Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Plötsligt knackade det på min dörr och Etgar Kerets noveller klev in i mitt hjärta

Jag har alltid varit en tveksam novell-läsarinna. Jag har tyckt att noveller är för korta, jag vill helst ha en hel bok, inte bara en kort berättelse. Först i höstas efter Alice Munros nobelpris började jag ändra mitt synsätt. Jag upptäckte hur mycket jag uppskattade Munros täta, subtilt skrivna texter som i hennes fall är lika innehållsrika som en hel bok. Jag tillägnade mig också insikten att noveller ska läsas en i taget och reflekteras över innan man läser ännu en.

Dessa insikter kom väl till pass när bloggkollegan Anna ordnade två olika bokcirklar på facebook där vi just läste noveller.  Det var så jag upptäckte den israeliske författaren Etgar Kerets författarskap och hans novellsamling Plötsligt knackar det på dörren.

Vilken novellmästare han är! Han tar fasta på det absurda och smått burleska i tillvaron. Han är galen, ironisk och väldigt, väldigt rolig! Hans prosa är så ”på pricken”, inte ett onödigt ord. Läs en novell i taget och läs gärna en gång till för bakom det lätt lekande språket lurar ett bråddjup.

En av de noveller som jag tycker bäst om i samlingen är Cheesus Christ, så vansinnig och så fyndig att jag blir alldeles matt.

En annan favorit är titelnovellen där Keret ger ord åt skillnaden i sinnelag mellan Sverige och Mellan Östern. Han känner till oss svenskar bra, vet hur vi fungerar och så känner han till Ace of Base!

Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret är utgiven på Brombergs förlag 2014.

Publicerat

Huset Longbourn av Jo Baker

Longbourn är herresätet där Elizabeth Bennet, hjältinnan i Jane Austens klassiska roman Stolthet och fördom, växer upp.  Jo Bakers roman, baserad på denna klassiker, är dock något annat än de populära ”travestier” som jag tidigare skrivit om här.

Ett av Jane Austens främsta kännetecken är att hon aldrig skildrar något eller någon utanför sin egen sfär. Hon är en mästare på att låta sina romanfigurer avslöja sina karaktärsdrag genom rappa dialoger, dock skriver hon  aldrig en dialog där inte en kvinna deltar. I förlängningen nämns jungfrun Sarah bara i förbifarten då hon hjälper huset Longbourns unga damer med kamning, hushållerskan Mrs Hill  förekommer mer, men förmodligen mest därför att Mrs Bennet skriker efter henne i tid otid. Det är kring Sarahs och Mrs Hills liv som romanen Huset Longbourn kretsar.

Tjänstefolket på Jane Austens tid levde i en hård verklighet helt beroende av sina husbondars välvilja. Om någon tvivlat på att tvättmaskinen är den mest nödvändiga hushållsmaskin någonsin uppfunnits kommer hen inte längre att tvivla efter att ha läst om Sarahs bykdag. Elizabeth som inte drar sig för leriga promenader, (ni minns kanske hur hon promenerade till Netherfield eller hur Mr Darcy genskjuter henne i parken runt Rosings), är helt beroende av att Sarah ser till att hennes underkjolar är fläckfria. Elizabeth är förmodligen inte alls medveten om tvätteriets vedermödor. Inte helt bekvämt för undertecknad som alltid sett upp till Elizabeth.

Romanen tar oss långt bortom Longbourn,  skildrar livsöden som Jane Austen inte ens låter oss ana, trots dess vidd så ställer jag mig frågan om man som läsare inte har en klar fördel av att kunna sin Stolthet och Fördom ?

Alla minns Mr Darcy, men hur många uppfattar det motsägelsefulla i att Mr Collins faktiskt nedlåter sig att konversera med tjänstefolket eller det humoristiska i att han berömmer dem för att dörren till hans gästrum är ”lättöppnad”?  Jag ler i mjugg när Sarah funderar över om Mr Darcy härstammar från en ”ätt av jättar”. Men det vrider sig i magen då Wickham dyker upp i Longbourns kök och ger lillpigan karameller.

Om ni funderar på att läsa romanen för Mr Darcys skull lär ni att bli besvikna, han är nästan inte alls med, lite som tjänstefolket i Austens ”moderroman”. Finns en viss bitande Austensk ironi i detta, i alla fall enligt mig.

Jag tyckte väldigt mycket om Huset Longbourn, inte minst därför att Jo Baker avslutar sin roman, om än väldigt annorlunda, så minst lika vackert som någonsin Jane Austen gjorde.

Huset Longbourn är utgiven på Wahlström & Widstrand 2014 och är översatt till svenska av Molle Kanmert Sjölander.

Publicerat

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker

Kärlek och umbäranden i en fattig by i Burma under mitten förra seklet låter kanske inte som en feelgoodroman, men det är precis vad Sendkers roman är!         Julia Win har nyligen tagit sin juristexamen då hennes far försvinner spårlöst under en affärsresa till Asien. Julia som är född och uppvuxen i New York inser med bestörtning att hennes far aldrig någonsin berättat något om sitt liv före han kom till USA som ung burmesisk invandrare. Hon frågar sig vem han egentligen är och om han dolt något för världen under åren som framgångsrik New York advokat.

Ett, av en slump, upphittat brev, leder Julia inte bara till Burma, utan till en helt annan värld. På ett slitet tehus i en avlägsen burmesisk by, blir hon tilltalad av U Ba. Han vet hennes namn och säger sig ha väntat på henne. Han har inga direkta svar på var hennes far är och vad som hänt utan börjar i stället stilla berätta en historia. U Ba berättar om den blinde pojken som tillägnat sig förmågan att höra hjärtslag och om flickan som var hans vän och ledsagare. Julia är förvirrad men sugs in i berättelsen och återvänder till det förfallna tehuset dagligen för att lyssna till U Ba.

”Konsten att höra hjärtslag” är en vemodig och vacker roman om kärlek, omtanke och värme mellan människor som lever under små förhållanden. Den vackra skildringen av Burmas oländiga natur får mig att längta efter att besöka detta för mig väldigt okända land.

Jan-Philipp Sendker är en tysk författare som under flera år arbetat som korrespondent i Asien. Boken är översatt till ett flertal språk och har varit en stor succé i sin engelskspråkiga översättning.

Fast här undrar jag lite? Varför är texten översatt från engelska till svenska då den från början är skriven på tyska? En översättning blir väl alltid bäst om den görs direkt från originalspråket? Säkert finns det en bra förklaring, men jag hoppas ändå att uppföljaren som på engelska heter ” A Well-Tempered Heart” blir översatt från originalspråk om den nu också ska översättas till svenska.

Konsten att höra hjärtslag är utgiven av Forum Förlag.

Publicerat

Stefan Sauk läser om sociopaten Christopher Silfverbielke av Buthler & Öhrlund

Ytterst få ljudboksuppläsare kan ta sig friheter när det gäller dramatisering av en bok. En berättelse förlorar oftast sin speciella ton om uppläsaren börja jobba med texten som om hen stod på Dramatens stora scen. Därför blir sällan en författaruppläsning fel, en författare förmedlar sin ton även om hen är en halvbra uppläsare.

Men när Stefan Sauk läser Dan Buthlers och Dag Öhrlunds böcker om den till synes charmige, men under ytan sadistiske sociopaten Christopher Silfverbielke, lägger han i stället till ytterligare ett par nyanser till intrigen.

Jag är ledsen alla som gillar Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley, jämfört med Silfverbielke är Ripley en svärmorsdröm. Silfverbielke är så djävulskt obehaglig! Ofta är han faktiskt alldeles för otäck, alldeles för magstark, men jag kan ändå inte sluta lyssna eftersom Stefan Sauk läser så magnifikt!

Sauk kör liksom ända in i kaklet, med dialekter, brytningar och Christopher Silfverbielkes inre röst. Ingen annan än Sauk klarar av trovärdigt ge röst åt Kommissarie Colts fru Melissa som talar svenska med amerikansk brytning. Ingen annan än Sauk skulle heller gått i land med att låta Silfverbielke tala svenska med tysk brytning i ”Grannen”.

Silfverbielke finns med i fyra böcker i serien om Kommissarie Jacob Colt,  En nästan helt vanlig man 2008,  Grannen 2010, Återvändaren 2012 och Uppgörelsen 2013. Det är i princip ett måste att läsa böckerna där Silfverbielke förekommer i kronologisk ordning. Jag rekommenderar också att läsa författarduons övriga böcker, det är skickligt skrivna thrillers och de vågar liksom Sauk ”köra ända in i kaklet”.

Jag har fortfarande inte hämtat mig efter upplösningen i den sista boken i serien och har heller inte hämtat mig efter Silfverbielkes besök på IKEA i Linköping. Jag var på väg  dit då jag lyssnade på just den sekvensen. Och även om jag spoilar lite här så måste jag nog ända tala om att ”Ta det själv-lagret”  aldrig kommer att bli riktigt det samma som det var förut.

Buthler & Öhrlunds böcker är utgivna på flera olika förlag. Samtliga finns att tillgå som ljudbok på Storytel.