Under en vandring i Berlin kom jag plötsligt förbi romernas minnesplats.

2014-12-08 10.08.07Där vid en liten parkväg mellan riksdagshuset och Brandenburger Tor låg denna stilla plats. Jag tänkte förstås, som jag så ofta gör, på Miriam från Majgull Axelssons fantastiska roman. En lågmäld ton ljöd runt dammen och de omgivande träden var vinterkala. Jag tänkte på Miriam som egentligen hette Malika, på hennes älskade lillebror Didi som var en av de som mördades och jag tänkte på Else som räddade Malika-Miriam. Jag tänkte också på den gåva av medmänsklighet som skönlitteratur kan skapa.  Majgull erhöll mycket välförtjänt Bokbloggarnas litteraturpris 2014 för Jag heter inte Miriam.

2014-12-08 10.07.40

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg.

9789100126995[1]Bacha posh är en Afghansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och skydd, men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.

Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar. Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit en livsstrategi för många afghaner.

Kvinnan som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är  i all sin komplexitet ett exempel på hur en afghansk kvinnas liv gestaltat sig i modern tid. Att Azita faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir  komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk. Hade t.ex. de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Feminister, humanister och alla andra, ni bör läsa den här boken. För många av er tror jag att er världsbild kommer att förändras en smula. För bacha posh är ett uttryck för förtryck och förmodligen har det funnits många bacha posh genom århundrandena och nog bör bacha posh finnas på andra ställen än i Afghanistan just under vår samtid.

De förklädda flickorna i Kabul är utgiven av Albert Bonniers Förlag 2015.  Jenny Nordberg skrev boken på engelska, för den svenska översättningen står Ann-Marie Ljungberg.

Bild på Jenny Nordberg, copyright/fotograf Anna Shori

Copyright/fotograf: Anna Schori

 

 

 

Otopia av Per Nilsson.

29691054_O_1[1]Fåglarna har återvänt till Otopia och Miqis mormor bestämt sig för att dö, romanen slår an en ödesmättad ton redan från början. Vi befinner oss i ett framtida land tillsammans med Miqi, en tonårstjej som inom sig funderar över de frågor man inte uttalar högt i den ideala mönsterstaten Otopia. Redan efter några sidor får jag Kallocain-vibbar, något i texten påminner mig om Karin Boyes klassiska roman från 1940. Texten är sparsmakad med en touch av lyrik, Miqi uttrycker få starka känslor, hennes funderingar är intellektuella och aningen tillrättalagda, lite som en 70-talsroman för tonåringar.

Människorna är ansiktslösa skuggor, ingen känner någon annan på djupet och alla familjeband är upplösta. Att ifrågasätta, tycka eller bete sig annorlunda straffas och medborgarna uppmanas att nogsamt dricka sitt vatten i annat fall kan något ödesdigert hända. Förutom att gå i skolan arbetar ungdomarna på olika arbetsplatser enligt ett schema med arbetsrotation.( Ännu en klar 70-talsvib.)

Otopia vänder sig till unga vuxna och är en ambitiös och välskriven roman som borde väcka tankar hos en ung människa. Dock funderar jag på om den inte är aningen för ambitiös? Jag har svårt att leva mig in i Miqis personlighet, hon känns inte om en människa av kött och blod utan mer som en metafor för att ställa de frågor som författaren vill ställa till läsaren. Fast jag vet inte, kanske jag blir för upptagen av att tolka de budskap som jag tror ska finnas? Otopia är utan tvekan en roman som kan uppfattas på många olika sätt. Tror därför den skulle passa utmärkt som bokcirkelbok, finns massor att diskutera!

Otopia är utgiven av Rabén & Sjögren 2014.

 

Internationella kvinnodagen 2015 – En feministisk roman skriven av en man.

Mariam och Laila från Khaled Hosseinis roman Tusen strålande solar kommer nog alltid att finnas nära mig. En roman om två Afghanska kvinnors liv i det sena 1900-talets Afghanistan. En berättelse som gick mig djupt till sinnes inte minst därför att Mariam och jag är nästan precis lika gamla. För en ytlig betraktare torde det hela synas som om hon och jag levt i två helt olika tidsåldrar, jag har varit frihet förunnad medan Mariam levt ett helt annat liv.

Hosseinis roman drabbade mig som ett knytnävsslag i mellangärdet när jag lyssnade på Sharon Dyalls vackra inläsning. Jag blev för ett tag nästan som besatt av Afghanistans tragiska nutidshistoria. Berättelsen är stark och sorglig men har ett trösterikt slut. Mariams och Lailas verklighet finns under mitt skinn och jag kan se dem för min inre syn gå där bredvid mig och leva sina parallella liv.

Tusen strålande solar är skönlitteratur när den är som bäst, en lysande fiktiv text med världshistorien som bakgrund. Min tro på skönlitteraturens empatiska kraft blir orubblig i denna blivande klassiker som författaren tillägnat Afghanistans kvinnor. Jag hoppas att internationella kvinnodagen blir en dag då vi i Sverige lyfter blicken mot kvinnor i övriga världen. Kvinnor som lever under små förhållanden, under förtryck och fattigdom. Kvinnor som ser sina barn och familjer gå under med anledning av krig, svält och naturkatastrofer. De behöver vårt engagemang.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini är utgiven av Wahlström & Widstrand 2008. Heter i original A Thousand Splendid Suns, översatt till svenska av Johan Nilsson.

Detta inlägg ingår i en bokbloggar-stafett under internationella kvinnodagen 2015.

08.00 Bokhyllad
09.30 Bokbabbel
11.30 JoS blog
12.30 Bakbokmat
14.30 Bokmania
15.00 enligt O
16.00 Tittelina