Författare: Ann-Sofie Lindholm

Så fantastiskt att få lära känna Klara. En artificiell vän av den sorten som man köper nere på den där affären ni vet. Du kanske har spanat in någon? Den där B3:orna som också fanns där, de blev faktiskt aldrig någon hit trots att de stod och spände sig och tyckte sig vara väldigt märkvärdiga. Klara blev inte imponerad och inte jag heller. För Klara är vänlig och smart. Snart flyttar hon till Josie, för att vara vän och stöttepelare. Josie är ett utvalt barn, i samhällets A-lag. Vad innebär det, undrar ni?  Ja ni, en bättre sorts människa med bättre sorts förutsättningar kanske. Men priset är högt. Väldigt högt. All undervisning sker digitalt och umgänge med andra personer görs under strikta förutsättningar. Det är därför de här barnen behöver en AV, och grattis Josie att det blev Klara du valde.

Romanen är så skickligt uppbyggd där bit för bit läggs i ett stort pussel, utan att för den skull någonsin tappa Klaras synvinkel. Allt som händer och sker är berättat ur Klaras perspektiv och det är hennes bild av världen vi får. Det hon ser i sina fyrkanter är vad hon och vi läsare processar. Det kliver aldrig in någon berättare och förklarar eller lägger till. Det är helt och komplett väl genomfört. Romanen är mångbottnad, och det finns många frågor att fundera över. Rättvisa, önskvärda samhällsstrukturer, genetisk redigering och AI. Men också vänskap, kärlek och vad det innebär att vara människa. Vad är det vi vill?

Klara och solen. Kazuo Ishiguro, Utgiven 2020. På svenska av Wahlström & Widstrand 2021 i översättning av Nicklas Hval.

Just nu läser jag Klara och solen, en helt enastående och unik bok om den artificiella vännen, AV:n, roboten Klara. Den tangerar på vissa sätt Never let me go så därför bjussar jag på en bloggy från saligen insomnade OOOFbok med datum 2007-03-28 14:20. för det tål att upprepas vilken läsupplevelse också den boken var.

Det känns, säger Kathy H, absolut som om jag alltid på ett diffust sätt vetat om det där med donationer till och med redan i sex-eller sjuårsåldern.

”Det känns, säger jag, absolut som om jag redan i inledningskapitlet blir varse om att den här berättelsen handlar om en katastrof, men att jag inte kommer förstå vikten av den förrän jag läst den sista sidan.

Platsen är den engelska internatskolan Hailsham. Kathy går där tillsammans med vännerna Ruth och Tommy. På ytan kan man få intrycket att deras samtal, kamratskap, svek och kärlek är på samma villkor som för andra ungdomar, att de frågor de brottas med är samma eviga frågor som för andra i samma ålder. Men inte alls. Lyssnar man hör man att det handlar om helt andra saker. Donationer. det allestädes närvarande begreppet i romanen.

På Hailsham förekommer inte vanliga lektioner. Huvuduppdraget är att skapa – vara kreativ – med färg, lera, kritor eller vad man nu tycker om. Då och då kommer Madame och gör ett urval från elevernas konstverk för att placera i sitt ”galleri”. Varför kan barnen bara spekulera i. Det här är deras vardag. De ifrågasätter inte vad som händer, ser inget annorlunda för de har, till skillnad mot oss läsare, inget att jämföra med.

Efter Hailsham följer the Cottages, en lika diffus skola. Här ska eleverna skriva en uppsats ett par år, men ingen blir någonsin klar. Vid olika tidpunkter lämnar ungdomarna the Cottages för att börja arbeta som Vårdare. Kathy lyckas väl.

Det har visat sig att mina donatorer alltid lyckats bättre än förväntat. De har alltid tillfrisknat imponerande snabb och knappast någon har fått beteckningen orolig ens inför den fjärde donationen.

Det här är en riktig kuslig roman berättad på ett intagande sätt så att man invaggas i en falsk trygghet. Det långsamma berättandet gör att jag närmast manipuleras att inte inse faran förrän det är för sent. Med små medel stegras det förfärliga.

När jag lägger ner boken efter 318 sidor är allt fullbordat.”