Det var ordet Hawaii som fick mig att lystra när Elzas bokhylla presenterade den här boken. Hawaii, hur är det att leva där? Så tänkte jag.
Runt Noa svindlar ett mirakel. Hur han blev till, hur han räddades från hajattacken, hur han lägger handen på något trasigt och gör det helt. Sjuka verkar bli friska, skador verkar läkas, sår försvinner vid hans beröring. Ryktet sprids, folk vallfärdar till hemmet för att träffa honom, mot betalning, och den fattiga familjen får under en tid andra ekonomiska möjligheter. Men det sätter också så stor press på Noa. Och de andra barnen hamnar i skymundan. Vad är de, annat än Noas syskon?
Men det är ändå inte det magiska i den här magiska realismen som gör romanen fantastisk utan just det realistiska. I nedslag genom åren och ur familjemedlemmarnas olika perspektiv löper berättelsen om familjen. Ambitionerna är stora. Konflikterna likaså. Barnen växer upp och lämnar öarna för att hitta nya möjligheter och sätt att leva. Men de återvänder till ön, till hemmet. Som om det aldrig går att vända på något.
Det klassiska sättet att berätta med allas perspektiv och de tydliga tidshoppen är en berättarstil som jag tycker mycket om. Sällan vet jag vad som ska hända, lever bara i romanens universum, förfäras när det går dåligt (ofta) och gläds när det går bra (det händer). Jag läser så att säga med öppen mun och hänförs.
Hajar i räddningens tid. Kawai Strong Washburn. Utgiven 2020, på svenska samma år av Norstedts. I översättning av Andreas Vesterlund.
Jag är och gräver i Lästa böckers förråd. En av de saker jag vet om mig själv är att jag med förtjusning skapar läsutmaningar* och för många år sedan kom jag på att för att bredda läsningen skulle jag välja länders litteratur med hjälp av ett korruptionsindex hos transperency.org. Gå in där, mycket intressant läsning om världen.
2006, då jag startade, hade Haiti jumboplatsen. Jag läste då den intressanta En skörd av tårar av Edwidge Danticat och skriver:
”Sydost om Kuba ligger ön som uppehåller länderna Dominikanska republiken (östra ön) och Haiti (västra). Uppror, opposition, maktkamp, diktatur är ord som präglar båda staternas äldre historia. 30-talet. Dominikanska republiken. General Trujillo är diktator i landet. Här bor och arbetar den haitiska kvinnan Amabelle i en förmögen familj. Nu ska den nyfödda dottern familjen döpas tillsammans med andra barn:
Många av barnen var redan sex eller sju år gamla och döptes nu om för att Generalissimon skulle kunna bli deras officiella, om än frånvarande, gudfar.
Romanen berättar om Dominikanska republiken 1937 då en enorm massaker beordrades på haitiska lantarbetare som hämnd för en händelse i Haiti. Tiotusentals människor dödades men Amabelle lyckas under svåra omständigheter fly tillbaka till Haiti. Parallellt med de dramatiska politiska händelserna löper också en kärleksberättelse om Amabelle och Sebastien. Historien berättas beskrivande av skeenden och miljöer och människor. Det råder ingen tvekan om var boken utspelar sig, hur det ser ut, hur det luktar och smakar. Även om den skrivs i jag-form är berättandet närmast objektivt.
Ett brännhett stycke metall susade förbi mitt ansikte när jag gick uppför kullen. Jag hoppade undan och duckade. Senora Valencia och hennes man stod under flamboyant-trädet och höll var sitt kortpipigt gevär riktat mot kalebassträden framför mitt rum. […] Jag vinkade för att visa att jag fortfarande levde […]
Det objektiva berättandet kontrasteras då historien då och då bryts av med kursivdelar med Amabelles betraktelser och starkt känsloladdade tankar och tillbakablickar. I sin helhet är boken välskriven och tidlöst allmängiltig till sitt innehåll. Här var det 1937 och haititer. Det kunde lika gärna ha varit 2007 och burmeser.”
2019 har Haiti en plats högre upp i index, 10 från slutet. Danmark ligger fortsatt högst.
(* ) Hur långt jag kom med det här projektet? Uzbekistan är den senaste, ligger på plats 153.
Det var som att gå i en uppförsbacke till en början. Distansen till Ava, romanens huvudperson, är påtaglig och jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket om vare sig henne eller Julian, killen hon flyttat in till.
Det är två saker som ändå håller mig kvar. Hongkong-miljöerna där dramat utspelar sig, kunde gärna få vara mer, och Avas resonerande om språk, hon arbetar som engelsklärare.
Och boken tar sig. Uppförsbacken planar ut när Ava möter Edith och förälskar sig djupt. Ava blir levande, både som människa och romanfigur. Känslor och konflikter uppstår eftersom Ava ändå bor kvar hos Julian, var skulle hon annars bo. Ibland träffas de alla tre och konkurrensen och svartsjukan hos Edith och Julian är påtaglig. Jag lägger på plussidan till ett skarpt och välformulerat språk.
När Edith försvinner ur vardagen blir gestaltningen av Ava distanserad. Trots alla hennes kladdar till förklaringsbrev till Edith är det som att betrakta någon som vänt ryggen åt mig. Det kanske är meningen, men för mig blir det åter en smula uppförsbacke i läsningen.
Edith och Julian. Naoise Dolan, Utgiven 2020, på svenska samma år hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Klara Lindell.
I dagarna kommer Att omfamna ett vattenfall , en roman av Ida Therén. Vi har börjat läsa , men avbryter nu för att kolla upp frukostvanorna.
Godmorgon Ida! Vad äter du till frukost? Egentligen vill jag svara något mer spännande och sexigt, men sanningen är: granola/musli och havremjölk, gröt om jag orkar styra upp. Och så matcha eller en kopp grön te på det, jag har slutat med kaffe och det har varit SÅ bra för mina stressnivåer och mitt nervsystem!
Spännande nog! Vad läser du helst till frukost? Jag måste få i ordning min dotter till skolan, så det blir sällan någon läsning, men jag brukar bläddra genom nyheterna och kolla mailen medan hon käkar gröten. Är jag ifred älskar jag att antingen läsa tidningen från början till slut, eller en roman vid frukosten! Det blir en dröm när hon är äldre och jag har mer tid om morgonen.
En bra morgonroman, vad kan det vara? Det bästa som finns är ju de där böckerna man bara inte kan lägga ner. Som man bara längtar efter att plocka upp igen, efter att man läst på kvällen. Så gärna något bladvändar-aktigt, men ändå komplext. Så som jag hoppas jag lyckats få till med min bok – men vi får väl se vad läsarna säger!
Vad läser du just nu? Jag researchar för min nästa renodlade roman (nästa år släpper jag en memoar på NoK – så det här blir boken efter det!), det är lite hemligt än vad den handlar om, men jag läser väldigt mycket om tidigt 1900-tal i Sverige. Så jag har precis plöjt genom mycket Hjalmar Söderberg och Elin Wägner och lite Strindberg på det, och tänkte ge mig på att läsa om min barndomsfavorit Selma Lagerlöf. För nöjesläsning har jag precis börjat med Wanda Bendjellouls Dalenglitter, och jag ser fram emot att läsa Hanna Johanssons Antiken samt Eli Levens nya roman.
Vad använder du som bokmärke? Jag är hopplös med det där, det är alltid nån avriven pappersbit eller gammalt kvitto eller (oanvänd…) näsduk. Jag antar att det säger rätt mycket om mig – jag är verkligen ingen typ A-perfektionist. Ibland önskar jag att jag var mer sån, jag frodas verkligen i kaos…!
Vilken är det bästa stället att läsa? Jag älskar att läsa i sängen, i soffan, men också på café! Jag störs inte alls av människorna omkring utan gillar att vara där det händer lite. Men det är också något visst att läsa på bibliotek, där är det som att jag går in i någon särskild energi och bara suger i mig böckerna, på nolltid!
Skriver du på något nytt redan nu? Yes! Jag tror det kommer bli skitbra! En historisk roman, om en person som fanns i verkligheten…. Och så håller jag på med två självbiografiska böcker, där den ena är helt klar och kommer nästa år och den andra är i redigeringsfasen.
En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? Just nu bor jag hos mina föräldrar, så här är böckerna huller om buller, och i lådor nedpackade. Men jag har en väldigt tydlig strategi i vanliga fall: jag sätter dem bredvid andra författare jag tänker att de skulle trivas med. Eller ibland, för att jäklas lite, sätter jag dem bredvid någon som jag tror skulle provocera dem. Typ Elfriede Jelinek bredvid Houllebecq. Så myser jag lite för mig själv.
Det var den bästa sorteringen vi hört om! Tack för intervjun och ha en fin dag.
