Först tänker jag på hur in i vassen skoltrött jag var efter grundskolan att jag helt enkelt bestämde mig för att strunta i gymnasiet. På den den tiden gick det bra att få arbete och eftersom jag var snäll mot barn redan då blev jag barnflicka. Au pair låter flottare än barnflicka. Och kanske är det så. Man får ju bo utomlands. I Wien till exempel. Som Cecilia i boken jag läser. Men sen kommer jag på att den här boken inte handlar om barnpassning (även om jag verkligen undrar hur det gick med barnen).
Så då tänker jag på olycklig obesvarad kärlek och Walter, den lärare som den unga Cecilia blir förälskad i därnere i Wien och som hela tiden återkommer i hennes tankar/liv. Erfarenheterna läggs som årsringar utanpå den där uteblivna kärlekshistorien. Hon lär sig tyskan, blir översättare, blir poet, barnen kommer. Och en dag sitter hon i samma skolkorridor som då. För att bli kvitt det som upptagit henne, tänker jag.
Berättarsättet är så elegant och aldrig någonsin tappar man taget till var i livet berättaren befinner sig. Det är prosa och det är lyriskt och väldigt vackert.
Au pair av Cecilia Hansson. Utgiven 2019 av Natur&Kultur.
Här på bloggen finns en alldeles egen kategori som heter läsutmaningar. Sådana brukar dyka upp i bloggarna i januari och innebär som jag ser det att man ställer upp något slags mål för att utmana sin läsning, att läsa mer eller tömma bokhyllan eller läsa sådant man spontant inte väljer. Jag har ju genom åren hoppat på andras sådana eller skapat egna (läs en bibblobok från A–Ö, kaosutmaningar, etc etc) och jag har i princip aldrig gått i land med någon läsutmaning när det handlar om att hålla igång något ett helt år. Så fort jag startar så tappar jag fokus. Vårt sommarläsningsbingo är kul eftersom så många är inblandade men jag har aldrig fixat alla böcker där heller. Så här brukar det se ut:
Jag har en gjort en 5-lista: en lista med hyllvärmar-böcker hämtad från den tjugofem meter långa vardagsrumshyllan (under taket) som jag ämnar läsa under året
Fem böcker låter ju rimligt och bra kan man tycka för någon som ändå avverkar en och annan bok. Ett år senare presenterade jag resultatet:
Howards End av E.M. Forster. Nej. Strandmannen av Peter Kihlgård. Ja! Mycket bra. Från helvetet till paradiset av Olof Lagercrantz. Nej. Best Broadcast Stories av Hilton Brown. Nej. Norrtullsligan av Elin Wägner. Ja! Bra!
Två av fem, bravo Ann-Sofie! skriver jag ändå uppmuntrande till mig själv. Den här 5-listan gjordes alltså då jag hade 25 meter bokhylla. Nuförtiden har jag hunnit minska hyllmetrarna något och jag tror att Best Broadcast Stories har gått till en loppis någonstans. En 5-lista skulle oavsett kunna åstadkommas.
Någonstans här på bloggen har jag nämligen hävdat att jag klarar av läsutmaningar om de är mycket mycket små och mycket begränsande . En maj något år bestämde jag mig till exempel för ett maj-maraton.
Apropå gårdagens insikt tappade jag omdömet idag och gav mig ett läsmaraton maj. Det var för att jag började fundera mer över de där Talen till våren. och kom på att jag kunde välkomna våren (som faktiskt dragit sin kos vad det verkar, hälsar snöstormen) med en läslista som kunde innefatta pausade böcker. Det kommer nog gå åt helvete, det också men jag gör ett försök eftersom jag tycker det är så roligt att starta ett projekt. Bokmoster läste 10 böcker: jag säger åtta maj-böcker.
En månad senare gick jag i mål. ”Men jädrar i min lilla låda” skriver jag glatt. Men jag undrar jag, om jag inte överdrev lite för att bättra på mitt självförtroende.
Så vad ska jag dra för slutsats? Att jag nog inte fixar en månadsåtta, inte heller ens 5-lista från hyllorna? Eller ska jag önska att jag fixar en ny läsutmaning? Eller bara fortsätta att vara klok och strunta i läsutmaningar och ta det som det kommer? Jag citerar Maggan som funderat på saken och som in sin tur citerar Bruce Springsteen:
Nog blev vi lite förvånade när vi hörde att thriller-författaren Dag Öhrlund skulle komma med en feelgood-bok. Det lilla hotellet på Rue d’Amour är en välskriven och oväntad berättelse där ett visst rum får berättarröst, både om det lilla och stora livet.
Godmorgon! Vad äter du till frukost? God morgon själv!
Jag har en lång startsträcka på morgonen och slarvar dessvärre ofta med
frukosten. Jag behöver däremot litervis med kaffe för att bli människa.
De gånger jag äter så blir det ett par smörgåsar med varierande pålägg
och ibland ett eller två löskokta ägg.
Foto Isabell Alison Öhrlund
Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten? Varken eller. Jag tittar på morgon-tv, dricker kaffe med min lilla kinesiska nakenhund i knäet och betraktar storögt vad som händer i vår märkliga och fascinerande värld. Jag önskar också att jag hade en hund i knät vid mitt världsbetraktande. En bra morgonroman, vad kan det vara? Förmodligen hellre något mjukt och kanske humoristiskt än något hårdkokt. Varför inte något av den underbare människoskildraren Arto Paasilinna? Vad läser du just nu? Jag läser Ambus av James Patterson och James O. Born, på originalspråk.
Vad skriver du på just nu? Jag har nyss färdigställt en fristående långnovell, ska börja redigera nästa bok i serien om Ewert Truut och därefter börja skriva fortsättningen på ”Domaren”, om den psykopatiska domaren Suzanne. Vad använder du som bokmärke? Det varierar, men ofta post it-lappar.
En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan? En ständig kamp för att skapa ordning och logik. En kamp mot mig själv där jag oftast förlorar. Men jag vet alltid var mina favoriter står. :o) Bästa frukosthälsningar
Ja, det där sorterandet. Tack för intervjun, och ha en fortsatt bra dag!
Man ska vara varsam med vad man skriver om andra i sina böcker. Så sa Gun-Britt Sundström på Bokmässan. Alla har inte möjlighet att skriva en roman och ”tala om hur det förhåller sig” . I romanen Allt det här är sant ställs det hela på sin spets. I centrum står författaren Fatima Ro vars första bok har blivit en kultroman för ungdomar. När hon börjar samla några av sina trognaste fans runt sig blir de överlyckliga, känner sig sedda och utvalda. De tar till sig hennes tankar kring hur äkta vänskap ser ut och sliter upp sina hjärtan och berättar allt för henne.
Vi kliver in i händelserna när Fatima Ros roman nummer två är publicerad. Genom videoinspelningar (transkript förstås), dagboksinlägg, mejl och utdrag ur den nya romanen får läsaren snabbt förstå att den handlar om allt det som de fyra kompisarna gjort och berättat för Fatima i förtroende. Konsekvenserna blir förödande.
Allt det här är sant är en bladvändare. Berättargreppet med blandade texttyper är verkligen min favorit. (Trots att det denna gång inkluderar ”bok i boken”.) I de olika texterna får de inblandade sin egen unika röst. Men inte bara de fyra kompisarna blir ”lurade”. Det blir vi läsare också och i slutet gör berättelsen ett tvärt kast och gör mig om inte häpen så i alla fall att utbrista i ett ”nämen”.
Allt det här är sant av Lygia Day Peñaflor. Utgiven 2018. På svenska hos Vox by Opal.
