Förlossningen av Måns Wadensjö

Målet: Att efter varje förlossning städa undan efter det givna schemat samt förbereda för en ny patient att inta rummet.

”[…] hela tiden arbetar vi för att återställa avdelningen till den punkten. Till en punkt där det ser ut som om ingenting hänt, som om inte tid alls har gått.”

Regeln: Ett odefinierat antal underförstådda riktlinjer som ingen riktigt kan sätta fingret på men som alla känner och förstår hur den styr.

”Det oförutsägbara, som alltid har ett drag av improvisation, är ett ögonblicks vågspel – det enda som bryter igenom avdelningen och Regelns textur.”

Personalen: Namnbrickan definierar skillnaden mellan barnmorska och undersköterska. Först tittar man varandra i ögonen. Sedan läser man av namnbrickan.

”Inte ens en läkare klarar sig undan det. Han får inte ta en barnmorska för en undersköterska eller en undersköterska för en barnmorska. Då är han arrogant […]”

Natten. Det är något eget att arbeta om nätterna. En annan tid strösslad med känslan av att den egna världen existerar utan att något annat sker parallellt. Som om de andra vore nedsövda.

Förlossningen. En kombination av utanförskap och världens mittpunkt. Jag har varit där. Den trygghet som igenkännandet ger mig lurar mig, men gör att jag kan sväva fritt och bara dras in i den stämning och atmosfär Måns Wadensjö skapar i sin bok.  Även om miljön är bekant blir skildringen något nytt, något dunkelt och jag läser stundtals med gapande mun därför att det så bra. Mot slutet av boken går det sakta att läsa. Stämningen som genomsyrat blir ett slags tröskande. Den sista delen känns som lösryckta delar, något som blivit över.

Sammantaget – nu när jag lägger ifrån mig den 80 sidor tjocka boken med den vackra glittrande omslagsbilden är jag så nöjd över att ha läst ett stycke osedvanligt bra litteratur. Dessutom med vissheten om att den här författaren vill jag verkligen verkligen läsa mer av.

Förlossningen. Måns Wadensjö.

Den här texten ublicerades på OOOFbok den 13 maj 2010

Senseis portfölj av Hiromi Kawakami

Två ensamma människor träffas av en slump på en izakaya och inser snart att de är bekanta. Hon – Tsukiko – är en gammal elev till honom – Sensei.  

”Jag har sett dig här några gånger förut”, fortsatte han.
”Jaha”, svarade jag vagt och granskade honom. Sensei hade välkammat vitt hår, välstruken vit skjorta och grå väst. På disken framför honom stod en flaska sake, en tallrik med en bit torkat valkött och en skål med sjögräs.

De kommer att ses då och då. Ibland på restaurangen, ibland hemma hos Sensei. Dricker ganska mycket sake, äter noggrant beskrivna små maträtter och samtalar om saker som ting och litteratur. Om livet således.

Jag tänkte läsa romanen på engelska först. Titeln är då Strange weather in Tokyo, vilket  förvisso är en fräsig titel men säger mig ingenting. Berätta för mig om det är något som går mig förbi. På japanska heter boken just Senseis portfölj, den som han alltid har med sig och den rymmer det som behövs, säger han.*

Hur beskriver man parets relation? Först tänker jag vänskap. Sedan platonisk kärlek. Men när jag skriver det måste jag stanna vid det platoniska. Ordboken säger osinnlig kärlek men det kan jag inte överföra på Tsukiko och Sensei. Den är oerhört sinnlig skulle jag säga, däremot inte erotisk. Som jag förstår? För mycket är osagt och oskrivet i denna lågmälda roman. Dramatiken saknas inte, men takten är meditativ och den är så behaglig att följa. Språket är vackert, sparsmakat och exakt. ** Tack översättaren Lars Vargö.

Senseis portfölj. Hiromi Kawakami. Utgiven 2001, på svenska 2021 hos Tranan.

*Vi får reda på vad den innehåller i slutet av boken. Och kring detta kan man fundera länge.
** Jag lyssnade på berättelsen, förtjänstfullt inläst av Yukiko Duke. Det höjde nog läsupplevelsen ett snäpp till.

Sommar sommar sommar

Nu går bloggen på sommarlov till augusti, och vi hänger på Instagram under tiden. Ann-Sofie ska solstolsläsa och ordna med tivoli för insekterna. Maggan ska hänga vid Mälaren och åka till Nora för att avnjuta Maria Langmiljöer på plats.

Med några boktips önskar vi trevlig sommar!

Ann-Sofie: Jag gillar ju 300-sidorsböcker men jag slår ett slag förr Lydia Sandgrens Samlade verk. Jag tyckte det var så jobbigt när den tog slut för maken till bra bok var länge sedan jag läste. Finns som pocket nu. En annan höjdare är Ord i djupaste blått där en bokhandel står i centrum. En YA-bok om Rachel som förlorat sin bror, och nu är åter i barndomsstaden. Det är inte lätt att klara ut allt trassel.

Nu är väl ingen av de där just särskilt somriga om det är vad du letar efter och mitt sista tips är kanske inte det heller. Elisabeth Åsbrink, Orden som formade Sverige. Boken består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Så bra och intressant, perfekt för en dag på stranden om du frågar mig!

Maggan: Set Mattssons historiska kriminalromaner tror jag tyvärr många har missat. Utspelas i Malmö frän krigsslutet 1945 fram till senare delen av 50-talet. Kriminalfallen har verklighetsanknytning och läsaren får följa polisen Douglas Palm och hans fru Anna. En romanserie som fångar tidsandan på pricken. Samtliga romaner finns på Storytel. Conny Palmkvist är en annan författare som jag tycker förtjänar massor av läsare. Hans romaner är innerliga och mänskliga, handlar om de tilltufsade människorna som vi ofta inte lägger märke till. Även Palmkvists romaner finns på Storytel.


Om du liksom jag slukade Wahlströmsböcker, med de gröna och röda ryggarna som ung, kan jag tipsa om att mängder av dessa böcker finns att läsa på Storytel. Lotta-böcker, Tvillingdetektiverna, Maria och blå Prinsen, Annika-böckerna, Dante och Tvärsan och till och med de gamla Sprakfåleböckerna som våra mormödrar läste. In och botanisera, finns stor chans att du hittar just din favorit!

Naturen

David Thurfjells bok Granskogsfolk handlar om svenskars relation till naturen. Själva ordet granskogsfolk är avslutningen i en dikt av Harry Martinsson som säger att även om vi finner att vi är oss själva i stadsmiljön bär vi en längtan till naturen, vi är ett granskogsfolk.

Jag har just avslutat boken när jag i gummistövlar går längs kanten på granskogen (den bästa skogen, om du frågar mig). Det är ju så härligt. Vad är det man känner i naturen? I Sverige brukar vi kallas sekulariserade, men många människors beskriver sitt förhållande till naturen som något särskilt. Är det en existentiell djupupplevelse, kanske andlighet?

I de intervjuer Thurfjell presenterar handlar det snarare om konsumtion. Vi känner efter och riktar blicken inåt, det är sant. Men människorna förefaller mer konsumera naturen på samma sätt som andra upplevelser. Kultur, teater och natur. Man blir inte ett med naturen, är inte där för idka skogsvård eller bry sig om hur vattnet mår. Man vill uppleva och känna. Och samtidigt som vi vill att naturen ska påverka oss fjärmar vi oss från den, så tolkar jag Thurfjells undersökningar. Det blir aldrig någon samklang.

Men det i bakhuvudet är det intressant att läsa En ung naturälskares dagbok. Här är det Dara McAnulty vars blogg ligger till grund för den här naturboken (och som handlar om väldigt mycket annat också). Hans förhållande till naturen är så fint. Hör här:

Varje dag utforskar vi alltmer av skogen på andra sidan vägen, delar upp nöjet i små portioner, lär känna den som en vän. Vi har hittat hemliga stigar bland nötskrikor och råkor.

Men lika mycket är han arg över hur vi inte bryr oss om naturen. Här uppmanar han sina läsare att engagera sig i natur och klimat, att verkligen vara vän med naturen, inte konsumera den när det passar oss. Han njuter av naturen, men han är också arg för att vi människor inte gör det vi borde för planetens skull.

Boken sträcker sig över ett helt år och det är läsvärt och engagerande att höra om Daras naturliv över årstiderna och hur han också kämpar att förändra. Inspirerande! Man förstår att det rasslat hem en rad priser.

Och jag själv då? Ingen andlighet här. En gran är en gran är en gran. Men vi gillar varandra.