Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Vardagar med Ulf Lundell

”Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.

Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant.  Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från ”känslan av Ulf Lundell” och låta text stå för sig själv.  ”

Så inleddes min allra första bloggy om Ulf Lundell, 2010 på OOOFbok. Sedan Jack och LP:n Vargmåne har jag lyssnat på de flesta låtar, läst alla böcker. Gillat somligt bättre än annat.

Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i bokform eller i musiktexter. Han sätter fingret i luften och noterar vart vindarna blåser, lägger skarp blick på aktuella diskussioner och debatter.

Nu läser jag Vardagar 3, den senaste i hans dagboksanteckningar. 870 sidor om här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Alltid skarpt. Han fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker som vanligt upp fingret i luften – sin och vår – och känner av. Gestaltar det exakt.

”För stränghet – min – till trots: det här är bra. Mycket bra.”

Vardagar 3. Ulf Lundell. Utgiven 2020 av Wahlström & Widstrand.

Publicerat

Frukostintervju med Vilda Rosenblad

Av en händelse sprang jag på boken Lilla fröken Grenadin . Romanen som utspelar sig i Paris på 80-talet har 12-åriga Elvira och hennes mamma Ulrika i huvudrollerna. I berättelsen varvar de kapitlen så båda hörs. Jag gillar romanen väldigt. Så mycket Paris! Och så mycket liv! Givetvis vill vi veta hur många croissanter som står på författaren Vilda Rosenblads frukostbord.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Godmorgon Vilda! Vad äter du till frukost?
Oj. Just nu väntar jag med frukost till elva. Då blir det smoothie, kanske bovetegröt med frukt och bär. Men i ärlighetens namn kan det ibland bli en bit bröd med vegansmör 😉 Längtar efter att min minsta inte vaknar så fort jag slår upp ögonen så att jag kan få en liten mysig morgonritual mer finfrukost innan alla andra rusar upp.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Roman. 

Så en bra morgonroman, vad kan det vara?
Egentligen läser jag vad som helst på morgonen men om jag skulle välja en ”perfekt morgonroman” skulle det vara en som verkligen bäddar in en i en annan tid eller på en helt annan plats, en där man känner sig hemma trots det främmande. Just nu lyssnar jag på Bergens stjärnor av Jojo Moyes när jag har lämnat barnen, det är typiskt en sådan.

Vad läser du just nu?
Lyssnar på Bergens stjärnor, läser Daisy Jones & the Six och Det sjätte utdöende”. 

När får vi läsa mer om Elvira, Ulrika och Paris (undrar förhoppningsfull och väntande läsare)?
Andra delen ligger hos förläggaren men det kommer en feelgoodroman före det, så Elvira och Ulrika dyker upp sent -21 eller tidigt -22

Okej, jag anmäler mig som redaktör så att jag får läsa tidigt! Nå, vad använder du som bokmärke?
Med Daisy Jones följde det med ett bokmärke 🙂 Annars en lapp jag kan anteckna på. Dels för att jag recenserar böckerna efteråt, dels för att jag ständigt lär mig som författare av andras böcker. 

Vilken bra grej. Alla böcker borde ha medföljande bokmärke! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Kategori 🙂 En hylla var för vänners böcker, favoriter, trädgård och permakultur, kokböcker,  skrivarböcker, dagböcker och ett fåtal olästa och resten huller om buller i högar och hyllor över hela huset. 

Det låter perfekt! Tusen tack för såväl läsning som intervju. Ha en fortsatt fin dag!

Publicerat

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.

Publicerat

Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson