vet om den kommer brisera eller inte. Även efter skottet mot Francis och 25 år senare är hon obehaglig. Vad är sjukdom och vad är personlighet?

Maggan: Gillar också George, är ju faktiskt berättelsens good guy. Jag fäste mig som alltid vid det ensamma barnet Pete som saknar ansvarsfulla vuxna människor i sitt liv. Han var så förtvivlat ensam när modern Anne hamnade på mentalsjukhus och pappa Brian drog. Du har rätt om Francis han är en bra man!

Ann-Sofie: Pete saknar mamma och pappa, men George tar ju superansvar tycker jag. En sak jag tänker på också: Är det inte lite Romeo och Julia här? Att familjerna blir bittra fiender men Kate och Pete vill strunta i det. Men frågan är om de kommer att fortsätta att vara gifta?

Maggan: I slutet skedde ju en försoning mellan Anne och Francis, men hur det kommer att gå för Pete och Kate är helt omöjligt att sia om. Men kanske är deras kärlek och samhörighet så stark att de klarar av att gå vidare.

Ann-Sofie: Ja, vem vet. Det är ju ett gott tecken att bokens slut väcker frågor. Hon syr ihop det bra författaren. Det var en bra och intressant bok, både att läsa och att prata om. Såg du att författaren kommit ut med två romaner före den här, varav ingen är översatt till svenska. Samt att det ska dyka upp en ny om ett par år, mystiskt nog är den redan markerad med 4,75 stjärnor på Goodreads : ).

Bokfrukost om Vård, skola och omsorg

Höstens tema i bokklubben är arbetsplatser och i morse tog vi oss in på både universitet och hemtjänst. Det är Linn Spross nya bok Vård skola och omsorg vi läser och samtalar om. Berättarjaget Julia har blivit kvar på universitet efter sin doktorsavhandling, men kommer inte vidare. Hon verkar avsky det mesta. Inklusive kollegorna. Så får hon nog en dag och tar en helt annan väg. Mot sjuksköterskeyrket och med timtjänstgöring hos hemtjänsten på vägen.

Vi skrattar ganska mycket åt vissa delar av skildringen av Akademin, gliringarna om de smala forskningsområdena, kängorna åt stöddiga forskare. Julia är arg. Är hon bitter? Kanske. Det vore intressant att se hur den här romanen skulle se ut om några år när författarens eget avstånd till universitetet ökat, säger vi. Ändå finns en ömsint hållning till åren där, trots att Julia förefaller tycka att det är bortkastade år, på ett oviktigt arbete.

Arbetet i hemtjänsten är än mer berörande. Från första mötet där de gamla människorna bara är en lista med namn och adresser, för att snart bli personer och individer. Vi diskuterar hur Julia också där på något vis ställer sig utanför arbetsplatskollektivet. Det är hon och de gamla hon sköter om. Är det en medveten distansering, eller blir det bara så? Romanen blir också en politisk bok där den statusfyllda akademins osunda konkurrens läggs jämte vårdarbetet där samarbete och omsorg om människor fokuseras.

Vi tycker om så mycket med den här boken. Hur romanens berättande får pauser i återblickar och reflektioner. Det välskrivna. Och hur omsorgen om oss människor finns som drivkraft hos Julia. Tack för det.

Tio saker om Tio saker jag lärt mig om kärlek

Omslag från Norstedts – Panmacmillan – Penguin books

1. Titeln låter som en feel-good. Det är det inte.

2. Det tog en stund in i läsningen att få grepp om de båda jag-personerna: Alice och Daniel. Alice kommer hem för att hennes styvfar ligger för döden. Men vem är Daniel?

3. Berättelser i presens är inte min melodi.

4. Trots alla listor och ord är det inte Alice man lär känna utan Daniel. Tycker jag först.

5. Daniel är så väl gestaltad. En man att förstå. Hans värld är så utsatt.

6. Men sen ser jag det genomtänkta att jag precis om Daniel får lära känna Alice bit för bit eller sida för sida.

7. Jag ser inte om ord har färger som Daniel gör. Men jag skulle vilja.

8. Jag tycker mycket om de vindlande vägar boken tar. Den är inte förutsägbar.

9. Slutet är fulländat.

10. Jag undrar från var jag fick tips om den här boken? Tack i alla fall.

Tio saker jag lärt mig av kärlek. Sarah Butler. Utgiven 2012. På svenska 2013 hos Norstedts, i översättning av Eva Johansson. Omslagen här ovan – nog är väl Penguins snyggast?

Andetag av Jennifer Niven

Den femtonåriga Ann-Sofie hade älskat den här boken. Men hon hade också reagerat på att 18-åriga Claudine så lydigt följer vad hennes mamma bestämmer. Saken är den att Claude och hennes bästis ska åka på en roadtrip nu när sommarlovet kommer. Men tillvaron vänds upp och ner när hon får veta att hennes föräldrar helt troligt ska skiljas. Det kommer som en chock såklart. Och viljan att åka iväg med kompisen blir ännu starkare och viktigare. Men nu bestämmer mamma: ”Vi ska vi åka till sommarhuset på ön. Jag förstår att du blir besviken men nu är det så.” Och Claude gör det.

Men nu ska direkt sägas att det är tur att Claude följer med till ön. Där träffar hon snart Jeremiah och det blir stor kärlek. De hänger, de samtalar, de gör saker ihop. Allt berättas så detaljerat och innerligt så att unga människor kan leva sig in i och känna för dem, med dem. Det gäller också sexualiteten. Också här är det inlevelsefullt och jag tror att så många tonåringar kommer att läsa och njuta av den kompletta kärleksberättelsen.

Det är också just den som gör att jag själv tröttnar och inser att jag inte är den rätta läsaren för boken. Jag uppslukas inte alls som jag till exempel gjorde av Som stjärnor i natten, utan läser på riktigt snabbt för att komma till slutet. Och det slutet gillar jag. Mycket.

Tidigare om Niven har jag skrivit så här.

Andetag. Jennifer Niven. Utgiven 2020. På svenska 2021 av Lilla Piratförlaget i översättning av Ylva Stålmarck.