Vår bästa tid av Kiley Reid

En sen kväll ringer Alix Chamberlain till sin barnvakt Emira och ber henne att omedelbart komma och ta hand om dottern Briar en stund, för något har hänt där hemma. Emira och Briar går till livsmedelsbutik men plötsligt blir Emira anklagad av den vita säkerhetsvakten för att ha kidnappat barnet. En kille i butiken filmar det hela och vill att Emira ska göra något.

Men Emira är luttrad. Visst var det obehagligt att bli oskyldigt anklagad, men saker som denna händer henne alltför ofta och bara för att vita människor i hennes närhet vill reagera tycker hon det är bortkastat. Här hamnar hon för övrigt ofta. Människor runt henne uppmanar henne att göra si och gör så. Men Emira förefaller i sin vilsenhet ändå mest avspänd, mogen och trygg av alla romankaraktärerna. Ingen kan bestämma över henne. Ingen ska säga åt henne.

Boken tar efter det dramatiska inledningskapitlet en annan väg än jag trodde. Den utvecklar sig i viss mån till ett slags kammarspel  mellan Emira, Alix och Kelley. Genom att skifta berättarperspektivet mellan Emira och Alix går händelserna åt oväntade håll, och det gäller ända till slutet. Tydliga vändpunkter gör att man bara måste ”läsa en sida till”.

Jag läser en bok om klass, mer än om hudfärg. Men allra mest läser jag en relationsroman med mångbottnade gestaltning av Emira och Alix. Relationen mellan Emira och treåringen Briar är också enastående fin. Författaren skildrar sina karaktärer med ömhet och utan att moralisera. Även om vi fattar mest tycke för Emira kan man ändå förstå andras taffliga sätt att hantera världen.

Vår bästa tid. Kiley Reid. På svenska 2021 av Albert Bonniers, i översättning av Klara Lindell

Klara och solen av Kazuo Ishiguro

Så fantastiskt att få lära känna Klara. En artificiell vän av den sorten som man köper nere på den där affären ni vet. Du kanske har spanat in någon? Den där B3:orna som också fanns där, de blev faktiskt aldrig någon hit trots att de stod och spände sig och tyckte sig vara väldigt märkvärdiga. Klara blev inte imponerad och inte jag heller. För Klara är vänlig och smart. Snart flyttar hon till Josie, för att vara vän och stöttepelare. Josie är ett utvalt barn, i samhällets A-lag. Vad innebär det, undrar ni?  Ja ni, en bättre sorts människa med bättre sorts förutsättningar kanske. Men priset är högt. Väldigt högt. All undervisning sker digitalt och umgänge med andra personer görs under strikta förutsättningar. Det är därför de här barnen behöver en AV, och grattis Josie att det blev Klara du valde.

Romanen är så skickligt uppbyggd där bit för bit läggs i ett stort pussel, utan att för den skull någonsin tappa Klaras synvinkel. Allt som händer och sker är berättat ur Klaras perspektiv och det är hennes bild av världen vi får. Det hon ser i sina fyrkanter är vad hon och vi läsare processar. Det kliver aldrig in någon berättare och förklarar eller lägger till. Det är helt och komplett väl genomfört. Romanen är mångbottnad, och det finns många frågor att fundera över. Rättvisa, önskvärda samhällsstrukturer, genetisk redigering och AI. Men också vänskap, kärlek och vad det innebär att vara människa. Vad är det vi vill?

Klara och solen. Kazuo Ishiguro, Utgiven 2020. På svenska av Wahlström & Widstrand 2021 i översättning av Nicklas Hval.

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Just nu läser jag Klara och solen, en helt enastående och unik bok om den artificiella vännen, AV:n, roboten Klara. Den tangerar på vissa sätt Never let me go så därför bjussar jag på en bloggy från saligen insomnade OOOFbok med datum 2007-03-28 14:20. för det tål att upprepas vilken läsupplevelse också den boken var.

Det känns, säger Kathy H, absolut som om jag alltid på ett diffust sätt vetat om det där med donationer till och med redan i sex-eller sjuårsåldern.

”Det känns, säger jag, absolut som om jag redan i inledningskapitlet blir varse om att den här berättelsen handlar om en katastrof, men att jag inte kommer förstå vikten av den förrän jag läst den sista sidan.

Platsen är den engelska internatskolan Hailsham. Kathy går där tillsammans med vännerna Ruth och Tommy. På ytan kan man få intrycket att deras samtal, kamratskap, svek och kärlek är på samma villkor som för andra ungdomar, att de frågor de brottas med är samma eviga frågor som för andra i samma ålder. Men inte alls. Lyssnar man hör man att det handlar om helt andra saker. Donationer. det allestädes närvarande begreppet i romanen.

På Hailsham förekommer inte vanliga lektioner. Huvuduppdraget är att skapa – vara kreativ – med färg, lera, kritor eller vad man nu tycker om. Då och då kommer Madame och gör ett urval från elevernas konstverk för att placera i sitt ”galleri”. Varför kan barnen bara spekulera i. Det här är deras vardag. De ifrågasätter inte vad som händer, ser inget annorlunda för de har, till skillnad mot oss läsare, inget att jämföra med.

Efter Hailsham följer the Cottages, en lika diffus skola. Här ska eleverna skriva en uppsats ett par år, men ingen blir någonsin klar. Vid olika tidpunkter lämnar ungdomarna the Cottages för att börja arbeta som Vårdare. Kathy lyckas väl.

Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabb och knappast någon har fått beteckningen orolig ens inför den fjärde donationen.

Det här är en riktig kuslig roman berättad på ett intagande sätt så att man invaggas i en falsk trygghet. Det långsamma berättandet gör att jag närmast manipuleras att inte inse faran förrän det är för sent. Med små medel stegras det förfärliga.

När jag lägger ner boken efter 318 sidor är allt fullbordat.”

Ett samtal om Bormann i Bromma

Nu har vi läst Bormann i Bromma av Hans Gunnarsson och måste resonera lite. Boken är en novellsamling där varje novell (11 stycken) också hänger ihop (typ) med ett konstverk av Martin Wickström. Husfasader, balkonger, fönster. Väl värda att titta på för sig. De är hårt beskurna och vi tänker genast på vad som finns bakom de nerdragna persiennerna, innanför fönstren eller ännu hellre utanför bilden

Maggan: Det är mörkt och det är skruvat, men ändå inte. Att berätta som ett ”Vi” är speciellt. Tänker på Julie Otsukas Vi kom över havet som är berättad utifrån ett Vi som består av de japanska postorder-kvinnor som kom till USA 1919. I den romanen vet läsaren precis vem ”Vi” är, hos Gunnarsson är ”Vi” diffust och läsaren blir varse det passiva men skvallriga kollektivets makt. När Vi berättar är det egentligen ett jag, men jaget är övertygad om att hen företräder samtliga.

Ann-Sofie: Det är så obehagligt, det där att ”det vet väl alla”, fast det sannerligen kan diskuteras vad ”alla” vet. Även om novellerna är olika varandra, nån är väl närmast lyrik, hänger de samman till sitt innehåll så bra. Det blir elva utblickar, eller inblickar, där förnumstiga och rättfärdiga människor resonerar om andra med sig själva som norm och utgångspunkt. Man skrattar och förfasas på en och samma gång. Sätter skrattet i halsen, när man inser att att allt skulle kunna vara ens egna grannar. Samtidigt är inte författaren på något vis dömande, snarare ömsint till dem han berättar om.

Maggan: Novellerna påminner om de skrönor som folk berättar och som förändras allteftersom åren går. Inte minst på arbetsplatser finns dessa historier som berättas om och om i fikarummet och som till slut blir någon sorts sanning över sakernas tillstånd förr.

Ann-Sofie: Jag är särskilt förtjust i ”Gult, orange och grönt”. De här samfällighetsgrupperna som rustar sig med västar i färger för att visa vilka de är. Fel färg på västen? You bet! Kunde varit krig. Så obehaglig och intagande läsning! Har du någon favorit?

Maggan: Jag gillar ”Rubberware” helt enkelt på grund av slutet som jag hade väldigt roligt åt. Önskade nästan att historien var sann just på grund av slutklämmen. Jodå, även jag sätter skrattet i halsen här. Gillar också historien om kvinnokollektivet som blir wallraffade.