Systrar och syskon

Det här med syskon är intressant i romaner tycker jag. Nu har jag just läst ut Systrar av Adèle Bréau (Sekwa) där tre systrar samlas hemma hos mamma för en sommarledighet i Provence. Snabbt får vi veta att något dramatiskt hände förra året, något med pappan. Men det är ju förstås inte den enda hemligheten som ligger och lurar.

Romanen gör tidshopp både 20 och 30 år tillbaka i tiden. Jag tycker om att kvinnornas perspektiv växlas i de olika kapitlen. Det är lite som att lägga pussel där jag för varje kapitel får veta mer om och förstå systrarnas relationer. Och fundera över varför vi blir som vi blir. I början tycker jag systrarna var för stereotypiserade, med den strukturerade ordningsamma storasystern och så vidare. Men det försvinner, jämnas ut allteftersom. Fin fransk feelgood, helt enkelt!

Tre andra böcker om syskon

En väldigt läsvärd syskonbok är Syskonen av Tessa Hadley där fyra syskon återvänder till den prästgård i Herefordshire de ärvt efter sina morföräldrar. De ska tillbringa ett par sista veckor i det gamla ganska förfallna huset innan det säljs. Trots att många år förflutit faller de snart tillbaka i sin barndoms roller.

När det gäller litterära systrar kommer man knappast ifrån systrarna Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom eller samma fem systrar 200 år senare i Curtis Sittensfelds nutidsversion Sanning och skvaller. Fem så helt olika personligheter att nästan är lustigt att de fötts i samma familj. Tror att Elizabeth Bennet kan världens mest populära litterära syster.

Marilyn French, ( Kvinnorummet) kom ut med romanen Our father 1994. Det handlar om fyra systrar med olika mödrar men med samma far. Vid hans död träffas de och närmar sig varandra för första gången. French banade väg med kvinnorummet på 70-talet, här är hon tidigt ute med att skildra ”plastsystrar” och övergrepp. Gripande och intelligent tyckte Maggan att den var då. Ligger högt upp i ”läsa-om-listan” .

Bokfrukost om Hjärtlinjer

”Det här är mer än en roman om hudfärg och betydelsen av att ha exakt den rätta nyansen”, säger någon. Morgonens bokklubb har samlats för att samtala om Hjärtlinjer. ”Jag läser en roman som handlar om identitet och att skapa sig själv, vara sig själv”, menar en annan.

Hjärtlinjer handlar om tvillingarna Vignes, Stella och Desiree, som växer upp i en amerikansk småstad. När de är sexton år får de nog och sticker från den begränsande trånga orten. I New Orleans hankar de sig fram med småjobb. Men så försvinner Stella även från systern. Romanen börjar när Desirée i slutet av 60-talet återvänder till barndomshemmet, nu med sin dotter.

För mig går läsningen  något trögt i början. Kanske är det för att saker och ting ska sättas på plats, jag vet inte. Men snart blir det en bladvändare. Berättelsen växlar mellan sent 60-tal och sent 70-tal för att sedan avslutas i 80-tal vilket när tvillingarnas döttrar av en slump träffats. Samma rötter, men helt olika bakgrund kommer de att närma sig varandra.

”Den ger så många perspektiv”, säger vi. ”Alla karaktärer är mångfacetterade och intressanta. ” ”På så vis får frågan om betydelsen av hudfärgens nyanser så många bottnar och författaren vrider och vänder på frågan utan att någonsin bli ointressant.”

Hjärtlinjer av Brit Bennet. Utgiven hos Albert Bonniers förlag 2020 i översättning av Sofia Nordin Fischer.

Den sista migrationen

En vinter för flera år sedan gled jag genom ett arktiskt blått fjordlandskap, ombord på fartyget Polarlys. Där och då sögs jag in i romanen Flickan med glasfötterna som jag tyckte samspelade så väl med miljön utanför. Samma magiska känsla får jag när jag läser Den sista migrationen. Jag uppslukas av berättelsen om Franny Stone som börjar i en nutid, där Franny letar efter ett skepp som kan ta med henne på jakt efter de sista silvertärnorna. Tidsmässigt är nuet en bit in i framtiden. Klimatkrisen är bortom många gränser, det mesta av djurvärlden är utrotat och de sista arterna skyddas i ett reservat i Europa.

Inledningsvis är allt höljt i dunkel. Vem är Franny? Varför är hon så totalt besatt av att hitta fåglarna? Frågorna är många. Men tidshopp fram och tillbaka gör en spännande berättelse och gåtorna både uppstår och förklaras allteftersom.

Personerna gestaltas lysande. Alla är komplexa med dåliga och bra sidor, blir aldrig platta. Det är ännu en stor behållning i boken. Jag lär känna människorna bit för bit, gillar visst och ogillar annat.

Det finns förvisso en del hack och ologiskheter i boken. Men man förlåter det därför att det som är bra är så väldigt bra. Och helt säkert är att jag kommer att tänka på Franny Stone länge. Väldigt länge.

Den sista migrationen. Charlotte McConaghy. Utgiven på svenska av Lavender Lit 2020 i översättning av Carina Jansson. Fotot är hämtat på Pixabay som har många vackra bilder på silvertärnor att bli uppslukad av.

Från A till Ö: F som i Fuentes

När jag för många år sedan ställde den klassiska frågan om den bästa boken till en person jag skarpt gillade blev svaret Terra Nostra av Carlos Fuentes. Jag tänkte: ”Vem är det?” Men jag ville ju imponera och inte verka korkad och hummade därför bara fram ett ”jaha, den” och låtsades veta exakt vem författaren var.

Ganska snart gav jag mig på Terra Nostra , som då bara fanns på engelska, men jag tog mig aldrig igenom den 800 sidor långa romanen. Jag minns att jag mer ville visa att jag läste den, på ett så där avspänt och ”jaha, du undrar vad jag läser”-vis. Ja, jag var ung 😊.

Men idén om Fuentes stannade kvar i mig och så småningom läste jag mindre mastiga stycken av honom, till exempel Aura och så här hänförd skriver jag om den:

”Tänk dig att du får en tunn bok i handen och bestämmer dig för att läsa den. Den inleds så lockande med ett du-tilltal där romanens huvudperson Felipe Montero hittar en platsannons om att få redigera en biografi.

Du förstår redan av de första raderna att du kommer att tycka om den här romanen. Du läser vidare och märker hur Montero inbjuds att bo hos den gamla änkan vars makes liv han ska sammanställa och hur den unga niecen Aura aldrig ser honom i ögonen. Du förstår att Montero blir förälskad.

Snart är också du förlorad i den värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp och du tänker på hur Fuentes är en skicklig författare och att grön alltid ska vara den färg du binder samman med Aura.”

Så Fuentes är fantastisk att läsa. Men jag har fortfarande inte läst Terra Nostra. Den engelska utgåvan har för länge sedan försvunnit i någon flytt. Men nu, minsann, raggade jag upp romanen på Bokbörsen. På svenska i översättning av Annika Erntson. Vi får se hur det går. Wish me luck.