Ann-Sofie Lindholm – Sida 43 – Breakfast Book Club

2020/04/172020/04/16

Tre böcker om Kulla-Gulla

”Läste ni Kulla-Gulla när ni var barn”, frågade jag Alla Mina Barn. Själv gjorde jag det då rakt inte. Visst har jag typ alltid hört talas om barnhemsflickan som kommer till Kulla, hur flera böcker berättar om hennes liv och leverne. Att det så småningom visar sig att hon egentligen är en herrskapsfröken. Men läst dem har jag inte. Hittills.

För nu, när böckerna firar 75 år, tar jag mig an de tre nyutgivna böckerna. De börjar med att Gulla kommer till den fattiga familjen Karlberg, som har fem barn, och hon får slita hårt för sitt uppehälle. När mamman i familjen blir sjuk lovar Gulla henne att alltid ta hand om barnen. Via en rad hinder och bekymmer löser det sig väldigt väl på slutet av tredje boken där Gulla och hennes barnaskara flyttar in på herrgården.

Första boken läser jag, de andra två lyssnar jag till. I ett svep faktiskt för jag ville gärna veta hur de går. Nog gillar man Kulla-Gulla, att hon bryr sig om människor, tar itu med problem och att hon står på sig med ödmjukhet. Jag tycker allt att böckerna står sig idag, framförallt de två första . De är fint inlästa av Sofia Pekkari.Till vintern sätts berättelsen upp som pjäs på Stadsteatern Det låter spännande och jag ser fram emot se föreställningen. Tills dess får jag grubbla lite om jag vill ta itu med fler berättelser om Kulla-Gulla eller bara nöja mig.

Martha Sandwall–Bergström. Kulla-Gulla. Kulla-Gulla håller sitt löfte. Kulla-Gulla vinner en seger. I nyutgåva av Bonnier Carlsen 2020

2020/03/272020/03/26

Frukostintervjun: Håkan Norebäck

En inställd frukost är verkligen inte ”också en frukost”. I förra veckan blev vår bokfrukost med Håkan Norebäck uppskjuten på grund av ni vet vad . Men vi läser hans väldigt bra roman En sista vinter på ändå och undrar förstås över författarens frukostvanor.

Godmorgon Håkan! Vad äter du till frukost?
Inget. Frukost är otroligt överskattat om man inte är ute i skogen och jobbar tungt. Det räcker fint med en god kopp kaffe.

Ingen frukost! (plats för förfärad emoji). Får man fråga vad du helst läser till morgonkaffet då?
Texten jag skrev under gårdagen.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas, som är en gammal favorit. Problemet är att det nog inte blir så mycket mer gjort den dagen med den boken i händerna, så det är kanske bättre med Lotta Lotass, Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet. Och om inte det funkar rekommenderar jag Lite död runt ögonen av David Ärlemalm, som kan konsten att få folk att vakna till ordentligt

Vad läser du just nu?
Nickelpojkarna, av otroligt starka författaren Colson Whitehead.

Jobbig fråga, men skriver du på något nu?
Just nu jobbar jag med nästa bok, som delvis är en kärlekshistoria, och delvis en psykotisk roadmovie.

Låter spännande! Vad använder du som bokmärke?
Alltid hundöron. Ju fler desto bättre. Det handlar om ”boa in sig” i boken, skriva i dem, anteckna och stryka under. Vissa böcker sliter jag ut till dess att jag måste tejpa ihop dem.

Heja hundöron! En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Kaos med någon slags underliggande struktur funkar oftast bäst för mig. Och den principen blir verkligen tydlig i bokhyllan. Kaos. Men med ordning. Typ.

Tack för intervjun och ha en fortsatt bra dag. Vi ser fram emot en bokfrukost längre fram på året!

2020/03/20

Allt jag inte läst klart

Så här håller jag på just nu: Jag börjar läsa en bok, tycker den är bra. Sen undersöker jag alla bookstagrammare, bokbloggare, goodreads-konton och tidningsrecensioner för att samla ännu fler idéer om böcker att läsa. Går till e-bibblo och lånar böcker, handlar hos stora och små bokhandlare. Att leta boktips, låna och köpa böcker har alltid varit det bästa sättet att hålla ångesten stången.

Jag har alltid varit en parallell-läsare, två tre böcker samtidigt. Nu är det flera. En i varje rum så att jag överallt i lägenheten ska kunna läsa bok. Inte kolla senaste nytt från nyhetssidorna. Här är lite av vad jag läser:

En sista vinter av Håkan Norebäck. Om Jonny som lämnade hemorten för längesedan, men nu måste återvända för att pappa blivit sjuk. Allt som han lämnade finns kvar upphöjt till hundra. Så välberättat, jag är alldeles tagen av den här historien.

Frankissstein av Jeanette Wintersson. Vad är en människa? Alla tekniska, moraliska, existentiella frågor om saken, om botar, om kärlek och om AI diskuteras. Vi är i nutid och vi är 1816 vid Genevesjön när Mary Shelley fabulerade samman sin historia om ”monstret”. Det tar tid att läsa för mina tankar staplas på varandra.

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg läser jag i delvis ihop med Winterssons bok. Det blir väldigt intressant när några kända personer från förr, som familjen Frankenstein, kliver in i terapirummet. Jag hamnar liksom i terapi själv dessutom, studerar mina egna tillkortakommanden och möjligheter.

Biblioteket av Susan Orlean handlar om den stora biblioteksbranden i Los Angeles på 80-talet (som jag inte alls har något minne av). Det är en dokumentär som handlar om vem som tände på, om bibliotek i allmänhet och detta i synnerhet och så en hel del Los Angeles på det. Mycket intressant.

Det var det. Nu är det boktipssamlande igen.

2020/03/13

En eskapistisk bloggy om mat och matpriser

Innan jag började följa Folkhälsomyndigheten och senaste nytt om covid-19 läste jag gärna artiklar om Gulddraken, det matpris som DN delar ut till den bästa Stockholmskrogen och recensioner från deras Krogkommission. Jag när en hemlig dröm om att få vara med där och vara den där personen som inkognito går på krogen för att bedöma mat och servis och sedan recensera i tidningen.

Dagens inlägg är därför en eskapistisk vintagebloggy om boken Den hemlige gästen som är skriven av en av DN:s krogkommissionärer. Den publicerades 2011 på min anrika blogg OOOFbok.

”Mitt första restaurangminne, och då menar jag inte OK-mackens grillbar i Västerås, utan på en riktigt fin restaurang med bordsservering och servil servitör var på en krog på Regeringsgatan i slutet av 60-talet. Jag minns inte namnet, jag minns inte ens vad jag åt men jag minns bonuspappa Lennarts sätt att betala. Han halade helt enkelt fram ett grönt kort – ett jorokard – och vips, utan pengar hade han betalat för hela stora familjen. Fatta, man behöver inga pengar!*

Det första minnet av god krogmat är från Markurells, också i slutet av 60-talet. Restaurangen låg i hörnet Vasagatan/Mäster Samuelsgatan i Stockholm och var på den tiden riktigt hygglig. Mamma bjöd ”sin lilla flicka” och jag fick välja vad jag ville. Tom Collins valde jag då, men uppmanades att välja om, från en annan sida i menyn. Då blev det räkcocktail. Faktum är att jag inte ätit en räkrätt som den på Markurells. Ett glas placerat i ett annat isfyllt glas, fyllt med stora fasta räkor, lite majo, dill och någon krydda. Inga grönsaker. Fantastiskt! Med åren har minnet av räkcocktailen troligen fått romantiskt skimmer och patina, men gott var det.

Jag läser mer om restauranger och mat än faktiskt går på krogen i Stockholm numera, trist men sant. DN:s På stans genomgångar och tester är roliga att läsa, jag bockar för i marginalen och noterar i minnet. Dit ska vi gå! Men när vi väl går är det närhetsprincip och slump som avgör. En av DN:s krogkommissionärer har kommit ut med en bok som handlar om att gå på krogen. I ett smakligt danskt band, illustrerad av Stina Wirsén presenteras i ledig stil hur man får ut det mesta av sitt krogbesök, klassiker på menyn (Toast skagen t ex), vinkunskap och hur en yrkesätare arbetar. Boken fungerar som en uppslagsbok, förvisso subjektiv sådan, men innehållsrik. Varför är författaren hemlig? För att kunna fortsätta sitt jobb som krogkritiker. Men det är kulturellt: ’I Sverige är bruket att matkritikerna testar anonymt lika traditionellt som sill på midsommar och skinka på jul.”