Författare: Ann-Sofie Lindholm

Publicerat

Bokfrukost om Marzahn mon amour

Jag får väl starta i att det är sällan vi är så rätt igenom överens om att vi verkligen V-E-R-K-L-I-G-E-N tycker om månadens frukostbok. Det franskklingande titeln till trots är Marzahn, mon amour en tysk roman skriven av Katja Oskamp. Här i den berlinska förorten Marzahn jobbar fotvårdsspecialisten Katja. Där hon sitter på sin stol framför sina kunder blir hon inte bara deras fotvårdare, lika mycket är hon kurator, rådgivare, trösterska och ibland trätosyster. Kunderna öppnar sig för henne och hon och får deras berättelser. Här möts dåtidens DDR och nutidens vardag. Träffsäkert, sorgligt och humoristiskt om vartannat, men aldrig sentimentalt. Så här sa vi till exempel:

* Det är sådan människokärlek!
* Ja, men lite äcklad av fötterna blir jag faktiskt. Herr Hübners fötter ska vi inte prata om när vi äter frukost, just sayin’.
* Samtalen kan bli djupa när man sitter så, mittemot varandra.
* Rolig, mustig humor!
* Tysklands historia speglas i kundernas berättelser. Så intressant!
* Varje kund är unik, varje fot är unik!
* Ibland ytlig eftersom man inte riktigt hinner in under skinnet på kunderna på deras fotvårdstimme
* Det är verkligen det stora som skildras i det lilla.

Marzahn, mon amour. Katja Oskamp. Utgiven 2021, på svenska 2023 hos Rámus förlag i översättning av Sara Eriksson

Publicerat

V som i – Vansinnesläkaren av Machado de Assis

Vansinnesläkaren, hm, det kunde vara en nyskriven bok men så är det inte. Idag bjuder jag på en gammal goding.

Här handlar det om Simao Bacamarte, en STOR läkare som efter studier i Portugal återvänder hem till Brasilien för att viga sitt liv åt Vetenskapen. Några år senare gifter han sig, med dona Everista, som vare sig är trevlig eller vacker men frisk och förmögen att skänka honom barn. Denna brist på skönhet är enligt Bacamarte enbart en fördel

eftersom han skulle slippa risken att åsidosätta vetenskapen med ett ensidigt och trivialt tittande på makan i tid och otid.

Det är väl bra tänkt! Allt för vetenskapen. Några barn blir det nu inte. Som Vetenskapsman beslutar sig Bacamarte att istället studera sinnet hos de ”själsligt oförmögna” i staden. För att bäst kunna göra det startar han för detta ändamål ett sjukhus – Gröna huset. Läkarens första uppgift är att klassificera sina patienter:

Han delade först och främst in dem i två huvudkategorier, de våldsamma och de fridsamma, därefter i underavdelningar, monomani, delirium, diverse tvångsföreställningar.

Men vem är galen och vem är det inte? Allt fler kommer att kategoriseras under det förstnämnda och Gröna husets patientantal ökar drastiskt. Rädslan sprider sig i staden, vem ska åka in nästa gång? Inte gör det saken bättre när läkaren ändrar sina teorier till det omvända. Den som var tokig igår är förnuftig idag. Det börjar mullra i leden och upproret leder till revolution . Vilken läsupplevelse att följa det händelseförloppet!

Vansinnesläkaren är skriven 1882 men har ett tidlöst tema. Man kan läsa den på sätt om man vill. Makt och maktmissbruk. Etikettering och klassificering av människor. Den luddiga gränsen mellan förnuft och vansinne. Översättaren Jens Nordenhök skriver i sitt efterord att de Assis gör upp med den dåtida psykiatrins framväxt. Författaren räknas in bland de största i Brasilien. (Jag lägger till att den finns med i läroboken Fixa svenskan 1 och det räknas säkert som reklam för egen verksamhet.)

Publicerat

Femton år – den revolutionära våren av Vigdis Hjort

Jag har skrivit dagbok sedan barnsben. Inte regelbundet, aldrig daterat men rader där jag noterar sakernas tillstånd. Den första skrivboken är från 8-årsåldern där det handlar om hur jag lekte med käpphästar tillsammans med bästisen Tina. Ibland är vi sams, ibland är vi osams och då är pennstrecken hårda mot dagbokens blad. Jag kan riktigt känna det tunga. Familjelivet med föräldrar och syskon dyker upp ibland, men det är inte ofta. Inte förrän jag är fjorton, femton och i ständigt krig med mamma. Aldrig uttryckligen, jag var en sådan som snarast bet ihop på tonårsrummet och rafsade ner ilskna ord i skrivboken. Ända fram till dagen för revolutionen.

Dagbokstankarna dyker upp när jag läser om Paula i 15 år – revolutionens vår. För barn-Paula är vanligheten det bra: ”Att det började om varje år, förväntan och glädjen varje år, att det inte gick om intet, att inget ovanligt hände, ingen olycka, att ingen blev sjuk, ingen dog, peppar peppar ta i trä, det fick inte hända! Det måste fortsätta vara som det var! ”

Hon går i skolan, umgås med sin bästis Karen, leker med sin lillebror, betraktar sin storasysters kamp med studierna, lyssnar på pappas middagsgnäll om chefen och de uteblivna löneförhöjningarna, ser mammas vardagsarbete i hemmet.

Så växer hon, blir tonårig och känner en vulkan inom sig som hotar att brisera. Först rädslan: Lägg locket på, åk till mormor på somrarna, åk till hyrstugan, lev på. Det måste fortsätta som det var! Men sen måste det komma en revolution. För Paula ändras allt när hon av en händelse finner på familjehemligheter, insikter om de vuxnas oärlighet. Att de ljuger. Är rädda. Det är stort och ofattbart. Vad är sanning egentligen då?

I början tyckte jag stundtals att det var för långsamt om barndomens vanlighet, men förstår att det är ett berättartekniskt drag. Hjort bygger upp en förväntan och när det börjar pyra under ytan väntar jag på explosionen. Den kommer, men ändå inte som jag väntade mig. Att läsa om Paulas ångest och inre protester och samtal med konfirmationsprästen är som att gå på ett minfält. Kanske blir tonen till slut mer försonande. Men vägen dit är explosiv.

Femton år – den revolutionära våren. Vigdis Hjort. Utgiven 2023. På svenska samma år hos Natur & Kultur, i översättning av Jens Hjälte. Det svenska omslaget högre upp är gjort av Beatrice Bohman. Här är det norska omslaget. Snyggt!

Publicerat

Tokyo express

Three stops before Hakata, coming from Moji on the Kagoshima main line, there is a small station named Kashii.

I närheten av Kashii ligger en kvinna och en man, döda av cyanid som hittas i juiceflaskan intill dem. Inget annat misstänks än att det är vad man kallar ett Love suicide. Varför skulle de annars ligga där så nära varandra, döda av samma gift? Men ortens poliskommissarie fattar misstankar när han börjar sin undersökning. Det är något som inte stämmer, men vad?

Nu rullas en spännande historia upp. Detaljerad och långsamt berättad med nedslag i tidtabeller, kontrollerande av tåglinjer och perronger, kaffedrickande i Tokyo och tågåkande över hela Japan. Dessutom illustrerad med kartor, översikter och sammanfattande bullet points. Vad finns inte att tycka om?

Jag erkänner att jag kan ägna en hel del tid åt att titta på Youtube-filmer taggade som ”train in Japan”. Det japanska järnvägsnätet är fascinerande och omfattande mellan alla städer och områden. Jag har åkt en bråkdel av en bråkdel. I skrivböckerna klottrar jag ner nya rutter jag ska åka när jag skramlat ihop tillräckligt mycket pengar igen. Den här romanen gav mig fler linjer och punkter att undersöka.

1957 publicerades Seicho Matsumoto berättelse som följetong i resetidningen Tabi (som just betyder resa). Året därpå samlades delarna till roman Ten to sen. Jag tror att den översattes till engelska drygt tio år senare. Min utgåva är en nyöversättning av Jesse Kirkwood och utgiven av Penguin Classics 2022. Om man nu inte kan läsa japanska finns fler av Matsumotos romaner översatta till engelska, men Tokyo express är nog den mest kända. Rekommenderas starkt!