Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Odla i stan

Med jämna mellanrum vill jag vara en odlare. Jag vill kunna gnugga jorden mellan fingrarna och uttala mig om ph-värde och balansen med mull. Tror jag att jag skulle säga. För saken är den att jag inte kan ett skit om jord och att mina trädgårdsambitioner oftast stannar i tanken. Men ändå. Att kunna odla lite av sin egen mat, det vore fint.

Jag är verkligen inte ensam om tanken. Runt om i stadsdelen där jag bor står numera små avgränsade ytor med pallkragar där det växer grönkål och gurka och rabarber och annat jag inte vet namnet på. Det påtas och skördas som det inte gjordes för tio år sedan. De nya husen har alltid platser för odling.

Min nya kompis är Peter Streijfert. Eller i alla fall hans nya bok Odla i stan. I den berättar han just om hur (och varför) man ska odla på liten yta varhelst den finns. I sitt brandtal om stadsodling säger han: ”I alla stadscentra finns gott om platta tak, synnerligen lämpade för odling”.

Boken berättar i ord och helt fantastiska bilder om hur man kan odla på nya och klimatsmarta sätt. På fönsterbrädan, på balkongen, i odlingslådor och på tak. Författaren håller läsaren i handen och visar att så här kan du göra, så här kan alla göra! Entusiastiskt, ekologiskt, nyskapande. Och görbart tänker jag och glömmer bort att min koriander i köksfönstret just dött för att den blev utan vatten i två dagar. (Koriander är känsliga har jag förstått) .

Nu har jag en liten tomatplanta och jag planerar för en liten liten självvattnade odling på balkongen. Håll tummarna för mig!

Odla i stan av Peter Streijffert. Utgiven 2019 av Blue Publishing.

Publicerat

Har den äran

Idag är det min mammas födelsedag. Numera fyller hon inga år, men en födelsedag är en födelsedag och en mamma är en mamma. Hon har varit med i mitt bloggande så många gånger och här bjuder jag på en repris om en fin bok.

”Jag kan inte minnas några böcker från det att jag är riktigt liten”, säger jag till mamma och bläddrar i Bilderboksretro. ”Är inte det konstigt?”
”Kanske det”, svarar mamma som varit med förr när jag försökt rekapitulera mina barndomsminnen, ”men den där handlar ju om 50-talet”. Hon nickar mot boken. ”Du är född på 60-talet”, fortsätter hon med en lite irriterad röst ungefär som att jag kan väl inte hjälpa att du är så glömsk.
”Men”,  försöker jag, ”om nu jag kommer ihåg så dåligt så borde väl du komma ihåg”. Klassiskt drag. Sparka över bollen (läs skulden) på morsan. Men hon är van och går inte på det.
”Äh, du fick säkert inga böcker”,  säger hon lakoniskt och sätter på kaffe.

Det är Rabén & Sjögren som givit ut den delikata utgåvan om bilderböcker från 50-talet . Boken presenterar minst en bok från varje år med omslag och några färgglada utdrag ur den. Under rubriken Detaljer vi minns sätter redaktörerna Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing luppen på typiska drag i böckerna. Likaså berättar de ingående om karaktärerna i böckerna.

De två syskonen Sten och Flisa Hedenhös levde på stenåldern. De gick klädda i päls och hade en docka i form av vedträ. När det vankades mellanmål satt de på en sten och gnagde på varsitt köttben. Men annars var de som barn är mest!

Jag känner igen nästan alla böcker om än inte från min egen barndom. De har blivit klassiker och jag läste dem när Alla Mina Barn var små. Historien om någon tyckte min k. dotter var riktigt otäck när hon var tre år. Kanske för att jag läste den med min bästa Mördaren-Väntar-Runt-Hörnet-röst. Men det är en väldigt bra liten deckare för små barn och jag har spridit den vidare till vännernas barn och läst den med lite snällare röst.

”Men Plupp, minns jag faktiskt”, säger jag till mamma. Som jag älskade och ännu älskar Plupp! Den fina långa halsduken och den trevliga hårfärgen. Och Lämmel! Jag har ett mycket romantiserat synsätt på lämlar och försöker samla på fina berättelser om dem.* Det är Plupps förtjänst till hundra procent.

Mamma häller upp kaffe åt oss, serverar en bit drömkaka som hon har bakat allrasärskilt till mig. ”Vi gick  till biblioteket i Västerås”, säger hon sen. ”Där lånade vi böcker till dig. Sen gick vi förstås till sagostunden i vid Djäkneberget där någon tant läste sagor och ni barn satt på stenbänken och lyssnade.”

 1958 kom Lotta på Bråkmakargatan ut som bok, meddelar Bilderboksretro och några år senare fick jag boken och har den fortfarande kvar. Klottrad med små streck i alla färger, men ännu läsbar. Och sen, när vi pratar vidare mamma och jag påminner hon mig att jag har bloggat om mina barnböcker förut och att jag ju alltid kan gå in och läsa mig själv. Om jag nu glömmer bort igen. Touché.

Bilderboksretro. Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing. Utgiven av Rabén&Sjögren 2011

_____

Plupp-böckerna ges ut på Opal förlag. Om du har en fin lämmelberättelse får du gärna mejla den till mig. Helst en som inte handlar om hur bra mat de är för fjällrävarna.

Publicerat

Ett samtal om Konsten att förlora av Alice Zeniter

En historisk släktkrönika som tar sin början i Algeriet i slutet av 40-talet genom att en oljepress kommer flytande i flodfåran där Ali och hans två bröder står och tvättar sig. Olivpressen blir början till familjens välstånd. Under ett decennium blommar affärerna sedan bryter självständighetskriget ut och familjen tvingas fly till Frankrike för att aldrig återvända.

Maggan: Jag var golvad redan från sidan 19 då oljepressen kom dånande i floden. Älskade skildringen av gamla Algeriet, vilket fantastiskt språk, kunde verkligen förnimma färger, dofter och hettan som om jag vore där. Avskyr egentligen ordet episkt men den här romanen är episk!

Ann-Sofie: Ja, jag tyckte den var bra. Men den åker inte upp på ”herregud vilken kalasroman”-listan just. Du är mer entusiastisk. Jag tycker den börjar bra, det här är det är nutid och Naïma står i fokus. Hade det börjat i det dåtida Algeriet hade jag tröttnat direkt. Också berättarrösten som kan röra sig i tid och rum gillar jag som litterärt grepp. Det skapar originalitet.

Maggan: Berättarrösten är fantastisk, ger ett perspektiv som läsaren inte hade fått annars. När vi diskuterade romanen på Bonniers uppfattade jag det som tydligt att de flesta betraktade Naïma som romanens huvudkaraktär, för mig var det Ali. Kanske därför att han föll tyngst eller kanske för, som berättaren säger, att allting började i Algeriet. Jag är förtjust i historiska romaner från senare hälften av 1900-talet. Det finns en klar koppling till den tid vi lever i nu och visar hur historien upprepar sig, Naïmas familjs öde är en vital del av Frankrikes, Algeriets och Kabyliens moderna historia. Förutom att jag läst en formidabel roman så har min allmänbildning vuxit.

Ann-Sofie: Jag håller med om att ”nutids”-historiska romaner ofta är intressanta. Den här lärde läsaren också mycket, som du säger. Utan att vara tillrättalagd eller pedagogiskt. Det har bara helt enkelt flutit så fint i gestaltningen. Språket är också en viktig del i det här, hej översättaren Cecilia Franklin som lyckats så väl.

Maggan: Jag tycker att Alice Zeniters formuleringskonst är enastående, vi måste ge helt enkelt ge ett smakprov:

”Trots avogheter och gräl fungerar familjen som en grupp vars enda mål är att hålla samman. Man söker inte lyckan, knappt ens en gemensam rytm, men man håller sams. Årstiderna styr kvinnornas och djurens havandeskap, skördarna och byfesterna. Man lever i en cyklisk tid där allting ständigt upprepas, och gruppens medlemmar fullbordar dessa tidscykler tillsammans. De är som kläder i en tvättmaskin som tumlar runt och till slut förvandlas till en enda tygmassa.”

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2019, översättning Cecilia Franklin.

Publicerat

Flätan

Jag har lyssnat till Flätan, inläst av Maria Lyckow som gjorde det så bra. Ganska djup röst, ingen dramatisering, tack för det! Av boken själv blev jag oväntat powerful! Hittade mig framför spegeln mumlande ”du är min bundsförvant” och annan pep talk.

Boken handlar om tre kvinnor i olika delar av världen. Den indiska Smita som är dalit, kastlös, och beslutar sig för att inte låta sin dotter möta samma öde som hon själv. Giulia som arbetar med bearbeta hår i sin fars ateljé på Sicilien. Sarah, framgångsrik och osårbar advokat i Kanada som en dag svimmar i rättssalen

Alla tre ställs inför dramatiska förändringar och bestämmer sig för att ändra sina liv, lika dramatiskt. Lite fjamsigt tycker jag att den här sammanflätningen med hår kanske är, men det funkar. Det intressanta är att de utifrån sina olika geografiska och samhälleliga platser i livet verkligen fylls av ett jävlar anamma. Utifrån sin egen personlighet ser lösningen på olika problem och motgångar olika ut, men det gör det – lyfter blicken och ändrar. Jag brukar fnysa över för mycket sådant i böcker, men här tycker jag att det är en väl uppbyggd berättelse. Eller då, tre berättelser med följdriktighet och trovärdighet. Och jag hade gärna sett att berättelserna fortsatt och blivit än mer fördjupade. Det här var intressanta kvinnor.

Flätan av Laetitia Colombani. Utgiven 2017. På svenska samma år av Sekwa, översättning av Lotta Riad. Flätbilden av Pexels from Pixabay