Lily, Rosemary and the Jack of hearts av Bob Dylan

Det känns som jag är en av få som är positiv till att Bob Dylan har fått nobelpriset. Jag gillar  Bob Dylans musik främst för texterna, men en sak som slagit mig är att jag faktiskt inte lyssnat så mycket på Bob Dylan själv, utan hans sånger har kommit till mig genom andra artisters tolkningar. På 70-talet då jag nådde tonåren fanns mängder med tolkningar av hans låtar och jag minns faktiskt att jag någon gång på högstadiet fick försöka översätta en Bob Dylan text på engelskan.(En lärare ville vara progressiv som man sa på den tiden). Den Dylan-låt som gjort absolut störst intryck på mig är den långa Lily, Rosemary and the Jack of Hearts  i Joan Baez version i från hennes live-album From Every Stage. Ett scenario från gamla vilda västern och när man läser texten förstår man vad Sara Danius menade med att Dylan är så fantastiskt bra på att rimma.Dylans egen tolkning finns på hans ”skilsmässoalbum” Blood on the tracks”.

Lily, Rosemary and the Jack of Hearts

The festival was over and the boys were all plannin’ for a fall
The cabaret was quiet except for the drillin’ in the wall
The curfew had been lifted and the gamblin’ wheel shut down
Anyone with any sense had already left town
He was standin’ in the doorway lookin’ like the Jack of Hearts

He moved across the mirrored room, ”Set it up for everyone” he said
Then everyone commenced to do what they were doin’
Before he turned their heads
Then he walked up to a stranger and he asked him with a grin
”Could you kindly tell me, friend, what time the show begins?”
Then he moved into the corner, face down like the Jack of Hearts

Backstage the girls were playin’ five-card stud by the stairs
Lily had two queens, she was hopin’ for a third to match her pair
Outside the streets were fillin’ up, the window was open wide
A gentle breeze was blowin’, you could feel it from inside
Lily called another bet and drew up the Jack of Hearts

Big Jim was no one’s fool, he owned the town’s only diamond mine
He made his usual entrance lookin’ so dandy and so fine
With his bodyguards and silver cane and every hair in place
He took whatever he wanted to and he laid it all to waste
But his bodyguards and silver cane were no match for the Jack of Hearts

Rosemary combed her hair and took a carriage into town
She slipped in through the side door lookin’ like a queen without a crown
She fluttered her false eyelashes and whispered in his ear
”Sorry, darlin’, that I’m late” but he didn’t seem to hear
He was starin’ into space over at the Jack of Hearts

”I know I’ve seen that face before, ” Big Jim was thinkin’ to himself
”Maybe down in Mexico or a picture up on somebody’s shelf
But then the crowd began to stamp their feet and the house lights did dim
And in the darkness of the room there was only Jim and him
Starin’ at the butterfly who just drew the Jack of Hearts

Lily was a princess, she was fair-skinned and precious as a child
She did whatever she had to do
She had that certain flash every time she smiled
She’d come away from a broken home, had lots of strange affairs
With men in every walk of life which took her everywhere
But she’d never met anyone quite like the Jack of Hearts

The hangin’ judge came in unnoticed and was being wined and dined
The drillin’ in the wall kept up but no one seemed to pay it any mind
It was known all around that Lily had Jim’s ring
And nothing would ever come between Lily and the king
No, nothin’ ever would except maybe the Jack of Hearts

Rosemary started drinkin’ hard and seein’ her reflection in the knife
She was tired of the attention, tired of playin’ the role of Big Jim’s wif

She had done a lot of bad things, even once tried suicide
Was lookin’ to do just one good deed before she died
She was gazin’ to the future, riding on the Jack of Hearts

Lily took her dress off, buried it away
”Has your luck run out?” she laughed at him
”Well, I guess you must have known it would someday”
”Be careful not to touch the wall, there’s a brand-new coat of paint
I’m glad to see you’re still alive, you’re lookin’ like a saint”
Down the hallway footsteps were comin’ for the Jack of Hearts

The backstage manager was pacing all around by his chair
”There’s something funny going on” he said
”I can just feel it in the air”
He went to get the hangin’ judge, but the hangin’ judge was drunk
As the leading actor hurried by in the costume of a monk
There was no actor anywhere better than the Jack of Hearts

No one knew the circumstance
But they say that it happened pretty quick
The door to the dressing room burst open and a cold revolver clicked
And Big Jim was standin’ there, ya couldn’t say surprised
Rosemary right beside him, steady in her eyes
She was with Big Jim but she was leanin’ to the Jack of Hearts

Two doors down, the boys finally made it through the wall
And cleaned out the bank safe
It’s said that they got off with quite a haul
In the darkness by the riverbed they waited on the ground
For one more member who had business back in town
But they couldn’t go no further without the Jack of Hearts

The next day was hangin’ day, the sky was overcast and black
Big Jim lay covered up, killed by a penknife in the back
And Rosemary on the gallows, she didn’t even blink
The hangin’ judge was sober, he hadn’t had a drink
The only person on the scene missin’ was the Jack of Hearts

The cabaret was empty now, a sign said, ”Closed for repair”
Lily had already taken all of the dye out of her hair
She was thinkin’ ’bout her father, who she very rarely saw
Thinkin’ ’bout Rosemary and thinkin’ about the law
But most of all she was thinkin’ ’bout the Jack of Hearts

Jonathan bortom all kontroll av Meg Rosoff

Hundarna är mina favoritkaraktärer i denna skruvade komedi. Rosoff skildrar dessa förvirrade år i tidiga 20-årsåldern då människan  enligt gängse normer ska lämna ungdomen bakom sig och bli förståndig. Jonathan vill förtvivlat gärna bli vuxen och han vidtar drastiska åtgärder för att uppnå denna vuxenhet. Det har gått bra för honom, efter avslutad utbildning har han fått både arbete och lägenhet i New York, förvisso är det en lägenhet med ett synnerligen annorlunda hyreskontrakt men i New Yorks bostadsdjungel är den ändå ett kap. Den fasta punkten på det stormiga hav där Jonathan driver runt är hans brors hundar som flyttat in hos Jonathan medan brodern jobbar i Dubai. (Cockerspanieln Sissy och bordercollien Dante är förtjusande bekantskaper och jag tänker på hur mycket jag saknar att leva nära en hund). Förutom hundarna flyttar snart Jonathans flickvän Julie in, Julie som vännerna menar är fel för Jonathan men som han är beredd att gifta sig med bara för att uppnå ett inre lugn.

Ibland har jag förfärat mig över hur mycket jag har skrattat under läsningen. Jonathan har ett helsicke och det är rysligt synd om honom, men Meg Rosoffs skriver så humoristiska skildringar att det är omöjligt att undvika hysteriskt fniss. Jag bara älskar bröllopsscenerna där Jonathan är drabbad av en mystisk psykologisk talåkomma och jag älskar scenerna där hans hundsjukdoms-hypokondri blommar. Förutom mina favoriter hundarna bjuder Rosoff på ett mycket sympatiskt persongalleri.

Jonathan Unleashed som boken heter i original sätter faktiskt tonen i första meningen:

En dag när Jonathan kom hem upptäckte han att hundarna pratade om honom.

Jag önskar Jonathan många inte fullt så förvirrande år med hundarna och jag hoppas att han en dag blir serietecknare. Jag önskar även er en trevlig och skrattrik läsning precis som jag hade.

Utgiven på Massolit Förlag 2016. Översatt av Molle Kanmert Sjölander. Finns som ljudbok.

Bokfrukost om Död bland de döda av H.-K. Rönblom

En svensk deckare från mitten av 50-talet, håller den idag? Hans Kristian Rönblom var en av de stora deckarförfattarna på den tiden. Paul Kennet heter hans hjälte/detektiv en lärare och historiker som á la Agatha Christies Poirot använder sina små grå celler till att tänka ut gåtans lösning.

Några av rösterna från vår diskussion avseende deckaraspekten av boken:ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0

  • Vad deckargenren förändrats sedan 50-talet
  • Idiotiskt sätt att bedriva polisarbete att tänka sig fram
  • Han kommer undan med många klichéer
  • Nischade karaktärer
  • Stereotypa karaktärer
  • Paul Kennet är i sitt beteende nedlåtande mot andra
  • Agatha Christie-typ av bok
  • Lite pilsnerfilm över det hela
  • Är det här en klassiker verkligen
  • En ganska stereotyp debutroman sedd med vår tids ögon
  • Både Lotta Olsson och Håkan Nesser har uttalat sig uppskattande om Rönblom
  • Man förstår varför Sjövall & Wahlöö var nyskapande när de debuterade 10 år senare
  • Vilket kul ord detektiv är, förekommer ju inte i moderna böcker

Några röster när vi diskuterade språk, 50-tal och miljöer:

  • Han har litterära citat som kapitelrubriker, kände igen bl.a. citat av Birger Sjöberg
  • Hur såg en städrock ut egentligen och hemmaklänning? Den tidens myskläder?
  • Jag upptäckte ord som jag glömt, förtörnad, förklenad, besynnerligt, beläte, överända
  • Skildringen av Godtemplar-mötet var toppen, vet unga vad det är?
  • Gillade skildringen av ortstidningen, märktes att Rönblom var journalist och väl förtrogen med miljön
  • Alla personer som bor på pensionatet, har blivit uträknade från arbetsmarknaden och den äldste var i min ålder!
  • Minns från när jag var liten att man kunde fråga busschauffören vilka som åkt med under dagen, precis som Paul Kennet gör i utredningssyfte
  • Jag ska fortsätta läsa Rönblom, jag vill se hur hans författarskap utvecklas
  • Prästfrun med det för prästfruar karaktäristiska rufsiga håret, den formuleringen är jättekul
  • Den tidens kontaktannons som på tidningen kallas Tjohej-annons, ”Svar med foto och hej, svejs om tycke uppstår”. De kunde även på 50-talet!

Till sist, jag (Maggan) fann stort nöje i uttrycken, språkdräkten och i hur Rönblom betraktar sin omvärld. Jag varnar här alla politiskt korrekta och bjuder på några citat:

Men jordens inre kan vara fyllt av lava även när ytan ser artigt likgiltig ut.

 Fröken Vendelblad satt och tecknade vid kanten av en liten bäckravin. Hon bar en väldig ulster i lackrött och erinrade om ett höstlöv som lyckats övervintra med hela sin färgprakt i behåll.

Där satt en man med raggigt hår. När han reste sig såg Paul att han var kortbent och hade gula ögon som ett utegångsfår.

 En historiker är väl också på sitt sätt en yrkesdetektiv. Han har, liksom den brottsspanande kriminalmannen, att ur ett myller av svårtillgängligt eller missvisande källmaterial söka sig fram till en hållbar redovisning av människors handlingar och det som ligger bakom dem.

Hon hade sättet emot sig, hon saknade finess.

Pojkar som han är så förfärligt ansvarslösa med allt som inte är motorer.

Nyutgiven på Modernista 2016.

 

 

Några rader till Svartåns finaste krokodil av PeKå Englund

krokodilJag får ett horn i sidan till huvudpersonen efter att ha läst första kapitlet. Boken berättare Nick sprider elakheter omkring sig på sin arbetsplats ”tidningen” i Örebro. Det är sommaren efter den sommar då Nicks 6-årige son drunknade och han tar ut sin bottenlösa sorg och frustration på sina arbetskamrater. Med anledning av händelsen kallas han upp till högsta chefen ”Svartåns finaste krokodil” en kvinna som fått sitt smeknamn efter krokodilen Jena i barnprogrammet. Nick är en så kallad opålitlig berättare och kanske är det därför, i alla fall i mitt tycke, som Krokodilen tycks så förstående emot honom, det är hans tolkning av henne. Å andra sidan kommer det fram senare i texten att även hon, Krokodilen, bär på en stor sorg.

Bokens titel och även baksidestexten kan förleda läsaren att tro att boken är något av en feelgood. Jag tycker inte det. Det är en mörk berättelse om en familj som försöker återhämta sig efter en olycka som kostade det yngsta barnet livet. De fyra, mor, far och två döttrar sörjer var för sig i hopplös ensamhet. Boken är nästan helt och hållet byggd på återgiven dialog, men då Nick är bokens ”jag” känner jag att det är hans tolkning av dialogen jag läser. Jag skulle gärna vilja betrakta honom  honom utifrån någon annans perspektiv. Jag har svårt att tycka om honom, även om jag känner sympati och i viss mån förstår honom.

Bäst tycker jag om skildringen av arbetet med reportage-serien från stadsdelen Vivalla, Örebros sorgebarn. Svartåns finaste Krokodil är en mångomfattande roman med flera infallsvinklar och intressanta karaktärer. Men den passade inte riktigt mig och jag tror det beror på att jag inte riktigt gillade dialogupplägget. Dock är jag imponerad över hur skickligt PeKå Englund går iland med att skriva en över 400 sidors roman byggd på pratade människor och får deras repliker att låta trovärdiga. Det är banne mig en stor bedrift.

Utgiven på Norstedts 2016.