Barn-bokklubbar

Det har varit två klubbar under sommaren och hösten. I den ena läste vi Brorsans kompis Robban på varsitt håll och sammanstrålade för diskussion. I den andra, Olivers superstora universum, var det högläsning och samtal under tiden. Båda sorterna är lika härliga!

Inte kunde vi ana att Brorsans kompis Robban skulle bli nominerad till Augustpriset. Och det var nog tur, för så fort en bok blir prisad och omtalad för mycket är det som att det växer ett hinder för mig att läsa. Men vi läste på och njöt av de härliga bilderna av Joanna Hellgren.

Bokklubbarna tyckte den var okej, ”en sån bok man läser i skolan”. Vad betyder det? Jag försökte utreda det hela. Jo, när det liksom har ett budskap. Något i en relation som inte fungerar och som man kan diskutera och lära sig något av. Som att säga ifrån, som Jim gör till sin kompis. Ja men, undrade jag, är inte sådana böcker bra då? Jo det kan de vara, men hur det än är så är det roligare med böcker som har äventyr och där det händer saker menade de unga bokklubbarna. Här var det för händelsefattigt,” ingen stämning liksom”. Tja, jag tyckte kanske mer om den än övriga bokklubbare.

Den andra boken, Olivers superstora universum, var en kombination av naturvetenskap (rymden), relationer och humor. Otroligt rolig bitvis och mycket kul att högläsa. Så kul det är att skratta ihop när man läser. Huvudpersonen Oliver bestämmer sig för att göra en bok om rymden och tar god hjälp av en ny kompis. Samt en forskare i området som inte är särskilt glad över Olivers otroligt detaljerade frågor i tid och otid. Dramatiskt uppbyggd med cliffhangers efter varje kapitel. Också här finns en hel del att fundera kring när det gäller kompisar och vänskap. Många roliga, och rymdpedagogiska, bilder!

Så heja bokklubbar av alla sorter!

Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren. Olivers superstora universum av Jorge Cham.

Kafka, jag och Kafkalungan

Jag skulle förstås kunna börja med min resa till Prag där jag vandrade med någon av Kafkas dagböcker i handen i tänkte mig att gå i fotspåren av hans. ”Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen”, skriver jag. Jag tyckte att jag och Kafka hade något som band oss samman men var osäker på vad. När jag läser Cecilia Hanssons Kafkalungan får känslan av en sådan koppling helt nya dimensioner.

I sin roman slash biografi ger hon sig ut på flera resor där hon följer Kafkas liv, försöker förstå, ser likheter med sitt eget liv. Söker efter Kafka, men också efter sig själv får man väl säga. Hon irrar runt i hans fotspår, tittar tillbaka på hans liv men också sitt eget. Vem är han? Vem är jag?

Elegant väver hon samman de olika spåren. De är essäistiskt, reflekterande, litterärt och ofta rätt kul. Hansson är så påläst, välresearchad och även om jag vet en del om Kafka och hans liv blir det här något helt annat. För mig är Kafka-delarna den stora behållningen, men helt säkert skulle boken inte vara lika läsvärd utan det andra.

Kafka själv skriver i någon av sina dagböcker: ”Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.”

Mitt i prick.

Kafkalungan av Cecilia Hansson. Utgiven 2024 hos Wahlström & Widstrand. Omslaget är av Sara R. Acedo. Snyggt!

Om ett irrande i Prag

Ta hand om min mor

Utgångspunkten är tydlig. När mamman och pappan ska kliva ombord på tunnelbanan i Seoul hinner mamman inte med utan blir kvar på perrongen. När pappan tar vändande tåg tillbaka är hon försvunnen. Borta. När vi kommer in i handlingen har en vecka gått och pappan och de vuxna barnen har samlats hos äldste sonen för att bestämma hur de går vidare. Polisen har gått bet. Det är spänd stämning, men de är överens om att de ska sätta upp och dela ut flygblad över hela Seoul.

Bokens fyra kapitel har olika berättarröster som skildrar mamman ur olika perspektiv.  Ett försvinnande innebär förstås dramatik per se, men boken handlar mer om en kvinnas liv på den sydkoreanska landsbygden. Hur hon alltid stretat på och satt sina barns väl och ve främst. Hon växer fram allt skarpare för läsaren, sida efter sida.

Såväl pappa som de fyra barnen har alltid tagit henne för given och självklar. Det skulle kunna bli smetigt och sentimentalt om hur alla ångrar sig, men så blir inte den här romanen. Hela situationen är allmängiltig. Oavsett landsbygden, Korea och Seoul skulle det här dramat kunna utspela sig i vilken familj som helst. Hur väl känner man sina föräldrar? Helt säkert mindre än man tror.

Ta hand om min mor. Kyung-sook Shin. utgiven hos 2013 hos Norstedts i översättning av Molle Kanmert-Sjölander.

De åtta bergen

Varje sommar åker Pietro och hans föräldrar till bergsbyn Grana. Här i de italienska bergen blir fadern någon annan än den arga människan nere i Milano. Han gör långa vandringar och i takt med att Pietro blir äldre vandrar de tillsammans, allt högre och högre upp i bergen. I Grana bor också pojken Bruno och snart blir han och Pietro vänner. En vänskap som trots att det ibland kan gå år mellan gångerna de ses är stark och solid. Som bergen.  

Men Pietro är ingen som stannar och står still. Han vill ut i världen, filma, hjälpa till, se nya saker. Bruno blir kvar i Grana. Han säger sig vara en bergets man som inte kan något annat, inte vill något annat.

Också bergen blir en viktig karaktär i boken. Stigarna, snåren, stenrösen och de kala bergen ovanför trädgränsen. Allt får vi lära känna. I det stillsamma berättandet är naturen helt närvarande. Berättelsen ger en fin skildring av vänskap, men också av samhällets utveckling och möjligheter för människan att följa sin valda väg.

Språket är vackert, känslosamt men aldrig sentimentalt. Fint översatt från italienskan av Malin Emitslöf.

De åtta bergen. Paolo Cognetti. Utgiven på svenska 2018 av förlaget Contempo.