Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Frukostintervjun: Sofia Ymén

I helgen gick en feelgoodmässa av stapeln där Sofia Ymén, chefen för feelgoodfredag på facebook, skapat en plats för feelgood-läsare att möta såväl varandra som att samtala med författare. Sofia är själv författare av en räcka feelgood-romaner.

Godmorgon Sofia! Vad äter du till frukost? 
Godmorgon! Efter att ha skjutsat barnen till skolan landar jag oftast med en kopp te och en macka framför datorn. Men på helgerna vill jag gärna lyxa till det med en riktig långfrukost ”extra allt” med nybakade scones, puffiga plättar och äggröra.

Vad läser du helst till frukost? 
Ofta är det första jag läser på morgonen mailen men när jag är ledig tar jag gärna med mig en bok till frukostbordet.

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Inga mord till frukost, eller något alltför tungläst. Men gärna en feelgood- eller romanceroman.

Håller med, inga mord till frukost! Så vad läser du just nu? 
Mitt hemliga liv av Jenny Fagerlund.

Vad använder du som bokmärke? 
Ett jättefint bokmärke som min äldste son gjort till mig i slöjden.

Vilket är det bästa stället att läsa? 
I soffhörnet med en filt och en kopp te eller varm choklad. 

Skriver du på något nytt just nu? 
Jag skriver på andra delen i Kungsbackakvartetten som är en serie feelgoodromaner som utspelar sig på en hästgård på västkusten. Vi får följa fyra väninnor, barndomens hästtjejer, vars vägar kommer att korsas på nytt i vuxen ålder. Men är det verkligen så enkelt att hitta tillbaka till det man en gång haft med tanke på de erfarenheter man samlat på sig och det liv man själv byggt upp? 

Låter spännande! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? 
Pocket för sig och inbundet för sig, i övrigt står de i en enda färgglad röra.

Tjusigt! Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag.

Publicerat

Övergivenheten

Jag får svårt att bestämma mig: läsa eller lyssna. Jag vill läsa för att se varje välformulerad mening framför ögonen och njuta. Jag vill lyssna för att att Elisabeth Åsbrinks läsning av den egna texten gör den ännu större. Så jag tar den till mig två gånger.

Det är Övergivenheten. En familjehistoria om mamma och pappa och familjen som gick i kras. Men också om släktets historia och hur allt bara raderades, utrotades ur Europas historia. Om och om igen.

Det var på en solvarm brygga i Lofoten jag först läste en bok av Åsbrink, Och i Wienarwald står träden kvar där i trettiotalets Wien då två föräldrar bestämmer att sonen, den älskade trettonårige Otto, måste lämna Österrike. Det blir till sist det lugna, trygga, säkra Sverige och bara för en kortare tid. Så klart! Men halvåret blir ett år, ett år blir två, tre blir fyra. Alla brev hans föräldrar skriver till honom, de är genom dem vi lär känna Otto. I den ensidiga kommunikationen. För hans brev är borta. Här fyller Åsbrink igen många av de hål som finns i brevväxlingen. Hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Hur klimatet var. Om de som klarade sig. Och de som inte gjorde det. Jag minns att jag slog igen boken och la mig på bryggan för att hämta mig. Måsarna skrek oavbrutet och cirklade beskyddande över sina häckande honor. Sen reste jag mig och hämtade min cykel och trampade fort iväg. Glad över livet.

I 1947 är utgångspunkten just det årtalet och Åsbrink berättar och förklarar hur vi genom att betrakta det som hände då kan förstå det som händer nu. Orden som formade Sverige består av sextio historiska nedslag, sextio texter om utvalda ord och uttryck som på olika sätt ger bilder av vad svenska värderingar och svenskhet kan vara. Det är en subjektivt urval och hon skriver: ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”.

Som alltid blir man hänförd, lärd och förkrossad av att läsa Åsbrinks böcker. Än mera nu. Övergivenheten är skoningslös.

Övergivenheten. Elisabeth Åsbrink, Utgiven av bokförlaget Polaris 2020.

Publicerat

Bokfrukost om Ett halvt liv av kärlek

Höstens tema på bokklubben är Asien och tämligen omedelbart föll valet på Ett halvt liv av kärlek av Eileen Chang. Här får vi följa kärlekshistorien mellan Manzhen och Shijun över lång tid. Det är många förvecklingar, misstag och missförstånd som uppstår genom åren i denna långsamt berättade historia. Vi är i Shanghai på 30–40-talen men tidsmarkörerna är inte alltid uppenbara. Det är historiska händelser som visar var i tiden vi befinner oss.

Kärlekshistorien är central, men jag uppslukas främst av vardagsskildringarna i Kina. Hur var det att leva som kvinna? Hur var det att arbeta? Hur reste man? Hur såg vänskapen ut?

I bokklubben resonerar vi om ovanan vid att läsa en långsam berättelse. Var den för lång? För detaljerad? Vi var överens om att huvudpersonerna var sympatiska, och vi hittade flera människor att tycka om. Andra karaktärer var rent hårresande i sina handlingar, som Manzhens syster och make. Det var mycket mat och ätande i boken, det är verkligen en bra sak när det gäller att förstå hur människor lever. ”Jag var hungrig hela tiden”, säger en bokklubbare.

Ord som såpopera kom upp. Det kan hänga samman med den andra halvan av boken där somliga brev inte kom fram, andra brev som kom till fel adress, besök som gjordes när personer inte var på plats eller till fel adress, telefonsamtal som ingen svarade på.

Språket var tydligt och berättande. Inga förklaringar gavs till sakernas tillstånd utan man fick som läsare successivt föras in i en förståelse. ”Författaren har skrivit för en läsekrets som kan de sociala koderna”, säger någon. I den andra delen av romanen ändras det, plötsligt dyker det upp statements som uppfattades som onödiga. Jag själv tänkte på kommentarerna som markeringar, till exempel samhällskritik eller kritik mot människor med makt och pengar.

Jag tror att vi alla tyckte om boken, hur mycket skiftade som vanligt. Det kommer dröja länge innan jag slutar tänka på den.

Ett halvt liv av kärlek. Eileen Chang. Utgiven 1948. På svenska 2019 hos Atlantis, i översättning av Anna Gustafsson Chen.

Publicerat

Från A till Ö – hälsningar från lästa böckers förråd

Ibland, men inte så ofta längre, tänker jag tanken: Så många böcker – så lite tid, och så känner jag lite stress över att jag inte hinner läsa 10 böcker i veckan. Men om man vänder på det och tänker på alla de böcker som jag HAR läst, vilken bokhög jag skulle kunna bygga!

Böckerna har bokförts (haha) här hos Breakfast Book Club sedan 2011 och före det skrev jag på OOOFbok i sju år. Ska vi inte ta en titt på några riktigt bra (och kanske några halvkassa) böcker från förråden? Vi kör A-Ö under hösten, eller hur!

A blir Alexandra Coelho Anhndoril och Birgitta och Katarina som jag läste 2006. Så här säger jag:

Birgitta Birgersdotter, de flesta känner till henne. Lagmansdottern och godsägarinnan som får fantastiska uppenbarelser både om hur världen bör styras och om hur människans relation till gud ska se ut. Birgitta som så småningom blir Heliga Birgitta. Åtta barn får hon tillsammans med maken Ulf. Dottern Katarina är nummer sex i skaran. Katarina vill vara hos mamma, för mamma, men Birgitta har sina tankar på annat håll. Hos gud, att tjäna gud. Katarina skuffas oavbrutet undan.

Coelho Anhdoril berättar Birgittas historia, det som ligger ”bortom forskarnas räckvidd”. Hon rör sig kring relationen mellan mor och dotter. Vad betyder det att hela tiden bli avvisad av sin mamma, att inte räcka till för henne? Katarina utplånar sig, plågar sig , späker sig. Allt drivs till sin spets när mor och dotter sammanstrålar i Rom. Färden ner till Rom där Birgitta ska övertyga påven att återvända från Avignon går genom pestens Europa och det är en fasansfull beskrivning. Birgittas gudstro ställs på sin spets. Teodicéproblemet i konkret form. Hur kan det finnas en allsmäktig gud när världen ser ut så här?

Hon har sett kroppar av människor som dött när de försökt kravla sig upp ur gravarna. Hört talas om processioner av döda som har gått genom städerna. […] Sett flera kvinnor dö i pesten mitt under sina förlossningar. Sett smärtorna plötsligt bytas i dem, från varkar till bölder. Sett barnens skära hy fyllas av svarta bulnader.

Men Birigtta tappar inte tron på gud. Däremot kommer tvivel om tron på sig själv och sin förmåga att åstadkomma något för mänskligheten. När Katarina kommer till Rom möter hon sin mamma som skakats om i grunden. Än en gång förskjuts Katarina. ”Jag är inte din mamma”, skriker Birgitta åt henne och driver vidare ut i slummen för att rädda någon stackars varelse.

Jag läser och fascineras av den här boken. Historien berättas i presens men den höga närvarokänslan ligger långt utöver tempusvalet. Inlevelsefullt berättande utan sentimentalitet. Birgitta gestaltas kärleksfullt men också kritiskt. Det är ett vackert språk, detaljerat utan att bli pratsamt. Så läsvärd!