Författare: Margaretha Weimar

Bara några minuter efter att flygbussen passerade Tokyos stadsgräns fick jag syn på dem i ett skyltfönster. Där stod de och såg ut över myllret av människor, hela Muminfamiljen, Sniff, Lilla My och Snusmumriken. Jag kom plötsligt på att japanerna älskar Tove Janssons bilder och historier från Mumindalen lika mycket som vi nordbor.

Insikten om varför kom till mig några shintohelgedomar och japanska trädgårdar senare. Upplevelsen i att befinna sig i en helgedom av naturdyrkan är som att befinna sig inuti någon av Tove Janssons bilder eller berättelser. Ja, det låter flummigt jag vet, men Tove Janssons verk är för mig mycket förnimmelser, färger och känslor, jag kan sällan beskriva en bild eller citera en text, utan minns istället sinnesstämningen. Ofta ett stilla vemod, intensiva naturupplevelser, men även kärlek och medmänsklighet.

Berättelsen om hur Muminfamiljen tar hand om den lilla Ninni i Det Osynliga Barnet är en insiktsfull berättelse om ett barn som farit psykiskt illa. Den lilla Ninni har blivit osynlig av för mycket ironi men i  muminfamiljens vård blir hon sakta synlig igen. I Vårvisa sitter Snusmumriken och komponerar när han överraskas av en litet djur, så väldigt litet att ingen brytt sig om att ge det något namn. Men Snusmumriken ser den lilla varelsen, döper den och plötsligt har det lilla djuret fått visshet om sitt eget värde och börjar leva på riktigt.

Den Tove-bok som lyser starkast i min förnimmelsevärld är bilderboken Den farliga resan. Susanna kommer vilse och tvingas ut på en farlig resa som i en ond dröm. Hon reser genom ett dunkelt och förskräckande land där text och bild accentuerar så väl att även jag som vuxen dras in i boken och tror det hela är på riktigt. Bildernas ödesmättade färgsättning griper tag och skänker boken en farlig stämning. Det är alltid med lättnad jag slår upp den sista sidan för att mötas av en vackert, varmt färgat Mumindalen dit Susanna kommer när hennes resa äntligen är över.

Jag har hört sägas att många blev förtretade över att Tove Janson lät ett japanskt tv-bolag göra en animerad tv-serie av hennes berättelser från Mumindalen. Men för min del var det genom denna serie som muminvärlden verkligen införlivades i mitt sinne på allvar. Jag såg serien tillsammans med mina barn som liksom jag älskade den mytiska världen och de svenska rösternas varma, finska melodi. Att tala som ett mumintroll blev så väldigt fint i barnens värld, de lekte mumintroll och försökte tala precis så.

Vi åkte till Muminparken i Nådendal och träffade Mumintrollen och jag ångrar än i dag att jag inte köpte det fina kramdjur föreställande Muminmamman som jag aldrig hittat efteråt. För mina barn menar att jag liknar Muminmamman när jag ler, förmodligen en av de raraste komplimanger jag någonsin fått. För hon är ju så fin Muminmamman, så jag tar åt mig med råge. Dessvärre har aldrig någon nämnt att mitt inre liknar Muminmammans, tyvärr måste jag säga för jag gillar verkligen hennes karaktärsdrag. Jag skulle också vilja vara en kvinna vars klokhet får ett skadeskjutet barn att bli synligt igen. Fast å andra sidan –  jag skulle förstås aldrig stå ut med hennes hemmafru-tillvaro eller med den självupptagne Muminpappan, framförallt inte som han beter sig i Pappan och havet.

Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år.

De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel