Margaretha Weimar – Sida 129 – Breakfast Book Club

2014/09/072014/09/06

Freudland av Mattias Leivinger

lr_freudland 1900-talets psykologi-giganter som karaktärer i en fantasyroman? Jag blev väldigt full i skratt och jättesugen på att läsa. Romanens huvudperson är Freud och i viss mån Jung. Jag är inte särskilt beläst inom fantasygenren, men för mig är Freudhall en klassisk fantasyroman. En magisk värld med gäckande natur, okända fiender, kampen mellan oliktänkande och inte minst kampen för överlevnad och makt.

Freud är en sympatisk huvudperson, jag gillar även Jung som har blivit krigaren i berättelsen. Jag har mindre till övers för behavioristen Skinner som förvisso är den mest underhållande karaktären men också den mest osympatiske i sin totala självuppfyllelse och maktfullkomlighet. Kanske man inte ska skratta så gott åt honom som jag gör, men han är oerhört roligt tecknad med sin övertygelse att hans teori om det sociala arvet är allena rådande. (Om ni inte känner till den riktige Skinners arbete kan det vara kul att googla.)

Inom Freud finns en sökare men få är de insikter han finner. Hans betraktande av människan leder istället till bestörtning och sorg inför högmod och grymhet. Klassisk fantasy alltså, men med klara blinkningar till psykologi. Freud sitter bredvid en utmattad kämpe vilken lättar sitt hjärta genom att berätta om sina drömmar medan Freud tyst lyssnar och antecknar. Det finns en dynamisk trio, kognitologer som nogsamt redogör för tanke, känsla och beteende, maktgalna behaviorister och svårtolkade psykodynamiker. I dialogerna nämns åtgärdsplaner och evidensbasering och i stridens hetta anklagar man varandra för att vara allmän-aggressiva men även för mindlessnessiferade hovnarrar.

Förmodligen har jag deltagit i ett par personalutvecklings-program för mycket. Jag tycker nämligen det är underbart roligt då en karaktär i en fantasyroman talar om att ge feedback. Eftersom det varit en sommar med begynnande valrörelse, småler jag även i mjugg när Freud tillägnar sig nedanstående insikt:

De här pratmakarna vet ingenting om de stora frågorna. De bara gissar sig fram precis som jag själv.

Det är faktiskt otroligt att hur väl psykologi och fantasy gifter sig i en roman!

Freudland är utgiven på Hoi Förlag 2014.

2014/09/032014/09/02

På Swedish American Museum i Chicago-stadsdelen Andersonville finns en gammal svensk sångtext nedteckad.

Det fanns en tid då Sverige var fattigt och över en miljon svenskar utvandrade, främst till USA. Många bosatte sig i stadsdelen Andersonville i Chicago. På 20-talet bodde det fler svenskar i Chicago än i Göteborg vid samma tidpunkt. Den största skolan var helt svenskspråkig. Svensk-amerikanska museet grundades med syftet att dokumentera och hylla den svensk-amerikanska historien och kulturen.

Jag hoppas att pojken som skrev texten blev en ” fin och granner karl” och att han fick ett bra liv i Amerika. Jag hoppas också att liknande museum kommer att finnas i Sverige snart. Jag skulle vilja gå på persisk-svenska museet, turkisk- svenska museet, somalisk-svenska museet och på många, många fler. ( Om det redan finns museer som detta i Sverige ber jag om ursäkt för min okunnighet.)

Läs mer om Swedish American Museum i Chicago här

Detta inlägg ingår i Maggan packar sin väska för Chicago, Illinois läs första inlägget här

2014/08/302014/08/22

Maggan packar sin väska för Chicago, Illinois.

Vilken bok ska jag läsa under den 8 ½ timmar långa flygresan? Ljudböcker är uteslutet då plan oftast är alldeles för bullriga. Skulle egentligen vilja läsa en roman som utspelar sig i Chicago, men hittar ingen förutom Divergent av Veronica Roth, men eftersom den handlar om ett framtida Chicago avvaktar jag. Tror jag ska klicka upp Donna Tarts Steglitsan i min letto i stället, känns både nutida och amerikansk storstad, även om den inte utspelar sig i Chicago.

Jag gillar verkligen att läsa på läsplatta i vanliga fal,l men på resa når min förtjusning och kärlek till läsplattan nästan extas. Jag kan ta med mig hundratals böcker, stora tunga tegelstenar utan att drabbas av övervikt eller föralldel, nackspärr. Jag har läst att den kommande generationen flygplan förutom att vara säkrare och bränslesnålare även är betydligt tystare, vilket är en fantastiskt nyhet för en ljudboksläsare. Jag vet att jag istället skulle bekymra mig om planens miljöpåverkan, men böcker och läsmöjligheter är alltid det som dyker upp i mitt huvud först.

Skickade i väg ett sms till mitt ressällskap och frågade vad hon stoppat i sin kindle. Visade sig att hon har stoppat i både Steglitsan och Divergent, två själar en tanke således. Fast kanske jag ska stoppa ner en pocket också, i min bokhylla står ett vältummat exemplar av Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru som utspelas i Chicago, en gammal favorit som tål att läsas många, många gånger.

2014/08/212014/08/21

Att skriva om böcker jag inte gillat är sååå väldigt tråkigt!

Livet är liksom för kort för att ödsla tid på att skriva om böcker jag inte tycker om, (undantag för recensions ex. naturligtvis). Men faktum är också att jag relativt sällan tycker att en bok är riktigt dålig. Kan bara komma på en enda bok under det senaste året som jag tyckt vara så ruttet urkass att den saknade existensberättigande. Det var en känd person som författat och jag vill påstå att denna persons alster aldrig publicerats om det inte varit för kändisskapet. Sorgligt men sant.

Ni som är med i bokcirklar vet också hur otroligt olika man kan uppfatta en bok. Ofta eller i princip alltid efter en bokcirkels-diskussion har jag fått fler perspektiv på det jag läst. Jag hoppas att detta ger mig en mer ödmjuk inställning till att vara alltför tvärsäker i mitt tyckande.

Jag minns också väldigt tydligt ett förord till en bok som jag läste för nästan 30 år sedan, men som fortfarande står i min bokhylla. Det är den amerikanska författarinna Rita Mae Brown, som ger ett litet påpekande i sitt förord till romanen Söderns lust och olust (Southern Discomfort) från 1982.

Ett litet påpekande

Om ni inte tycker om min bok, så skriv en egen. Om ni inte tror att ni kan skriva en roman så borde det säga er någonting. Om ni tror att ni kan, så gör det. Utan att komma med några ursäkter. Om ni fortfarande inte tycker om mina böcker, så föreslår jag att ni letar rätt på en bok som ni tycker om. Livet är för kort för att man ska vara olycklig. Om ni tycker om mina romaner vill jag gratulera er till er goda smak.

Nä, just precis det Rita Mae, jag skulle aldrig kunna skriva en roman värd att läsa.

Fast nu när jag ändå är igång så måste jag ändå nämna några böcker som jag inte gillat, alla lästa i år. Att jag inte gillat beror i samtliga fall på att jag tyckte att boken var tråkig.

Ön av Lotta Lundberg. Intressant frågeställning, men berättelsen blir alldeles för konstruerad.
Alltings början av Karolina Ramqvist. Tror man ska vara i Karolinas ålder för att uppskatta till fullo.
Seating Arrangement av Maggie Shipstead. Äldre, rik, vit amerikansk man helgen före hans dotters bröllop, jag säger inget mer än så.
Tre starka kvinnor av Marie Ndiaye. Underlig bok med flera olika berättelser som inte höll samman alls.
MemoRandom av Anders De la Motte. För lång eftersom jag listade ut ett av spänningsmomenten nästan direkt.
Mannen från Albanien av Magnus Montelius. Urtråkig huvudperson.

Och så gillade jag inte Läsarna i Broken Wheel av Katarina Bivald. Jag gillade inte heller Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut.

Dessa två sistnämnda tycks precis alla tycka jättemycket om! Så bryr er inte så mycket om vad jag tycker, utan läs!