Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

I syrenernas tid i gullregnens månad, älskade vackra ord av Hjalmar Gullberg

Den allra vackraste sommardikten är ”Kyssande Vind” av Hjalmar Gullberg från diktsamlingen Kärlek i tjugonde seklet utgiven 1933. Gullbergs kärleksdikter är ofta bitterljuva och handlar om kärestan han aldrig får eller har förlorat.
När försommaren blommar och gullregnen och syrenerna är som vackrast hör jag alltid Hjalmar Gullbergs strofer i mitt huvud.

 

 Kyssande vind

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans,
blott lånad en kväll i syrenernas tid
och i gullregnens månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster sig en vind
sig om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.

Från din mun har han kysst
det sista motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.

Publicerat

Böcker som lämnat mig kall.

Det är inte ett dugg inspirerande att skriva om böcker jag inte gillat, men eftersom jag ofta är ganska entusiastisk i mina inlägg så måste jag nog också för min trovärdighets skull tala om vad jag inte gillat.

När duvorna försvann av Sofi Oksanen. Jag veeet, hon skriver fantastiskt bra, hon är en fantastisk berättare, men hennes böcker är kyliga och hennes personer väcker inga känslor hos mig varken positiva eller negativa.

Lilla smycket av Patrick Modiano, fångade mig inte alls och eftersom det sägs att han skriver samma roman om och om igen kommer jag nog inte att läsa något mer. Fast något gnager i mig här, kan det kanske blixtra till? Karln fick ju faktiskt världens mest prestigefyllda litteraturpris.

Swing av Bengt Olsson, vilken utomordentligt tråkig roman, tycker annars jättemycket om Bengt Olssons texter, men det här var absolut ingenting för mig.

Erövraren av Dan Buthler & Dag Öhrlund, den femte delen om psykopaten Silfverbielke. Jag har förfärats och fascinerats av de fyra första böckerna fantastiskt inlästa av Stefan Sauk. Författarparet skrämde nästan skiten ur mig med den tredje och fjärde boken i serien. Men nu platt fall! Författarduon valde modigt väg i upplösningen av bok nummer fyra och det borde stannat därvid.

Utsuddade spår av Dror Mishani, en hyllad deckare som utspelas i Tel Aviv. Tyckte den saknade personlig ton och var inte ett enda dugg spännande. Fast jag gillade den unge polisen, bokens huvudperson.

Om ni vet med er att ni brukar avsky de böcker jag utgjuter mig positivt om ska ni definitivt läsa alla ovanstående böcker. Tror alla finns i både pocket och E-bok och på ett bibliotek nära er.

Publicerat

Schakalen av Frederick Forsyth.

9789100102722[1]Det är tidigt 60-tal i Frankrike, den franska terrororganisationen OAS genomför enligt ryktet flera misslyckade försök att mörda president Charles De Gaulle. Den unge journalisten Frederick Forsyth fick idén till Schakalen då han arbetade för nyhetsbyrån Reuters i Paris. Vad hade OAS behövt göra för att lyckas i sitt uppsåt? Forsyth kom fram till att man behövt leja en mördare utanför den egna organisationen.

Schakalen gavs ut 1971 och räknas idag som en klassiker inom thrillergenren och jag som aldrig har läst någonting av Forsyth är glatt, riktigt glatt överraskad. Har liksom alltid trott att Forsyth är en ”grabbig” författare men finner i stället att hans stil är ytterst detaljerat elegant. Schakalen tar oss med på en resa tillsammans med en lejd yrkesmördare under den fas då han minutiöst planerar sitt attentat. Vi uppslukas av skeendet trots att vi vet att Schakalen kommer att misslyckas eftersom Charles De Gaulle aldrig mördades. Frankrikes historia som kolonialherre i Algeriet och den franska främlingslegionens män spelar även dessa roll i intrigen. Förvisso saknas datastöd och mobiltelefoni i Schakalens tidsepok, men annars tycks polis, underrättelsetjänst och yrkesmördares verktyg vara sig nästan löjligt lika de som finns idag. Jag är speciellt förtjust i de stycken då Charles De Gaulle ska färdas i bil och säkerhetspolisens förberedelser samt genomförande av transporten beskrivs i detalj.

Inledningen är otroligt snygg, slutet är rentav fantastiskt. Men jag påminner mig om att det är en klassiker jag läser så varför är jag egentligen förvånad? Jag ska läsa mer av Forsyth i sommar eftersom jag tror att jag kan missat ett författarskap. Om ni tillhör den läsarskara som läser spänningsromaner på sommaren så rekommenderar jag absolut Schakalen som är nyutgiven som pocketklassiker på Albert Bonniers förlag.

 

Publicerat

En stilla undran, vart har personförteckningarna tagit vägen i den moderna romanen?

Jag menar i Maria Langs böcker finns det ju alltid en förteckning över personerna, som den här i  hennes andra roman Farligt att förtära från 1950. Förutom att läsningen underlättas är förteckningen en tydlig tids- och klassmarkör, det fanns lärare och lärarinnor och vaktmästaren titulerades endast med sitt efternamn.

Torkel Alm, civilingenjör, kemilärare (44 år)  Ny-Farligt-att-förtära[1]
Sören Hansson, fil. dr, biologilärare (38 år)
Katrin Jeppson, språklärarinna (30 år)
Bo Törnfeldt, gymnastikdirektör (25 år)
Lena Skager, journalist i veckopressen (22 år)
Marja Kroog, regissör (22 år)
Clas-Åke Leonard, ”konstnär” (23 år)
Pierre Duval, abiturient (19 år)
Gunnel Rosengren, abiturient (20 år)
Karlsson, skolvaktmästare
Einar Bure, debuterande dramatiker
Puck Ekstedt, bokens jag
Christer Wijk

I Bo Balderssons Statsrådet och döden från 1968 är tonen lågmält humoristisk, så även när den presenterar personerna:

Stadsrådet, politisk oskuld med fjorton barn                           statsrc3a5det-och-dc3b6den[2]
Margareta, statsrådinna, min syster
Beata Gyllenstedt, åldrig nobelpristagaränka i litteratur
Barbro Bylund, gråbeige lärarinna, systerdotter till Beata
Magnus, långskranglig landshövding
Signe, rundhyllt landshövdingska
Krister Hammarström, professor, läkare
Stellan Lindén, konstnär
Hugo Mattsson, justitieråd med märkligt dass
Eva Ydberg, frappant frånskild sjukgymnast
Benny Pettersson, poliskommissarie
Vilhelm Persson, läroverksadjunkt

Vidare, i Gabriel García Márquez underbara roman Hundra år av ensamhet har översättaren lagt till en förteckning över medlemmarna av släkten Buendía. Jag antar att det hjälper aningens aning. Jag har hört sägas att persongalleriet i denna roman är så myllrande att författaren själv mot slutet hade stora svårigheter att hålla reda på dem. Men det gick jättebra för Márquez ändå, 1982 tilldelades han nobelpriset i litteratur. Enligt mig fantastiskt välförtjänt eftersom Hundra år av ensamhet tveklöst är en av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv.

Samtliga ovan nämnda böcker finns på ett bibliotek nära dig.