Margaretha Weimar – Sida 127 – Breakfast Book Club

2014/10/282014/10/27

Ljus Ljus Ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen.

Det är 1986, den ödesmättade sommaren efter att kärnkraftverket Tjernobyl exploderat. Bokens berätterska Mariia upplever både sin första kärlek och sin första sorg.

Mariia talar direkt till sina läsare och det tycks som om hon för första gången verkligen berättar om sommaren hon aldrig glömmer, sommaren då man i Finland ännu inte var medvetna om att det fallit ett radioaktiva regn utan fortsatte plocka bär och svamp som om ingenting hänt. Det var den sommaren då Mariia var fjorton år och levde i en familj full av tystnad, en familj där man ofta använde ordet: schh!

Jag tänker för mig själv att det nog inte är så vanligt förekommande för bokkaraktärer att leva i tysta familjer. Men Ljus Ljus Ljus är en sällsam roman. Sällsam för sin poesi och att huvudpersonen diskuterar direkt med oss läsare. En helt ovanligt underbar roman som riktar sig till unga men som trollbinder även mig som passerat de femtio. Jag färdas tillbaka till den bitterljuva känslan i att vara 14 år och jag känner så väl igen mig själv i Mariia.

Mariia förnimmer en stor sorg i sin älskade Mimis väsen, en bottenlös sorg omfattande så mycket, men framförallt sorg i att sakna trygghet. Mariia skriver att hon förstår att en av skillnaderna mellan henne och Mimi är att Mimi saknar botten medan Mariia har sin botten i mamma, pappa, storebror och katt. Jag grips av denna enkla men talande beskrivning av trygghet och kärlek. Flickorna är fulla av insikter och gryende vuxenhet. De dansar och älskar som vuxna men leker som barn och uppslukas av den stora allra vackraste kärleken. När hösten slutligen kommer finns ingen väg tillbaka, Mariia har för alltid lämnat barndomen och är vuxen.

Vilja-Tuulia Huotarinen fick Finlands Augustpris, Finlandia junior priset för Ljus Ljus Ljus 2011. Förutom ungdomsböcker skriver hon även poesi, något som är påtagligt i den vackert innerliga texten.

Ljus Ljus Ljus är översatt från finskan av Janina Orlov och utgiven av gilla böcker 2014.

2014/10/242015/03/07

Oktober månads frukostbok – En pojkes historia av Edmund White.

Stockholm Literature 2014 går av stapeln på Moderna Museet nu i helgen. En av författarna är Edmund White, här beskrivs han i festivalens program på Moderna Museets hemsida:

En av engelska språkets stora författare av självbiografiska romaner och den kanske främsta skildraren av den manliga homosexualitetens moderna historia i Västvärlden. Han är mest känd för den autofiktiva tetralogin som inleds med En pojkes egen historia och fortsätter med The Beautiful Room Is Empty, The Farewell Symphony och The Married Man. Han har skrivit biografier över Genet, Proust och Rimbaud och medverkar regelbundet i bland annat New York Review of Books. En pojkes egen historia är den enda boken som finns översatt till svenska.

Spännande tyckte Marie och Ann-Sofie, dessutom är det en klar bonus att ha möjlighet att lyssna till författaren bara ett par dagar efter bokcirkeln.
Men var ingen av oss var faktisk så jätte-begeistrade av En Pojkes Historia. Visst det finns guldkorn men det var svårt att bli berörd på djupet. Texten kändes överlastad och ibland högtravande, vilket gjorde att berättelsen tappade fart. Vi funderade på betydelsen av att White beskriver pojkens upplevelser från en vuxen mans perspektiv, kan ha bidragit till vårt oengagemang i vad som faktiskt var hjärteknipande. Dock, det skulle vara intressant att fortsätta följa pojken i de två följande delarna, kanske vi då får ett annat perspektiv. En av oss sammanfattade boken i mitt tycke nästan löjligt träffsäkert:

Edmund White är nog för intellektuell för sin egen historia.

Fast vet ni, vi var ju en ganska homogen grupp denna kyliga oktobermorgon. Kanske vi skulle bli helt motsagda av en annan bokcirkelgrupp.
Edmund White är på Auditoriet på lördag klockan 14:15, han signerar klockan 15:05 och läser klockan 16:50.

En pojkes historia är utgiven på Modernista 2013, översättare är Thomas Preis.

2014/10/202014/10/19

Svarta Vatten av Attica Locke.

Staden är Houston, året är 1981, delstaten är Texas, landet är USA. Svarta vatten är förvisso en kriminalroman men också en skildring av miljöförstöring, arbetarklass och rasism. Attica Locke har arbetat som manusförfattare inom filmindustrin och det märks tydligt i denna hennes debutroman. Skickligt bygger hon upp en komplex historia med en filmisk dialog. Man kan i början av romanen förledas att tro att det rör sig om ännu en hårdkokt deckare av amerikanskt snitt men Svarta vatten är mer än så.

Advokaten Jay Porter får kämpa hårt för att få sin lilla advokatbyrå att gå runt. Han är en svart man på några och trettio, har fattig bakgrund, uppvuxen i ett område kallat Niggerville. Jay är gift med den unga Bernie vars far är predikant och aktiv i de svarta hamnarbetarnas kamp för bättre villkor.

Ingenting är enkelt för Jay, hans fru är gravid och han bär med sig en ständig oro för ekonomin. Hans svärfar och vänner tar för givet att han med sina juridiska kunskaper ska stötta sina gelikar i deras kamp. Vi förstår att han har en bakgrund som politiskt aktiv men att hans illusioner är krossade. När han av en slump blir indragen i händelsekedjan kring ett mord och trasslar han in sig i allt fler lögner och undanflykter. Ändå fortsätter han framåt såsom driven av en osynlig kraft.

Politik och lobbyism, fackföreningspampar och industrimagnater, en kvinnlig borgmästare och ett ruttet politiskt system bildar ram åt Jay Porters livsöde som förhoppningsvis inte är hugget i sten. Återigen slås jag av hur begränsade mina kunskaper om det enorma landet USA är, för den geografiska del samt de människor som Locke låter mig möta i sin roman, skildras sällan i den amerikanska litteratur som översätts till svenska.

Svarta Vatten är utgiven av Leopard Förlag 2014 och är översatt av Ia Lind.

2014/10/152014/10/14

Frukostintervjun – Sofia Ejheden, förläggare på nya bokförlaget Lavender Lit.

God morgon Sofia! Kan du kort presentera dig själv och Lavender Lit?
Lavender Lit är ett alldeles nytt förlag, vars första titlar (Presidentens hatt och Kanske är det allt du behöver veta) kom ut nu i oktober. Det är ett förlag som fokuserar på romaner och crossoverböcker (böcker som skrivits för unga men som passar vuxna lika bra). Tanken med utgivningen är att den ska innehålla böcker som stannar kvar hos läsarna länge. Som bosätter sig i deras hjärtan helt enkelt. Jag jobbar som förläggare på Lavender Lit, som för övrigt är ett systerförlag till Kalla Kulor Förlag.

Till vår bokfrukost i november ska vi läsa just Presidentens hatt. Men nu över till väsentligheterna. Vad äter du till frukost?
Åh, jag älskar frukost! Äggröra, bacon, rostat bröd med smör och ost … Jag skulle kunna äta frukostmat till alla dagens mål! Därför är det väldigt märkligt att min standardfrukost består av två kokta ägg. Varje dag, mer eller mindre året runt.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag önskar att jag var en person som tog mig tid att läsa tidningen varje morgon. Tyvärr blir det sällan så. Vid sidan av böcker har jag en stor passion för teveserier och jag följer fler än vad jag egentligen hinner med. Men jag gillar att börja morgonen på det sättet – lugnt och stilla i soffan med Netflix igång, ätande mina två kokta ägg.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
En riktigt bra morgonroman är den där boken som gjorde att man var vaken på tok för länge kvällen innan, och som man bara vill fortsätta läsa, läsa och läsa tills den är slut (och då vill man sörja att den inte varade längre).

Vad läser du just nu?
Jag är med i två bokcirklar och där läser vi just nu Sarah Dessens Someone like you respektive Jessica Parks Flat-out love. Vid sidan om dem läser jag också Patrik Lundbergs Onanisterna.

Parallelläsare alltså, som så många av oss boknördar. Vad använder du som bokmärke?
Jag har hur många vackra bokmärken som helst, bland annat ett par handmålade, vikta bokmärken som hålls fast med en magnet. Sorgligt nog använder jag dem aldrig, i stället brukar det bli små avrivna hörn av kuvert, reklamblad eller något annat skräp som råkar finnas inom räckhåll.

Bokmärken finns aldrig till hands när man som bäst behöver dem. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en bokhylla i min lägenhet – en! Mina böcker växer därför på höjden från bord och golv. För ett tag sen hängde jag upp ett gäng novellixer på väggen, så man skulle kunna säga att böckerna nu växer på väggarna också. Jag sorterar mina böcker efter förlag, samt i största möjliga mån efter höjd.

Hmmm, efter förlag och höjd, nu fick jag inspiration för ett nytt sorteringssätt bland mina böcker. Tack Sofia, både för intervjun och boksorterings-tipset.