Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Nominering till Augustpriset 2019

Så har de 18 titlarna som nominerats till årets Augustpris presenterats. Lika spännande som vanligt. Några väntade och några överraskningar, men glada sådana. I år är vi ambassadörer för fackbokspriset och här får vi verkligen 6 intressanta böcker att läsa:

Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna, Alexandra Borg & Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris, Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår, Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker, Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf, Anna-Karin Palm, Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, Patrik Svensson.

2621 sidor spännande läsning har vi framför oss! I alla fall Ann-Sofie. Maggan har redan läst och golvats av Ålevangeliet.

Den skönlitterära klassen: Barnet. En sonettkrans, Olivia Bergdahl, Väderfenomen,Anna Fock, Odenplan, Daniel Gustafsson, Osebol, Marit Kapla, W, Steve Sem-Sandberg, Testamente, Nina Wähä.

Här har vi hunnit läsa två sedan tidigare. Fantastiska Testamente och dito Osebol. Om Osebol skriver Ann-Sofie:

”Osebol av Marit Kapla. Här har författaren samlat röster från nästan hela Osebol och det blir en så mångfacetterad bild av en liten avfolkad bygd och att vara människa. Jag lyssnade då och då på en inläsning av författaren själv och det gav ännu en dimension till en fascinerande bok.”

I det rika utbudet av barn- och ungdomsböcker har juryn valt: Sen kom vintern, Per Gustavsson, Mitt storslagna liv, Jenny Jägerfeld, Vänta på vind, Oskar Kroon, Tiger, Tiger, Tiger, Åsa Lind & Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen, Sara Olausson, Dyksommar, Sara Stridsberg & Sara Lundberg och vi ser fram emot att läsa dem alla.


Publicerat

Jag tänker på nötskrikor

Helsingfors är en fantastisk stad. Nästan var man än går finns intressanta hus, parker och stråk att undersöka. Arkitektur. Restauranger. Caféer. Människor. Det är det ena.

Det andra är att jag tycker om anteckningar av dagbokskaraktär där författaren upplever och reflekterar över vardagen.

Det är därför jag tycker om att läsa Jag tänker på nötskrikor. I anteckningar från 2013 till slutet av 2018 möter jag texter där författaren tänker klokt, filosoferar intressant och kommenterar sina betraktelser. Ibland med humoristisk underton, ibland med svart allvar. Här resoneras om konsten, litteraturen och stundtals blir läsningen tidskrävande eftersom jag googlar efter bilder och författare som jag vill veta mer om.

Nötskrikorna då? När jag själv promenerar, vare sig det är i staden eller på landet, kan jag inga namn på fåglarna jag ser, och jag strävar ständigt att lära mig. Men det är som om namnen aldrig fastnar. Ett svart hål i hjärnan. Svart fågel, spräcklig fågel och aldrig någonsin sitter de stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna tänka efter. Det är antagligen därför jag extra mycket uppskattar vardagsskildringar där betraktaren verkligen kan sina fåglar. Och Helsingfors är full av dem.

Någonstans läser jag en recension som klagar något på vikten och menar att det blir lite för mycket mataffärer på bekostnad av samhällsbetraktelser. Som att det skulle göra det tråkigare eller mindre intressant. Så tycker inte jag. Det här är skarp skrivning som dessutom gör mig beredd att beredd att sätta mig på båten igen för att vara i staden igen

Det är sannerligen inte många som kan göra konst av sin vardag. Vill man räkna så går det nog fort. Michel Ekman är en av dem.

Jag tänker på nötskrikor. Michel Ekman. Utgiven av Schildts & Söderströms 2019.

Publicerat

Bokfrukost om Poste restante – ett brev till Locmaria

Höstens tema på frukostbokklubben är hus, ett brett tema där man kan fösa in det ena och det andra. Brevlådor till exempel. Vi har läst och diskuterat Poste restante – ett brev till Locmaria av Lorraine Fouchet där brev och brevlådor har en central plats. Ingen av oss var särskilt översvallande efter läsningen och menar att hennes Mellan himmel och Lou är så mycket bättre.

Romanen handlar om en kvinna vars pappa dog innan hon var född. Trodde hon. Men det visar sig att det är oklart vem pappan är och det kan vara en man på ön Groix i Bretagne. Dit åker hon och livet tar en annan riktning.

Ett axplock kommentarer:

Sökt språk som står mellan mig och berättelsen
Lite för enkel handling
Känns ibland konstruerad, för många berättarstilar
Platt, den lyfter inte
Karaktärerna är stereotypa, inte minst mamma och gudmor
Feelgood ska vara som i en sagovärld
Logiska luckor
Tänker också leka att min elcykel är en häst
Kul med en talande brevlåda
Tyckte inte om den talande brevlådan
Tror att vi som svenskar missade en del litteraturreferenser på den franska ön Croix
Mamman Livia var ju en häxa!
Kul med en fransk feelgood, har läst alldeles för många brittiska

Vi diskuterar också det här med feelgood-genren. Hur intresset för den går spikrakt uppåt och att det kommer allt fler svenska romaner som är bra. Men är det fortfarande så att det är lättare att ”köpa” handlingen i utländska feelgood-romaner än svenska? Så här skrev Maggan härförleden:

”Det är svårt att skriva kärleksromaner som utspelas i Sverige för en svensk publik. Läsarna tenderar att ha stora krav på realism i svenska feelgood/romance-romaner, medan de i översatt litteratur helt motsägelsefullt kan svälja vilket osannolikt scenario som helst, framförallt från brittiska författare. ”

Vad säger ni?

Poste restante – ett brev till Locmaria . Lorraine Fouchet. Utgiven på Sekwa 2019, i översättning av Anna-Stina Johnson

Publicerat

Jag hade så mycket

I i Trude Marstens roman Hem till mig får man följa läkaren Ove under 30 år och romanens tidshopp med flera år i taget är oerhört effektfull. Jag älskade den boken.

Det är därför jag är så spänd på att läsa Jag hade så mycket som är upplagd på samma sätt. Första gången man möter Monika är hon tretton. Tjurig och tonårig avslöjar hon pinsamheter om sin kusin för sin familj och alla blir irriterade. Sedan följer vi hennes liv ända in i 50-årsåldern. Jag blir lika tagen nu. Det krävs en stor författare att hålla samman ett sådant långt tidsspann och skapa en intressant berättelse.

Det är ingen enkel väg hon alltid väljer, Monika. Ibland blir jag trött och tänker att ja men förfan skärp dig. Som när hon träffar en barnlös man som tycker att det är hysteriskt att vilja åka hem till den femtonåriga dottern och Monika liksom fogar sig i det.

Ska man stanna i en relation, eller ska man gå? Det är en fråga som ligger som en filt över hela berättelsen. Monika föraktar sin äldre syster som valt villa och Volvo med en och samma man, men avundas i samma stund systern. Själv träffar hon flera män.

Hennes relation till dottern är inte enkel, inte heller till föräldrarna . Det är tankeväckande (och både hoppfullt och deprimerande) att se hur relationer till de allra närmaste kan utvecklas, avvecklas och förändras under livet. Allra särskilt tycker jag om moster Liv, så driven och samtidigt förlorar så mycket.

Som läsare får man verkligen vara med i Monika. I tanke, ord och handling. Hennes reflektioner är spännande och givande oavsett om man håller med henne eller inte. Vad är detta att leva ett gott liv kan man fråga sig om och om igen i läsningen.

Avslutningsvis måste jag ge ett hurra för det otroligt snygga omslaget. Det är Hanna Wendelbo som illustrerat. Men det norska är väldigt fint det också.
(Notera skillnaden i ordföljd. Det norska Så mye hadde jag blir Jag hade så mycket)

Jag hade så mycket. Trude Marstein i översättning av Lotta Eklund. Utgiven på svenska av Albert Bonniers 2019.