Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Vi kom att prata om Annika-böckerna på båten hem från Stockholms skärgård.

Wahlströmsbok.Anna-Lisa Almqvist skrev häst-böckerna om Annika, Bettina och hästen Turk. På väg hem från en tur till Sandhamn kom jag och min väninna plötsligt till insikt om att vi delade en gemensam läsupplevelse. Vi vältrade oss i minnen om hur Annika vann en stor hopptävling i Norge, hur hon räddade hästar från ett brinnande stall samt inte minst hur hon trånade efter Harry, Turks ägare. Vi surfade på telefonen och lyckades hitta bilder på de olika omslagen. Vi var tillbaka i vår barndom och de läsminnen vi delar trots att vi inte alls kände varandra som barn, vi blev vänner först i 40-årsåldern.

Böckerna gavs ut på B.Wahlströms bokförlag under 60-talet. Just detta förlag hade låg status i bokkretsar på den tiden, ansågs som mindre fint eftersom man gav ut vad som ansågs vara ren underhållning. Bibliotekens barnavdelningar köpte sällan in böckerna, men vi som var i bokslukaråldern vi läste, vi lånade av varandra, läste ut och läste om. Och vad vi pratade om de olika böckerna, jag minns att det var precis som när jag nu så många år senare deltar i olika bokcirklar. Jag minns också att min veckopeng när jag gick i fyran räckte till en Wahlströmsbok nästan precis på öret. Jag valde ofta bort andra saker för en Wahlströms flick-ungdomsbok.

Böckerna som ofta skrevs i serier var kanske inte alltid så korrekta, men inte sällan skrivna på ett välkomponerat och drivet språk. Jag tror  böckerna var en fantastisk inkörsport för en ungdom att tillägna sig läslust. Jag tror också att de gav bra allmän lästräning och jag minns hur min fröken på skolans mellanstadium försökte uppmuntra flera tjejer med annat modersmål än svenska att läsa Lotta-böcker av Merri Vik.

Mina minnen av Wahlströms-böckerna är fyllda med underbara läsupplevelser, men även med en inlärd sanning att mina älskade böcker inte egentligen var god litteratur. Jag hörde för en tid sedan om unga tjejer som älskade Harlequin-böcker och hur någon tagit tag i detta och försökte få flickorna att utveckla sitt läsande. Det sades inte rätt ut, men undermeningen var att böckerna tjejerna läste och tyckte om, inte var god litteratur.

Kommer ni ihåg det gamla ordspråket som lyder ”All mat är god” jag skulle vilja gör att travesti  och säga ” All litteratur är god”.

Publicerat

Carl-Johan Vallgren skriver som Lucifer – Skuggpojken

De bästa böckerna är inte sällan de som man inte alls överhuvudtaget funderat på att läsa. Så var det med Skuggpojken, jag är övermätt på thrillers och förväntade mig egentligen ingenting alls på den författarpresentation jag bevistade i början av sommaren. Men Carl-Johan Vallgren fascinerade och drog in mig i historien genom att berätta bakgrunden till det inledande kapitlen om pojken som försvann vid Kristinebergs tunnelbanestation samt om huvudpersonen Danny Katz ungdomsöde. Jag var bara tvungen att börja läsa boken direkt när jag kom hem.

Det handlar alltså om Danny Katz ett språkgeni med en säregen bakgrund som driver en liten översättningsfirma och om Eva Westin åklagare, även hon med mycket outrett inom sig och vars ungdomsupplevelser är sammanflätade med Katz. Båda dras in i utredningen kring affärsmannen Joel Klingbergs försvinnande.

Det är förvisso en skröna vi läser, men också en komplex och anmärkningsvärt noga researchad thriller. Det är uppenbart att Vallgren har läst på om den svenska rättsapparaten och om hur polisen arbetar med ekonomiska brott. Jag älskar hans språk, lätt och mångfasetterat med ett otroligt driv, inte minst i upplösningen då han tar oss med till Dominikanska republiken och låter en tropisk storm inrama det detaljerat kusliga skeendet.

Himlen var likgrå skriver Vallgren och jag fnissar till trots spänningen, en fantastisk nyans på himlen i en så kallad thriller-noir. (Färgnyansen borde faktiskt läggas in på Beckers färgkarta, i alla fall om ni frågar mig.)

Jag ser fram emot nästa del i denna thrillerserie, denna gång är det ingen tvekan om att jag kommer att läsa. Om jag vågar förstås, det är ju Lucifer själv som skriver…

Skuggpojken är utgiven på Albert Bonniers Förlag 2013.

 

Publicerat

Inspirerad av Ann-Sofies resa i Bergslagen erinrar jag mig min allra första deckare.

Jag var på mitt tolfte år, det var juni och jag låg i gräset vid min mormors sommarstuga och läste. Jag hade några dagar tidigare lånat  biblioteksboken som jag inte riktigt var säker på att jag skulle våga läsa. Men när jag väl börjat gick det inte att sluta. Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang utkom första gången 1949 och utspelar sig på en ö i Bergslagen under några ovanligt varma sommarveckor. Den unga Puck Ekstedt reser dit för att tillbringa sommaren i glada vänners lag men också för att åter träffa Einar Bure, en man som hon haft till bordet vid en middag tidigare under våren och är väldigt attraherad av.

Jag minns att jag någon gång under 80-talet läste att Maria Lang skrev deckare i en slags flickbokstil. Jag ska låta det vara osagt om omdömet var menat som förklenande eller inte, men jag skulle vilja utveckla det till att Maria Lang var den första svenska deckarförfattaren som skrev utifrån en ung kvinnas perspektiv, hon var helt enkelt den första deckardrottningen. Då hennes första roman förutom flera mord, bubblar av kärlek och heta känslor och att Dagmar Lange var 35 år gammal och studierektor på en flickskola vid tidpunkten, förstår man nödvändigheten av att skriva under pseudonym. Vad som också måste varit ytterst kontroversiellt är att det finns en homosexuell aspekt i boken. Faktiskt var det Maria Lang som upplyste mig om att det fanns kärlek mellan människor av samma kön.

Jag älskade boken när jag läste den och läser ibland om den med ett leende på läpparna. Jag reser tillbaka i tiden och minns hur det var att vara nästan 12 år och för första gången få ta del av en riktig deckare som inte bara handlade om mord utan också kärlek, relationer och en intensiv nästan trolsk beskrivning av den svenska sommaren.

I Maria Langs hemstad Nora firar man i år hennes 100-dag genom allehanda aktiviteter. Hemsidan hittar du här. Vet ni förresten att Maria Lang twittrar från sin himmel?  Hon är fortfarande kuslig och mycket underhållande! Gå in på Twitter och sök på @DagmarMariaLang  Ann-Sofies resa i Bergslagen kan du läsa om här, del 1 och del 2

Publicerat

Plötsligt knackade det på min dörr och Etgar Kerets noveller klev in i mitt hjärta

Jag har alltid varit en tveksam novell-läsarinna. Jag har tyckt att noveller är för korta, jag vill helst ha en hel bok, inte bara en kort berättelse. Först i höstas efter Alice Munros nobelpris började jag ändra mitt synsätt. Jag upptäckte hur mycket jag uppskattade Munros täta, subtilt skrivna texter som i hennes fall är lika innehållsrika som en hel bok. Jag tillägnade mig också insikten att noveller ska läsas en i taget och reflekteras över innan man läser ännu en.

Dessa insikter kom väl till pass när bloggkollegan Anna ordnade två olika bokcirklar på facebook där vi just läste noveller.  Det var så jag upptäckte den israeliske författaren Etgar Kerets författarskap och hans novellsamling Plötsligt knackar det på dörren.

Vilken novellmästare han är! Han tar fasta på det absurda och smått burleska i tillvaron. Han är galen, ironisk och väldigt, väldigt rolig! Hans prosa är så ”på pricken”, inte ett onödigt ord. Läs en novell i taget och läs gärna en gång till för bakom det lätt lekande språket lurar ett bråddjup.

En av de noveller som jag tycker bäst om i samlingen är Cheesus Christ, så vansinnig och så fyndig att jag blir alldeles matt.

En annan favorit är titelnovellen där Keret ger ord åt skillnaden i sinnelag mellan Sverige och Mellan Östern. Han känner till oss svenskar bra, vet hur vi fungerar och så känner han till Ace of Base!

Plötsligt knackar det på dörren av Etgar Keret är utgiven på Brombergs förlag 2014.