Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

I Croissants till frukost av Annika Estassy slår hjärtan volter, när kärestan dyker upp.

Män kallar varandra för gamle gosse, barn är telningar och när någon inmundigat för mycket alkohol kan vederbörande bli full en kastrull. Annika Esstasys styrka som författare är hennes språk, hon broderar med metaforer som inte sällan stammar från 50–60-talens populära liknelser. Ger texten i denna feelgoodroman en extra charmig ton.

Gabriel och Cecilia, som båda fanns med på ett hörn i Annikas första roman Solviken, hamnar vid Frankrikes purpurkust mest av en slump. Paret har blivit ihop igen efter sin skilsmässa, Cecilia längtar efter barn men också efter förändring. Gabriel är orolig eftersom han fruktar att Cecilia kan lämna honom igen om drömmen om barn inte går i uppfyllelse. När chansen dyker upp tar Gabriel tillfället i flykten och spontanköper ett hus till Cecilia i födelsedagspresent! Skildringen av hur han uppvaktar henne på födelsedagsmorgonen är väldigt rolig. Han menar de ska bosätta sig i Frankrike och driva ett Bed & Breakfast, fast först behöver förstås huset han köpt viss renovering. Cecilia går med på projektet med viss tvekan.

Jag har personligen en ytterst realistisk bild av småföretagande och renovering av hus. Kanske har det med att göra att jag har tummen mitt i handen, men jag är övertygad om att bilden av att driva eget eller att renovera är romantiserad. Det är kanske därför jag skrattar så hjärtligt åt Gabriels vedermödor. Gudarna ska veta att han inte är någon Ernst utan en helt vanlig inte överdrivet händig karl, ungefär så som de flesta män (och kvinnor) är. Den nödvändiga feelgood-svärtan ligger i skildringen av karaktärerna, det finns mycket att bli sucka och bli ilsken över i skildringen av Gabriel och Cecilia. Jag skulle vilja påstå att de är två ganska omogna personligheter som faktiskt lite grand förtjänar varandra, fast jag gillade båda två tillräckligt för att hoppas att det ska gå bra för dem i fortsättningen och det är väl det en feelgood går ut på?

Jag gillar slutet på boken, mycket snyggt hopknutet vare sig man drömmer om att starta eget, renovera hus, eller om håret reser sig på huvudet bara av att tänka tanken! (Jag minns inte om liknelsen håret reser sig på huvudet finns med i romanen, men det kändes passande att skriva just så.) Annika Estassy var med och förgyllde Breakfast Bookclubs årliga bokresa tidigare i våras, då hon framträdde och berättade om sitt författarskap tillsammans med kollegan Josefine Linden. Läs om Josefines bok och om bokresan här.

Jag lyssnade på Croissants till frukost, inläsare är Kerstin Andersson. Ljudboken är producerad av HörOpp! Själva boken är utgiven av förlaget Bokfabriken 2014.

Publicerat

Vi kom att prata om Annika-böckerna på båten hem från Stockholms skärgård.

Wahlströmsbok.Anna-Lisa Almqvist skrev häst-böckerna om Annika, Bettina och hästen Turk. På väg hem från en tur till Sandhamn kom jag och min väninna plötsligt till insikt om att vi delade en gemensam läsupplevelse. Vi vältrade oss i minnen om hur Annika vann en stor hopptävling i Norge, hur hon räddade hästar från ett brinnande stall samt inte minst hur hon trånade efter Harry, Turks ägare. Vi surfade på telefonen och lyckades hitta bilder på de olika omslagen. Vi var tillbaka i vår barndom och de läsminnen vi delar trots att vi inte alls kände varandra som barn, vi blev vänner först i 40-årsåldern.

Böckerna gavs ut på B.Wahlströms bokförlag under 60-talet. Just detta förlag hade låg status i bokkretsar på den tiden, ansågs som mindre fint eftersom man gav ut vad som ansågs vara ren underhållning. Bibliotekens barnavdelningar köpte sällan in böckerna, men vi som var i bokslukaråldern vi läste, vi lånade av varandra, läste ut och läste om. Och vad vi pratade om de olika böckerna, jag minns att det var precis som när jag nu så många år senare deltar i olika bokcirklar. Jag minns också att min veckopeng när jag gick i fyran räckte till en Wahlströmsbok nästan precis på öret. Jag valde ofta bort andra saker för en Wahlströms flick-ungdomsbok.

Böckerna som ofta skrevs i serier var kanske inte alltid så korrekta, men inte sällan skrivna på ett välkomponerat och drivet språk. Jag tror  böckerna var en fantastisk inkörsport för en ungdom att tillägna sig läslust. Jag tror också att de gav bra allmän lästräning och jag minns hur min fröken på skolans mellanstadium försökte uppmuntra flera tjejer med annat modersmål än svenska att läsa Lotta-böcker av Merri Vik.

Mina minnen av Wahlströms-böckerna är fyllda med underbara läsupplevelser, men även med en inlärd sanning att mina älskade böcker inte egentligen var god litteratur. Jag hörde för en tid sedan om unga tjejer som älskade Harlequin-böcker och hur någon tagit tag i detta och försökte få flickorna att utveckla sitt läsande. Det sades inte rätt ut, men undermeningen var att böckerna tjejerna läste och tyckte om, inte var god litteratur.

Kommer ni ihåg det gamla ordspråket som lyder ”All mat är god” jag skulle vilja gör att travesti  och säga ” All litteratur är god”.

Publicerat

Carl-Johan Vallgren skriver som Lucifer – Skuggpojken

De bästa böckerna är inte sällan de som man inte alls överhuvudtaget funderat på att läsa. Så var det med Skuggpojken, jag är övermätt på thrillers och förväntade mig egentligen ingenting alls på den författarpresentation jag bevistade i början av sommaren. Men Carl-Johan Vallgren fascinerade och drog in mig i historien genom att berätta bakgrunden till det inledande kapitlen om pojken som försvann vid Kristinebergs tunnelbanestation samt om huvudpersonen Danny Katz ungdomsöde. Jag var bara tvungen att börja läsa boken direkt när jag kom hem.

Det handlar alltså om Danny Katz ett språkgeni med en säregen bakgrund som driver en liten översättningsfirma och om Eva Westin åklagare, även hon med mycket outrett inom sig och vars ungdomsupplevelser är sammanflätade med Katz. Båda dras in i utredningen kring affärsmannen Joel Klingbergs försvinnande.

Det är förvisso en skröna vi läser, men också en komplex och anmärkningsvärt noga researchad thriller. Det är uppenbart att Vallgren har läst på om den svenska rättsapparaten och om hur polisen arbetar med ekonomiska brott. Jag älskar hans språk, lätt och mångfasetterat med ett otroligt driv, inte minst i upplösningen då han tar oss med till Dominikanska republiken och låter en tropisk storm inrama det detaljerat kusliga skeendet.

Himlen var likgrå skriver Vallgren och jag fnissar till trots spänningen, en fantastisk nyans på himlen i en så kallad thriller-noir. (Färgnyansen borde faktiskt läggas in på Beckers färgkarta, i alla fall om ni frågar mig.)

Jag ser fram emot nästa del i denna thrillerserie, denna gång är det ingen tvekan om att jag kommer att läsa. Om jag vågar förstås, det är ju Lucifer själv som skriver…

Skuggpojken är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2013.

 

Publicerat

Inspirerad av Ann-Sofies resa i Bergslagen erinrar jag mig min allra första deckare.

Jag var på mitt tolfte år, det var juni och jag låg i gräset vid min mormors sommarstuga och läste. Jag hade några dagar tidigare lånat  biblioteksboken som jag inte riktigt var säker på att jag skulle våga läsa. Men när jag väl börjat gick det inte att sluta. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang utkom första gången 1949 och utspelar sig på en ö i Bergslagen under några ovanligt varma sommarveckor. Den unga Puck Ekstedt reser dit för att tillbringa sommaren i glada vänners lag men också för att åter träffa Einar Bure, en man som hon haft till bordet vid en middag tidigare under våren och är väldigt attraherad av.

Jag minns att jag någon gång under 80-talet läste att Maria Lang skrev deckare i en slags flickbokstil. Jag ska låta det vara osagt om omdömet var menat som förklenande eller inte, men jag skulle vilja utveckla det till att Maria Lang var den första svenska deckarförfattaren som skrev utifrån en ung kvinnas perspektiv, hon var helt enkelt den första deckardrottningen. Då hennes första roman förutom flera mord, bubblar av kärlek och heta känslor och att Dagmar Lange var 35 år gammal och studierektor på en flickskola vid tidpunkten, förstår man nödvändigheten av att skriva under pseudonym. Vad som också måste varit ytterst kontroversiellt är att det finns en homosexuell aspekt i boken. Faktiskt var det Maria Lang som upplyste mig om att det fanns kärlek mellan människor av samma kön.

Jag älskade boken när jag läste den och läser ibland om den med ett leende på läpparna. Jag reser tillbaka i tiden och minns hur det var att vara nästan 12 år och för första gången få ta del av en riktig deckare som inte bara handlade om mord utan också kärlek, relationer och en intensiv nästan trolsk beskrivning av den svenska sommaren.

I Maria Langs hemstad Nora firar man i år hennes 100-dag genom allehanda aktiviteter. Hemsidan hittar du här. Vet ni förresten att Maria Lang twittrar från sin himmel?  Hon är fortfarande kuslig och mycket underhållande! Gå in på Twitter och sök på @DagmarMariaLang  Ann-Sofies resa i Bergslagen kan du läsa om här, del 1 och del 2