Bokfrukost om Gästkatten

En dag kommer en katt till huset. Paret som bor här är skrivande yrkespersoner och arbetar gärna om nätterna. Det förefaller passa katten bra som snart har inrättat sig i deras tillvaro. Men bara på kvällar och nätter. När morgonen gryr lämnar den diskret huset och går hem till grannfamiljen.

Rummen i huset och trädgården är viktiga, miljön beskrivs detaljerat och tydligt. Vi går i trädgårdens vältrimmade gröna halvklot, sitter under Zelkovaträdet, vilar på tatamimattorna. Nog vet vi också hur katten rör sig.

Det är en långsam och närmast meditativ berättelse vi läser. Kanske låter det händelsefattigt. Men trots den lågmälda tonen finns en stark utveckling, både för det gifta paret och i tiden som går.

Någon tycker att den här berättelsen ändå inte gör ett djupare intryck. En annan pekar på ett japanskt sätt att berätta i jag-form. Vi resonerar om hur mycket berättelsen innehåller som vid en första anblick kanske inte syns. Som mejslas fram vid den långsamma läsningen eller i ett stilla boksamtal en morgon i december.

Gästkatten. Takashi Hiraide. Utgiven på svenska av Brombergs 2015, i översättning av Vibeke Emond

Konstrundor

Min mamma var en riktig kulturtant. Litteratur, teater, film, konst, allt var hon intresserad och engagerad i. Hon förkroppsligade liksom begreppet kulturtant i allt hon gjorde, Ja, jag har till och med för mig att om man söker på ordet i svenska akademins ordböcker så står hennes namn där.

Efter henne finns åtskilliga trevliga promenadböcker och konstböcker om Stockholm och det är kul att låta sig ledsagas efter gamla guideböcker hon sparade på sig. En gata är borta, ett hus är byggt, en parkeringsplats har tillkommit, ja ni fattar. Det gäller att ha med sig en kartapp så att man inte villar bort sig.

Att kombinera promenader eller cykelsvängar med konstrundor gillar jag särskilt. Som med hjälp av den här boken, Konsten i söderort från 2011, utgiven på det fina förlaget Trafiknostalgiska förlaget. Boken är uppdelad efter olika områden i förorterna och alfabetiskt ordnade, från Aspudden till Östberga . Det finns en kartbild till varje område men jag hade önskat att den var tydligare, eller snarare att de röda plupparna som markerar platsen hade en siffra kopplade till bilderna av konstverken. Nu fyller de mest funktionen att visa mängden konstverk. Så hursomhelst, man noterar adresserna och gör sig sin runda och kommer till ställen som kanske inte annars skulle ha besökts. Man får arkitektur och intressanta gatumiljöer på köpet.

Den här skulpturen står till exempel i ett himla trevligt radhusområde i Enskede. Ser ni inte killen? Numera är han väldigt intrasslad i växtligheten. Konstverket heter Yngling med slunga. Jag spatserade runt bland husen och tittade ohämmat och länge på folks trädgårdar. Sånt kommer man undan med om man är ute och tittar på konst. Vem som lärt mig det? Just det. Mamma.

Från A till Ö: E som i En berättelse om kärlek och mörker

Det där med Bästa Bok är svårt. När jag får frågan om det bästa jag har läst brukar jag närmast rutinmässigt svara Den sista samurajen av Helen DeWitt, jag brukar också lägga till Medan jag låg och dog (Faulkner), Livet–en bruksanvisning (Perec) och Fröken Smillas känsla för snö (Hoeg). Men jag kan addera en räcka böcker till om jag verkligen tänkte till såklart, sådana där läsningar som man minns och återkommer till i tankarna många år efter.

Men så är det andra böcker som var så betydelsefulla just där och då, men ändå hamnar långt bak i minnet. Som En berättelse om kärlek och mörker som jag läste för femton år sedan. Tack då till mig själv som skrivit anteckningar och kan påminna mig själv och kanske dig om en bra bok. Jag skriver:

”Jag är i Jerusalem och klockan har just slagit halv ett.

I en hård soffa sitter jag, i arbetsrummet hos en äldre man. Låt oss kalla honom Amos. Sedan flera timmar tillbaka har han visat mig sin familjs fotoalbum. Sin familjs alla fotoalbum. Han är en god berättare som med välvalda ord och vackra formuleringar berättar om dem alla. Om Onkel Joseph som skrev på sitt stora verk över Jesus från Nasaret. Om mormor och morfar, om moster Sonia som studerade på universitetet i Prag innan hon lämnade för att bege sig till Palestina, till Landet. Om farmor från Ryssland som med nit inledde varje dag med att desinficera det nya hemmet. ”Levanten är full av baciller”. Om farfar som när farmor dör får ett slags pånyttfödelse med romanser med många kära kvinnor. Det är i farfars soffa vi sitter förresten. Den kom med från Odessa som de lämnade när farfar längtade till Landet.

Han berättar med en sådan värme, Amos, när han bläddrar fram och tillbaka i albumen. Ibland pekar jag på någon svart-vit figur:

– Vem är det där?

– Ja men, det är ju moster Sonia ser du väl.

Trots att farfars soffa är så hård, nickar jag faktiskt till då och då. Det är många människor som är värda sin berättelse. Amos historier vävs in i varandra. Tid och rum skiftar. I allt detta får jag en insikt i hur det var att leva i det där landet som figurerar varje dag i nyhetsreportagen. Hur det är att leva där nu. För det vet min goda berättare. Slutligen rör vi oss mot det öppna sår som heter ”moderns självmord” och Amos berättar stilla om hennes sista timmar i livet.

En fantastisk berättelse om kärlek och mörker har jag fått ta del av och solen hinner gå ner innan Amos slår igen det sista albumet.”

En berättelse om kärlek och mörker. Amos Oz. Utgiven av Wahlström och Widstrand 2005, och finns på pocket.

Bokfrukost om Öarna

Vi fortsätter att bokklubba på zoom. Temat är Asien och den här gången mer specifikt Indien.

Öarna var en spännande läsning, så storslagen i sitt angreppssätt där flera spår korsas och förutsätter varandra, förklarar varandra. Huvudpersonen är en indisk boksamlare numera bosatt i USA. När han gör sitt årliga besök i Indien får han av en släkting höra talas om en myt, sammanflätad med en helgedom i träskområdet Sundarban. Det ena leder till det andra kan man lugnt säga, och så småningom leder spåren till Venedig. Klimatförändringar, flyktingar och migration, vävs samman med de gamla myterna.  Allt hänger ihop och bokens crescendo är makalöst.

Vi enas om att boken var rolig att läsa, vi gillar dialogerna och får en spännande och bra berättad roman. Författaren har känsla för miljöbeskrivning, vi är på platserna. Vi pratar om myter där ”myten om vapenhandlaren omtolkar en myt från där man står just står, varje ny generation tolkar om myten till sin egen. ” Och vi hejar på bokförlaget Palaver som gett ut boken på svenska.

Den sista boken för höstterminen blir den japanska Gästkatten