Kafka, jag och Kafkalungan

Jag skulle förstås kunna börja med min resa till Prag där jag vandrade med någon av Kafkas dagböcker i handen i tänkte mig att gå i fotspåren av hans. ”Jag är mycket noggrann i mina promenader. Stannar upp och läser i dagboksanteckningarna utanför husen”, skriver jag. Jag tyckte att jag och Kafka hade något som band oss samman men var osäker på vad. När jag läser Cecilia Hanssons Kafkalungan får känslan av en sådan koppling helt nya dimensioner.

I sin roman slash biografi ger hon sig ut på flera resor där hon följer Kafkas liv, försöker förstå, ser likheter med sitt eget liv. Söker efter Kafka, men också efter sig själv får man väl säga. Hon irrar runt i hans fotspår, tittar tillbaka på hans liv men också sitt eget. Vem är han? Vem är jag?

Elegant väver hon samman de olika spåren. De är essäistiskt, reflekterande, litterärt och ofta rätt kul. Hansson är så påläst, välresearchad och även om jag vet en del om Kafka och hans liv blir det här något helt annat. För mig är Kafka-delarna den stora behållningen, men helt säkert skulle boken inte vara lika läsvärd utan det andra.

Kafka själv skriver i någon av sina dagböcker: ”Jag har nu och hade redan i eftermiddags en oerhörd lust att skriva av mig all oro, pränta in den i papperets djup precis sådan som den vällde upp ur mitt eget djup, eller att skriva på ett sådant sätt att jag kunde identifiera mig helt med vad jag skrivit.”

Mitt i prick.

Kafkalungan av Cecilia Hansson. Utgiven 2024 hos Wahlström & Widstrand. Omslaget är av Sara R. Acedo. Snyggt!

Om ett irrande i Prag

Ta hand om min mor

Utgångspunkten är tydlig. När mamman och pappan ska kliva ombord på tunnelbanan i Seoul hinner mamman inte med utan blir kvar på perrongen. När pappan tar vändande tåg tillbaka är hon försvunnen. Borta. När vi kommer in i handlingen har en vecka gått och pappan och de vuxna barnen har samlats hos äldste sonen för att bestämma hur de går vidare. Polisen har gått bet. Det är spänd stämning, men de är överens om att de ska sätta upp och dela ut flygblad över hela Seoul.

Bokens fyra kapitel har olika berättarröster som skildrar mamman ur olika perspektiv.  Ett försvinnande innebär förstås dramatik per se, men boken handlar mer om en kvinnas liv på den sydkoreanska landsbygden. Hur hon alltid stretat på och satt sina barns väl och ve främst. Hon växer fram allt skarpare för läsaren, sida efter sida.

Såväl pappa som de fyra barnen har alltid tagit henne för given och självklar. Det skulle kunna bli smetigt och sentimentalt om hur alla ångrar sig, men så blir inte den här romanen. Hela situationen är allmängiltig. Oavsett landsbygden, Korea och Seoul skulle det här dramat kunna utspela sig i vilken familj som helst. Hur väl känner man sina föräldrar? Helt säkert mindre än man tror.

Ta hand om min mor. Kyung-sook Shin. utgiven hos 2013 hos Norstedts i översättning av Molle Kanmert-Sjölander.

De åtta bergen

Varje sommar åker Pietro och hans föräldrar till bergsbyn Grana. Här i de italienska bergen blir fadern någon annan än den arga människan nere i Milano. Han gör långa vandringar och i takt med att Pietro blir äldre vandrar de tillsammans, allt högre och högre upp i bergen. I Grana bor också pojken Bruno och snart blir han och Pietro vänner. En vänskap som trots att det ibland kan gå år mellan gångerna de ses är stark och solid. Som bergen.  

Men Pietro är ingen som stannar och står still. Han vill ut i världen, filma, hjälpa till, se nya saker. Bruno blir kvar i Grana. Han säger sig vara en bergets man som inte kan något annat, inte vill något annat.

Också bergen blir en viktig karaktär i boken. Stigarna, snåren, stenrösen och de kala bergen ovanför trädgränsen. Allt får vi lära känna. I det stillsamma berättandet är naturen helt närvarande. Berättelsen ger en fin skildring av vänskap, men också av samhällets utveckling och möjligheter för människan att följa sin valda väg.

Språket är vackert, känslosamt men aldrig sentimentalt. Fint översatt från italienskan av Malin Emitslöf.

De åtta bergen. Paolo Cognetti. Utgiven på svenska 2018 av förlaget Contempo.

Från A till Ö: V som i Volvo lastvagnar

På bokmässan lyssnade jag till Erlend Loe. Det var längesen sist. Jag har läst det mesta han har skrivit och alltid tyckt om att lyssna på honom. Jag sätter Naiv Super högt. Därför att den är den mesta bästa existentiella roman jag vet. Men jag har i stort sett alltid gillat det han skrivit. Nu ser jag fram emot att läsa hans nyaste (på svenska); Drömmarnas cykelregister. Jag tror den är mycket tänkvärd. Som alltid.

Men nu är vi i Lästa böckers förråd och har nått V. Och då blir det V som i Volvo lastvagnar. Håll till godo med en bloggy från 12 juni 2010 .

”Jag började läsa Doppler för flera år sedan men slutade och som jag minns saken beror det på att Doppler knivmördade älgkalven Bongos mamma.*  Men nu när det var dags för ny Norge-resa uppmanades jag att läsa Volvo Lastvagnar. Jag hoppade bara över ett avsnitt i romanen, nämligen detaljerna om Maj-Britt och undulaterna.*

Maj-Britt är en äldre dam som tycker att hennes man aldrig fick riktig cred för sin utveckling av en lastvagn av typen Volvo Globetrotter. Hon ägnar därför en del tid att påminna den nuvarande ledningen i Volvo Lastvagnar om detta. När hon träffar Doppler kommer han att hjälpa henne att utföra det slutliga anfallet.* von Borring är Maj-Britts granne. Han är hängiven scout och mycket förmögen. Maj-Britt och von Borring är inte längre goda vänner. Maj-Britt ägnar också en del tid för att påminna von Borring om detta. Och också här blir Doppler en viktig länk i händelseutvecklingen.*

Att Volvo lastvagnar är en fiktion påminner författaren oss läsare hela tiden om genom att ständigt gripa in i fotnoter.*

Volvo  Lastvagnar är en festlig bok, med existentiella frågor som skvalpar under den roliga ytan Men den är inte i  klass med det existentiella djup som finns i  Naiv.Super.*  Kanske är jag den sista som inte hade läst Volvo lastvagnar, då den har några år på nacken. Om jag ändå inte är den sista som läst den, rekommenderar jag den varmt för sommarläsningen.

—–

* ang älgkalvar. Jag blir väldigt lätt rörd och berörd av lidande för djurbarn. När lille Bongo blev ensam och utelämnad till Dopplers godtycke blev det för mycket för mig. Nu visade det sig i denna senare bok att allt ordnade sig för Bongo, så jag kan om jag vill läsa vidare i  Doppler i den trygga vissheten.

* ang. undulaterna. Jag blir dessutom väldigt lätt illamående och ältande  av mina egna inre bilder när det gäller lidande också för vuxna djur. Detta som Maj-Britt gjorde med undulaterna kan du läsa själv i boken. Jag tänker verkligen inte ge mig ner i det äckliga-inre-bilder-skapade-från-böcker-träsket.

* ang. sista anfallet. Det går utmärkt att läsa boken trots detta ”avslöjande.”

* ang. händelseutveckling. Se ovanstående not. Samma gäller även här.

* ang. fotnoter. Genom att använda författarens system vill jag inte likna mig vid författaren utan bara prova systemet.

* ang. Naiv.Super. Alla böcker behover inte vara i klass med Naiv. Super. Det skulle till och med bli mycket tråkigt om det var så. Det är viktigt med olika sorters böcker, tror jag, så att man inte tröttnar samt att varje inlägg på OOOF bok inte blir likadana.