Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Från A till Ö: V som i Volvo lastvagnar

På bokmässan lyssnade jag till Erlend Loe. Det var längesen sist. Jag har läst det mesta han har skrivit och alltid tyckt om att lyssna på honom. Jag sätter Naiv Super högt. Därför att den är den mesta bästa existentiella roman jag vet. Men jag har i stort sett alltid gillat det han skrivit. Nu ser jag fram emot att läsa hans nyaste (på svenska); Drömmarnas cykelregister. Jag tror den är mycket tänkvärd. Som alltid.

Men nu är vi i Lästa böckers förråd och har nått V. Och då blir det V som i Volvo lastvagnar. Håll till godo med en bloggy från 12 juni 2010 .

”Jag började läsa Doppler för flera år sedan men slutade och som jag minns saken beror det på att Doppler knivmördade älgkalven Bongos mamma.*  Men nu när det var dags för ny Norge-resa uppmanades jag att läsa Volvo Lastvagnar. Jag hoppade bara över ett avsnitt i romanen, nämligen detaljerna om Maj-Britt och undulaterna.*

Maj-Britt är en äldre dam som tycker att hennes man aldrig fick riktig cred för sin utveckling av en lastvagn av typen Volvo Globetrotter. Hon ägnar därför en del tid att påminna den nuvarande ledningen i Volvo Lastvagnar om detta. När hon träffar Doppler kommer han att hjälpa henne att utföra det slutliga anfallet.* von Borring är Maj-Britts granne. Han är hängiven scout och mycket förmögen. Maj-Britt och von Borring är inte längre goda vänner. Maj-Britt ägnar också en del tid för att påminna von Borring om detta. Och också här blir Doppler en viktig länk i händelseutvecklingen.*

Att Volvo lastvagnar är en fiktion påminner författaren oss läsare hela tiden om genom att ständigt gripa in i fotnoter.*

* ang. mamma, Nora och den nya bäsisen. Detta hänvisar till en tidigare text om Doppler som det på intet sätt förväntas att läsaren av den här texten ska känna till. På ett sätt kan det naturligtvis vara en fördel att ha läst den förra texten, men på ett annat sätt kan det vara en nackdel.

Volvo  Lastvagnar är en festlig bok, med existentiella frågor som skvalpar under den roliga ytan Men den är inte i  klass med det existentiella djup som finns i  Naiv.Super.*  Kanske är jag den sista som inte hade läst Volvo lastvagnar, då den har några år på nacken. Om jag ändå inte är den sista som läst den, rekommenderar jag den varmt för sommarläsningen.

—–

* ang älgkalvar. Jag blir väldigt lätt rörd och berörd av lidande för djurbarn. När lille Bongo blev ensam och utelämnad till Dopplers godtycke blev det för mycket för mig. Nu visade det sig i denna senare bok att allt ordnade sig för Bongo, så jag kan om jag vill läsa vidare i  Doppler i den trygga vissheten.

* ang. undulaterna. Jag blir dessutom väldigt lätt illamående och ältande  av mina egna inre bilder när det gäller lidande också för vuxna djur. Detta som Maj-Britt gjorde med undulaterna kan du läsa själv i boken. Jag tänker verkligen inte ge mig ner i det äckliga-inre-bilder-skapade-från-böcker-träsket.

* ang. sista anfallet. Det går utmärkt att läsa boken trots detta ”avslöjande.”

* ang. händelseutveckling. Se ovanstående not. Samma gäller även här.

* ang. fotnoter. Genom att använda författarens system vill jag inte likna mig vid författaren utan bara prova systemet.

* ang. Naiv.Super. Alla böcker behover inte vara i klass med Naiv. Super. Det skulle till och med bli mycket tråkigt om det var så. Det är viktigt med olika sorters böcker, tror jag, så att man inte tröttnar samt att varje inlägg på OOOF bok inte blir likadana.

Publicerat

Du är här av David Nicholls

Rapp dialog, det är det första jag måste säga om romanen! Och med mycket ömhet och humor. Här möter vi Marnie och Michael som via sin gemensamma vän Cleo uppmanas att göra en vandring i det vackra engelska landskapet tillsammans med några trevliga människor. Michael är en van vandrare som nu ska gå från kust till kust och är måttligt glad över Cleos idé att flera ska följa med. Marnie känner sig mest tvingad efter Cleos tjatande. Men en efter en troppar medvandrarna av, det är dåligt väder, mycket på jobbet, hemlängtan etc. Kvar är Marnie och Michael som kämpar på.

Vandringen blir prövande får man väl säga, men samtalen blir allt öppnare och hjärtan slits upp. Ensamheten. Längtan efter kärlek. Död. Allt kan avhandlas när regnet vräker ner.

Marnie är förresten frilansande förlagsredaktör. Det var också en rolig sak med boken. Nu jobbar jag själv blott och enbart med akademisk litteratur så väldigt sällan behöver jag rodna under redigering eller hålla reda på var människor är i förhållande till varandra i erotiska situationer. Men att läsa en gestaltning av det egna yrket är kul, och för min del händer det inte så ofta.

Nå, det blir en avgörande konflikt mot slutet av boken. Som ordnar sig. Och sammantaget är romanen en väldigt trevlig läsning! Och lite sugen på att vandra i deras fotspår blir jag allt.

Du är här. David Nicholls. Utgiven 2024 hos Printz Publishing på svenska i översättning av Cecilia Falk.

(PS, om jag får gnälla lite.: Fult omslag)

Publicerat

Jag återkommer till Jenny Erpenbeck

Jag läser 4 x Erpenbeck, en samling med fyra texter utgiven på svenska 2017. Hon är ju för bra! Och jag påminns om två böcker jag läst om henne tidigare och bjussar därför på en repris.

Om Hemsökelse skriver jag (på OOOFbok juni 2010): ”Det var en gång ett obyggt hus, strax utanför Berlin. I huset skulle Klara bo men hon blev galen och gick i sjön. Sen byggdes huset. Samtidigt anlades också Trädgården. Trädgårdsmästaren och hans trädgård blir kontinuiteten i det flöde av människor som flyttar in och flyttar ut. Marken odlas upp. Sköts. Hål för nya växter grävs och kompostjord fylls däri. Plantor vattnas. Gräs spirar. Torra kvistar knipsas av och trädens grenar sägas ner, huggs i lagom stora bitar inför vinterns brasor.

I huset kommer och går människorna. Präglar och präglas av den Rådande Situationen i Europa med världskrig och nya maktförhållanden.

För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst,

... skriver Erlend Loe så påpassligt i den parallell-lästa Volvo lastvagnar. Måhända sant. Oavsett vad huset i Hemsökelse behöver är det huvudperson i romanen. Om det är människorna som söker ett hem eller om huset är hemsökt får bli osagt.”

Om Natt för gott (här på bloggen i maj 2016): ”Det lilla barnet som dör i Galizien i början på förra århundradet. Hjärtat snörs åt. Allt hon kunde bli, allt hon aldrig skulle bli.

’…tre skovlar mull, och den halvvuxna flickan myllades ner, hon som männen tittar efter därför att hennes hår lyser så kopparrött; tre skovlar mull, och även den vuxna kvinnan, hon som när hon själv börjat bli saktfärdig skulle ha tagit över en syssla från henne med orden: Å mamma, också hon kvävdes långsamt av mull som föll in i munnen på henne. Under tre skovlar mull låg en gammal kvinna där i graven, en kvinna som själv redan börjat bli saktfärdig…’

I bokens olika delar läser jag om hur det skulle ha blivit om flickan faktiskt aldrig dog just den där vintern 1902. Här återuppstår den unga kvinnan med kopparrött hår, den vuxna kvinnan och den åldrande damen. Ett litterärt experiment där kvinnans olika åldrar står i samklang med Europas nutidshistoria. Det är ett elegant och välskrivet, jo det konstaterar vi allesammans i läsgruppen, brännande och intressant. Men det skiljer sig hur mycket vi ändå tycker om.

När jag lämnar den första delen i Natt för gott, lämnar jag också närheten till texten. Det blir distanserat i sin elegans och välskrivenhet. Inte förrän i den sista delen är jag tillbaka där texten blir mer än en text. När relationen mellan den döende gamla kvinnan och sonen blir nära och intim och samhällets faror reduceras ner. Då läser jag sakta, ord för ord.”

Erpenbeck ges på svenska ut hos Albert Bonniers. Titta på de snygga Panache-omslagen!

Publicerat

Yokai på Etnografiska museet

Nu har Etnografiska museet öppnat sin storsatsning om de mytologiska varelserna Yokai, japanska väsen. Alltså yokai, ordet slänger man sig väl inte med var dag precis. Med de här varelserna är en vital del i den japanska folktron och lika självklar i dagens populärkultur. De är högst olika, som något spöklikt, något från naturen, en människa som förvandlats eller något gudalikt. Eller något helt annat.

Häromdagen besökte jag utställningen. Så här var det: Den startar när besökaren leds fram på den röda bron över ett porlande vattendrag. Till höger skymtar det heliga berget Fuji och till vänster projiceras några yokaier i siluetter. En effektiv ljudbild ökar känslan av att nu kliver vi in i en annan värld. Bron avslutas med en port in till den inledande historiska delen, Edo-perioden.

Rummet är dunkelt med ljusspottar riktade mot en lång rad yokaier. Det går att fastna i spännande information om dem alla, eller att lyssna till inspelningar där japaner berättar om vad yokai innebär för dem, idag

Med avstamp i det historiska leds vi vidare in i det moderna. Här har man skapat Shibuya-korsningens karaktäristiska övergångsställe som en central punkt, med storbildsskärmar åt alla håll. Runt detta ”torg” finns en rad mindre områden som belyser yokai-världen ur olika perspektiv. Effektfullt!

Tre delar jag särskilt gillar:
1. Den person som främst kopplas till den moderna yokai är Shigeru Mizuki och han får därför en stor plats i utställningen. Hans mangakonst är fantastisk!
2. Men vad sägs om att bli rädd? I ett mörkt utrymme får man sig spökhistorier till livs, om man törs, för att sedan kunna ta sig an än mer otäckt: J-horror. Klipp från skräckfilmer visas, med 15-årsgräns. För min del nöjde jag mig med att betrakta mangan från Junji Ito och toalettskräck (https://yokai.com/kanbarinyuudou/). Läskigt nog.
3. En bidragande orsak till mina ömmande tumleder är all tid jag under tidiga 90-talet lade på spelen om Mario och hans brorsa. Mario och mycket annat från spelvärlden finns representerad i en del av utställningen.

Utställningen är otroligt visuell, och väldigt interaktiv. Programpunkterna är många i museikalendern. Till vintern kommer bokcirklar om både klassisk och modern japansk litteratur!

Avslutningsvis lät jag mig få lite visdomsord från min yokai, Hitsotsume Kozo som ”Lämna inte skorna utanför dörren under Kotoyoka…” Det skulle jag ALDRIG göra.