Oktober månads frukostbok – En pojkes historia av Edmund White.

Stockholm Literature 2014 går av stapeln på Moderna Museet nu i helgen. En av författarna är Edmund White, här beskrivs han i festivalens program på Moderna Museets hemsida:

En av engelska språkets stora författare av självbiografiska romaner och den kanske främsta skildraren av den manliga homosexualitetens moderna historia i Västvärlden. Han är mest känd för den autofiktiva tetralogin som inleds med En pojkes egen historia och fortsätter med The Beautiful Room Is Empty, The Farewell Symphony och The Married Man. Han har skrivit biografier över Genet, Proust och Rimbaud och medverkar regelbundet i bland annat New York Review of Books. En pojkes egen historia är den enda boken som finns översatt till svenska.

white_en_pojkes_egen_historia_omslag[1]Spännande tyckte Marie och Ann-Sofie, dessutom är det en klar bonus att ha möjlighet att lyssna till författaren bara ett par dagar efter bokcirkeln.
Men var ingen av oss var faktisk så jätte-begeistrade av En Pojkes Historia. Visst det finns guldkorn men det var svårt att bli berörd på djupet. Texten kändes överlastad och ibland högtravande, vilket gjorde att berättelsen tappade fart. Vi funderade på betydelsen av att White beskriver pojkens upplevelser från en vuxen mans perspektiv, kan ha bidragit till vårt oengagemang i vad som faktiskt var hjärteknipande. Dock, det skulle vara intressant att fortsätta följa pojken  i de två följande delarna, kanske vi då får ett annat perspektiv. En av oss sammanfattade boken i mitt tycke nästan löjligt träffsäkert:

Edmund White är nog för intellektuell för sin egen historia.

Fast vet ni, vi var ju en ganska homogen grupp denna kyliga oktobermorgon. Kanske vi skulle bli helt motsagda av en annan bokcirkelgrupp.
Edmund White är på Auditoriet på lördag klockan 14:15, han signerar klockan 15:05 och läser klockan 16:50.

En pojkes historia är utgiven på Modernista 2013, översättare är Thomas Preis.

Svarta Vatten av Attica Locke.

Svarta-vatten1-300x466[1]Staden är Houston, året är 1981, delstaten är Texas, landet är USA. Svarta vatten är förvisso en kriminalroman men också en skildring av miljöförstöring, arbetarklass och rasism. Attica Locke har arbetat som manusförfattare inom filmindustrin och det märks tydligt i denna hennes debutroman. Skickligt bygger hon upp en komplex historia med en filmisk dialog. Man kan i början av romanen förledas att tro att det rör sig om ännu en hårdkokt deckare av amerikanskt snitt men Svarta vatten är mer än så.

Advokaten Jay Porter får kämpa hårt för att få sin lilla advokatbyrå att gå runt. Han är en svart man på några och trettio, har fattig bakgrund, uppvuxen i ett område kallat Niggerville. Jay är gift med den unga Bernie vars far är predikant och aktiv i de svarta hamnarbetarnas kamp för bättre villkor.

Ingenting är enkelt för Jay, hans fru är gravid och han bär med sig en ständig oro för ekonomin. Hans svärfar och vänner tar för givet att han med sina juridiska kunskaper ska stötta sina gelikar i deras kamp. Vi förstår att han har en bakgrund som politiskt aktiv men att hans illusioner är krossade. När han av en slump blir indragen i händelsekedjan kring ett mord och trasslar han in sig i allt fler lögner och undanflykter. Ändå fortsätter han framåt såsom driven av en osynlig kraft.

Politik och lobbyism, fackföreningspampar och industrimagnater, en kvinnlig borgmästare och ett ruttet politiskt system bildar ram åt Jay Porters livsöde som förhoppningsvis inte är hugget i sten. Återigen slås jag av hur begränsade mina kunskaper om det enorma landet USA är, för den geografiska del samt de människor som Locke låter mig möta i sin roman, skildras sällan i den amerikanska litteratur som översätts till svenska.

Svarta Vatten är utgiven av Leopard Förlag 2014 och är översatt av Ia Lind.

Frukostintervjun – Sofia Ejheden, förläggare på nya bokförlaget Lavender Lit.

Sofia_Ejheden_3God morgon Sofia! Kan du kort presentera dig själv och Lavender Lit?
Lavender Lit är ett alldeles nytt förlag, vars första titlar (Presidentens hatt och Kanske är det allt du behöver veta) kom ut nu i oktober. Det är ett förlag som fokuserar på romaner och crossoverböcker (böcker som skrivits för unga men som passar vuxna lika bra). Tanken med utgivningen är att den ska innehålla böcker som stannar kvar hos läsarna länge. Som bosätter sig i deras hjärtan helt enkelt. Jag jobbar som förläggare på Lavender Lit, som för övrigt är ett systerförlag till Kalla Kulor Förlag.

Till vår bokfrukost i november ska vi läsa just Presidentens hatt. Men nu över till väsentligheterna. Vad äter du till frukost?
Åh, jag älskar frukost! Äggröra, bacon, rostat bröd med smör och ost … Jag skulle kunna äta frukostmat till alla dagens mål! Därför är det väldigt märkligt att min standardfrukost består av två kokta ägg. Varje dag, mer eller mindre året runt.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag önskar att jag var en person som tog mig tid att läsa tidningen varje morgon. Tyvärr blir det sällan så. Vid sidan av böcker har jag en stor passion för teveserier och jag följer fler än vad jag egentligen hinner med. Men jag gillar att börja morgonen på det sättet – lugnt och stilla i soffan med Netflix igång, ätande mina två kokta ägg.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
En riktigt bra morgonroman är den där boken som gjorde att man var vaken på tok för länge kvällen innan, och som man bara vill fortsätta läsa, läsa och läsa tills den är slut (och då vill man sörja att den inte varade längre).

Vad läser du just nu?
Jag är med i två bokcirklar och där läser vi just nu Sarah Dessens Someone like you respektive Jessica Parks Flat-out love. Vid sidan om dem läser jag också Patrik Lundbergs Onanisterna.

Parallelläsare alltså, som så många av oss boknördar. Vad använder du som bokmärke?
Jag har hur många vackra bokmärken som helst, bland annat ett par handmålade, vikta bokmärken som hålls fast med en magnet. Sorgligt nog använder jag dem aldrig, i stället brukar det bli små avrivna hörn av kuvert, reklamblad eller något annat skräp som råkar finnas inom räckhåll.

Bokmärken finns aldrig till hands när man som bäst behöver dem. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en bokhylla i min lägenhet – en! Mina böcker växer därför på höjden från bord och golv. För ett tag sen hängde jag upp ett gäng novellixer på väggen, så man skulle kunna säga att böckerna nu växer på väggarna också. Jag sorterar mina böcker efter förlag, samt i största möjliga mån efter höjd.

Hmmm, efter förlag och höjd, nu fick jag inspiration för ett nytt sorteringssätt bland mina böcker. Tack Sofia, både för intervjun och boksorterings-tipset.

Dikten ”Urgamla Urban” av Lennart Hellsing.

images[1]Han har skrivit om Selma Selleri, Peter Palsternack och Gabriel Gräslök. Men han har också skrivit om Urban.

Urgamla Urban
vandrar i turban
nej, inte turban det heter turban.
Urgamla Urban,
en urban muselman från Durban.
Nej, från Durban, sa Urban.

 

Fick ni till det?

På något sätt så känns det väldigt aktuellt att skriva om selleri, gräslök, palsternackor och muselmaner. Men så är ju också Lennart Hellsings texter moderna klassiker. Jag kan ännu minnas när min fröken på lågstadiet la sina fingrar på  orgeltangenterna och sjöng:

Duddeldi, duddeldi
här kommer Selma Selleri

Eller:

Krakel Spektakel, kusin Vitamin
hängde och slängde i en gardin

Eller:

Trimmel tramm, trimmel tram
här tittar Gabriel Gräslök fram

Orgeln brölade och vi sjöng förmodligen väldigt falskt. Jag vet att vi före vi sjöng det mer lätta materialet av Hellsing sjöng en psalm eller två, men de texterna har helt fallit mig ur minnet.

Jag hoppas att ingen tar illa upp för att jag skriver ordet muselman. Jag vet att man kanske inte använder benämningen längre men för mig är ordet positivt.  Jag lärde mig av versen var Durban låg och jag kan den fortfarande utantill. Tror jag…för ett par år sedan hävdade jag att Lennart Hellsing hade skrivit ” Bagar Bengtson är nu död, han har bränt sig på ett bröd, här ligger han begraven i en limpa”. När jag kollade upp saken förstod jag att jag skapat en travesti. Men en rätt kul sådan om jag får säga det själv.

Det finns ett Lennart Hellsing-sällskap som du kan läsa mer om här.