Författare: Margaretha Weimar

Det fanns en tid då Sverige var fattigt och över en miljon svenskar utvandrade, främst till USA. Många bosatte sig i stadsdelen Andersonville i Chicago. På 20-talet bodde det fler svenskar i Chicago än i Göteborg vid samma tidpunkt. Den största skolan var helt svenskspråkig. Svensk-amerikanska museet grundades med syftet att dokumentera och hylla den svensk-amerikanska historien och kulturen.

Jag hoppas att pojken som skrev texten blev en ” fin och granner karl” och att han fick ett bra liv i Amerika.  Jag hoppas också att liknande museum kommer att finnas i Sverige snart. Jag skulle vilja gå på persisk-svenska museet, turkisk- svenska museet, somalisk-svenska museet och på många, många fler. ( Om det redan finns museer som detta i Sverige ber jag om ursäkt för min okunnighet.)

Läs mer om Swedish American Museum i Chicago här

Detta inlägg ingår i Maggan packar sin väska för Chicago, Illinois läs första inlägget här

 

 

 

 

 

Livet är liksom för kort för att ödsla tid på att skriva om böcker jag inte tycker om, (undantag för recensions ex. naturligtvis). Men faktum är också att jag relativt sällan tycker att en bok är riktigt dålig. Kan bara komma på en enda bok under det senaste året som jag tyckt vara så ruttet urkass att den saknade existensberättigande. Det var en känd person som författat och jag vill påstå att denna persons alster aldrig publicerats om det inte varit för kändisskapet. Sorgligt men sant.

Ni som är med i bokcirklar vet också hur otroligt olika man kan uppfatta en bok. Ofta eller i princip alltid efter en bokcirkels-diskussion har jag fått fler perspektiv på det jag läst. Jag hoppas att detta ger mig en mer ödmjuk inställning till att vara alltför tvärsäker i mitt tyckande.

Jag minns också väldigt tydligt ett förord till en bok som jag läste för nästan 30 år sedan, men som fortfarande står i min bokhylla. Det är den amerikanska författarinna Rita Mae Brown, som ger ett litet påpekande i sitt förord till romanen Söderns lust och olust (Southern Discomfort) från 1982.

                                                    Ett litet påpekande

Om ni inte tycker om min bok, så skriv en egen. Om ni inte tror att ni kan skriva en roman så borde det säga er någonting. Om ni tror att ni kan, så gör det. Utan att komma med några ursäkter. Om ni fortfarande inte tycker om mina böcker, så föreslår jag att ni letar rätt på en bok som ni tycker om. Livet är för kort för att man ska vara olycklig. Om ni tycker om mina romaner vill jag gratulera er till er goda smak.

 

Nä, just precis det Rita Mae, jag skulle aldrig kunna skriva en roman värd att läsa.

Fast nu när jag ändå är igång så måste jag ändå nämna några böcker som jag inte gillat, alla lästa i år. Att jag inte gillat beror i samtliga fall på att jag tyckte att boken var tråkig.

• Ön av Lotta Lundberg. Intressant frågeställning, men berättelsen blir alldeles för konstruerad.
• Alltings början av Karolina Ramqvist. Tror man ska vara i Karolinas ålder för att uppskatta till fullo.
• Seating Arrangement av Maggie Shipstead. Äldre, rik, vit amerikansk man helgen före hans dotters bröllop, jag säger inget mer än så.
• Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Underlig bok med flera olika berättelser som inte höll samman alls.
• MemoRandom av Anders De la Motte. För lång eftersom jag listade ut ett av spänningsmomenten nästan direkt.
• Mannen från Albanien av Magnus Montelius. Urtråkig huvudperson.

Och så gillade jag inte Läsarna i Broken Wheel av Katarina Bivald. Jag gillade inte heller Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut.

Dessa två sistnämnda tycks precis alla tycka jättemycket om!  Så bryr er inte så mycket om vad jag tycker, utan läs!