Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Kärleken är att jag vill att du finns av Oskar Kroon

Det är Werner och allt börjar med händelsen på väg 23. Vildsvinen. Smällen. Hunden Boye som försvinner. Och pappa som skadas så svårt och hamnar i koma.

Livet som femtonåring är tillräckligt rörigt och svårt ändå. Och så detta. Skolkompisarna vet , men ingen förstår hur man ska vara mot Werner. Kanske bäst att vara som vanligt? Så att han inte börjar gråta kanske. Werners mamma som älskar poesi och döpt honom efter författare Aspenström oroar sig till bristningsgränsen. Är du deprimerad Werner?

Och så ser de filmsnutten på Youtube. Hunden som gör världens fångst. Den hunden, deras hund. Så han måste dra iväg och där är Zadie som vill vara med honom, som är knasig och rolig och inte kan en smack om poesi. De drar. Och det ordnar sig trots alla vedermödor och besvär.

Vänta på vind var en stor läsupplevelse för mig. Här får jag jobba mer för att engagera mig, kanske för att det går långsamt? Berättelsen är ju verkligen en fin skildring av saknaden efter en pappa, om oron och ångesten för vad som ska hända, så vad vet jag. Och att mitt i detta bli förälskad. Ömsint och inkännande. Språket vackert. Och så händelsen med hunden. Den får boken att vibrera och glänsa om du frågar mig.  

Kärleken är att jag vill att du finns. Oskar Kroon. Utgiven på Brombergs 2021. Det väldigt fina omslaget är gjort av Josefin Sundqvist.

Publicerat

Margaret Drabble

I min bokhylla har i evigheters evighet legat boken De mörka vattnen stiger av Margaret Drabble. Boken kom på engelska 2016 och fick stora och strålande recensioner, tillräckligt för att jag skulle få oroväckande höga förväntningar och därför ville lägga romanen åt sidan tills det lagt sig. Äntligen har jag tagit fram den för att läsa.

Av Drabbles romaner finns ganska mycket översatt till svenska och jag har läst en del. Hon är skarp och ofta rolig. Den allra första romanen jag läste var De sju systrarna och den gjorde intryck. ”Torr humor i denna allvarliga bok”, skriver jag i mina anteckningar. Mycket intressant berättarteknik genom de ändrade perspektiven som skapar ett slags upplöst fiktion. Genom hela boken följer marginaltecknade inledningar i kärnfulla meningar som fungerar som ledsagare i berättelsen. Som jag nu använder för att ledsaga dig genom denna bloggy.:

Hon sitter ensam, högt upp en mörk kväll under tredje året av sin vistelse i staden. Candida har, efter ett långt liv med sin man Andrew blivit lämnad. Hon flyttar från Suffolk till London, Ladbroke Grove. De tre döttrarna är besvikna, skriver Candida i sin dagbok. De tror att det var hon som drev Andrew i armarna på Anthea.

Hon räknar sina vänner på fingrarna. Förhållandet till vänninorna Sally och Julia är komplicerat, men de förser henne med skvaller från Suffolk.

”Jag är så elak när jag talar om Sally. Men hon har underkuvat och förtryckt mig och jag måste slå tillbaka på något sätt. Jag slår tillbaka med denna dagbok.”

Candida bestämmer sig för att ta en kurs om Vergilius Aeneiden. Men över en natt bygger man om kurshuset till ett hälsocenter istället och Candida ser sig själv simma och gymnastisera istället för att diskutera Aeneiden. Man måste ju ändå ha något att göra.

Hon undrar om hon ska plocka den gyllene grenen. Det är ju fantastiskt att bo mitt i city tänker hon, med utsikt över motorvägar och järnvägar och natthimlen med stjärnbilden Pleiaden – sju systrar. Kan något fantastiskt hända en kvinna i hennes ålder?

”Jag borde känna mig maktlös, men det gör jag inte.[…] En dag i den närmaste framtiden tänker jag sätt denna maktkänsla på prov och köpa en lottokupong.”

Hennes horisont börjar vidgas. Snart blir hon vän med Anais, sedan med MrsJerrold och Cynthia.

Hon får goda nyheter och upptäcker att lyckan vänder. Tillsammans med Sally och Julia bestämmer de sig för att göra en riktig Vergiliusresa under ledning av den entusiastiska guiden Valeria.

”De sju systrarna” beskådar sevärdheterna , följer Vergilius i spåren genom Italien. Alla med olika mål och syften. Då ringer telefonen. Hennes dotter Ellen är på sjukhuset. Candidas stjärnglans bleknar.

Hon möter svåra hinder men återvänder hem med nya insikter. I del tre är det plötsligt Ellens röst som hörs. Berättelsen tar en helt annan vändning för att återigen ge ett nytt perspektiv i den fjärde och avslutande delen. Hjälten återvänder hem. Konstaterar att självömkan är destruktivt. Betraktar gapet mellan sig och sina döttrar och börjar bygga sin bro.

Detta om De sju systrarna. Nu blir det De mörka vattnen stiger. Grattis mig.

Foto

Publicerat

Bokfrukost om Monopolet av Måns Wadensjö

Under pandemins distansarbetande, för många men långtifrån alla, har frågor om vad arbete är diskuterats överallt. Är det samma sak att arbeta hemma och zoom-mötas som att vara på en gemensam plats? Hur formas vi av våra arbetsuppgifter och våra arbetskamrater? Jag som frilansat flera år och i huvudsak jobbar ensam hemma har inte någon större skillnad på arbetsdagarna. Kanske att det faktiskt har blivit mer socialt därför att alla telefonsamtal nu mycket mera blivit digitala bildmöten.

Den här hösten tänker vi läsa böcker om arbetsplatser i frukostbokklubben. Vi börjar med Monopolet. Till systembolaget kommer Alice för att jobba ett tag. Arbetslös akademiker som behöver pengar, och här ska hon inte bli långvarig, säger hon. Men snart är hon en del av det effektiva maskineriet där morgonens uppackning av flaskor, vridandet av flaskor för att fronta etiketter och ordnandet i hyllorna övergår i kassaarbete, snabba samtal med kunder för att sedan avslutas med iordningställande efter kundernas skövling av varorna. Nästa dag samma sak, och nästa, och nästa.

Romanen är spännande för att den utspelar sig på en plats vi alla har en relation till, men framförallt därför att den kan överföras till allas våra arbetsplatser. Oavsett vilket jobb är det en egen värld, med sitt eget språk, med sina uttalade och outtalade regler och berättelser.

På bokfrukosten säger vi att: ”arbetsplatsen var huvudperson, inte personerna. En distanserad berättelse. Välskriven. Jag kommer titta med helt nya ögon nästa gång jag går in på systemet. Alice skulle kunna vara vem som helst av oss. Lättläst men hade gärna kunnat vara kortare. Alla individer blir ett kollektiv”

Måns Wadensjö har skrivit flera romaner där arbetet och arbetsplatserna är ett nav. Till exempel Förlossningen som jag skriver om här. Och ABC-staden som jag skriver om här.

Monopolet. Måns Wadensjö. Utgiven 2019 hos Albert Bonniers förlag.

Publicerat

Förlossningen av Måns Wadensjö

Målet: Att efter varje förlossning städa undan efter det givna schemat samt förbereda för en ny patient att inta rummet.

”[…] hela tiden arbetar vi för att återställa avdelningen till den punkten. Till en punkt där det ser ut som om ingenting hänt, som om inte tid alls har gått.”

Regeln: Ett odefinierat antal underförstådda riktlinjer som ingen riktigt kan sätta fingret på men som alla känner och förstår hur den styr.

”Det oförutsägbara, som alltid har ett drag av improvisation, är ett ögonblicks vågspel – det enda som bryter igenom avdelningen och Regelns textur.”

Personalen: Namnbrickan definierar skillnaden mellan barnmorska och undersköterska. Först tittar man varandra i ögonen. Sedan läser man av namnbrickan.

”Inte ens en läkare klarar sig undan det. Han får inte ta en barnmorska för en undersköterska eller en undersköterska för en barnmorska. Då är han arrogant […]”

Natten. Det är något eget att arbeta om nätterna. En annan tid strösslad med känslan av att den egna världen existerar utan att något annat sker parallellt. Som om de andra vore nedsövda.

Förlossningen. En kombination av utanförskap och världens mittpunkt. Jag har varit där. Den trygghet som igenkännandet ger mig lurar mig, men gör att jag kan sväva fritt och bara dras in i den stämning och atmosfär Måns Wadensjö skapar i sin bok.  Även om miljön är bekant blir skildringen något nytt, något dunkelt och jag läser stundtals med gapande mun därför att det så bra. Mot slutet av boken går det sakta att läsa. Stämningen som genomsyrat blir ett slags tröskande. Den sista delen känns som lösryckta delar, något som blivit över.

Sammantaget – nu när jag lägger ifrån mig den 80 sidor tjocka boken med den vackra glittrande omslagsbilden är jag så nöjd över att ha läst ett stycke osedvanligt bra litteratur. Dessutom med vissheten om att den här författaren vill jag verkligen verkligen läsa mer av.

Förlossningen. Måns Wadensjö.

Den här texten ublicerades på OOOFbok den 13 maj 2010