Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Andarnas hus av Isabel Allende

Andarnas hus var mitt första möte med latinamerikansk ”magisk realism” och jag älskade boken från första sidan. Jag läste för första gången på 80-talet och omläsningen nu gjorde mig inte besviken, jag fångades åter av historien om patriarken Esteban Trueba och de starka och egensinniga kvinnorna i hans värld Férula, Clara, Blanca och Alba. Som ung blir Esteban djupt förälskad i den undersköna grönhåriga Rosa. Han blir utom sig av sorg när hon hastigt dör. Fylld av vanmakt ger sig Esteban av till det vanskötta och fallfärdiga familjegodset Las Tres Marías där han under många års hårt slit och våldsamt utnyttjande av fattiga arbetare skapar sig en förmögenhet. Berättelsen är vindlande, våldsam och ödesmättad, de övernaturliga inslagen helt logiska, jag tror fullt och fast på den klärvoajanta Claras kontakt med andevärlden.

Allende tvingades lämna sitt hemland Chile efter militärkuppen 1973, som släkting till den mördade presidenten Salvador och som politiskt engagerad fanns inget val. Andarnas hus skrevs i exil och bygger på de historier som Allendes morfar berättade för henne som barn och vävs samman med Chiles tragiska nutidshistoria. Jag har läst ett antal romaner av Allende under åren och visst är hon en bra författare, men inget av hennes senare alster griper tag i mig på samma sätt som Andarnas hus. 

Romanen gavs ut på nytt i Norstedts klassikerserie 2017 och finns även som ljudbok. Översättningen av Lena Anér Melin.

Publicerat

Bokfrukost om Tokyo Ueno Station – utgången mot parken av Yu Miri

Vårens bokcirkeltema är ”Staden” och februariboken utspelas i Tokyo. I Uenoparken lever Kazu, en äldre hemlös man vars liv bestått av arbete, som ung familjeförsörjare lämnade han Fukushima för att arbeta med uppbyggnaden av Tokyo. Han träffade nästan aldrig sin familj, hans uppgift var att försörja dem och det saknades medel för att resa hem oftare. Hans liv är ödsligt och han frågar sig själv om han ens levt ett liv att tala om, han tror inte det. 

Det förvånar mig att denna lilla bok på blott 160 sidor kan rymma en hel värld. Varligt och ömsint skildrar Yo Miri, Kazus öde, japanska traditioner och hon ger de hemlösa ett ansikte. Det finns många människor som Kazu och deras historier berättas sällan. Texten är melankolisk, helt annorlunda skriven än andra japanska böcker jag läst, tex. Haruki Murakami.

Några röster från från morgonens diskussion:

Det är en mörk sida av Japan och Tokyo som skildras, annorlunda
Jag var i Ueno-parken när jag läste,  alla ljud, dofter var där, en så sorglig bok 
Plikten är viktig för Kazu, han ville inte ligga sin familj till last 
Ensamheten i de hemlösas läger var påtaglig 
Fantastisk berättar-stil. Som en haiku, alla delar som samverkade så bra.
Vi är inte vana att läsa den här typen av berättande
Det distanserade – vi som lägger känslorna på huvudpersonen. Han klagar 
inte själv.
Alldeles för mycket om staden, gillade bara berättelserna om Kazu själv. 
Man fick som läsare hela Japans nutidshistoria till livs utan att man märkte det. Romanen är en skildring av efterkrigstidens Japan
Tydligt att japanerna har ett annat sätt att leva om man jämför med oss

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning från japanska av Lars Vargö.

Publicerat

Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher

Före bokbloggandet med recensionsexemplar, Storytel och snabblånade e-böcker brukade jag ofta läsa om mina favoritböcker. Något jag saknat även om jag älskar att all ny litteratur ligger för mina fötter och att jag bara kan läsa och läsa. Jag har i alla fall bestämt att 2022 ska bli ett omläsningsår och först ut blev brittiska Rosamunde Pilchers Snäcksamlarna som jag läste på 90-talet.

Det finns alltid en risk med att läsa om böcker man tyckt mycket om, man vet aldrig om de fortfarande håller, men det tycker jag att Snäcksamlarna gör. Valde förstås att inte läsa om mitt gamla svenska pocketexemplar utan lyssnade till boken på engelska via ljudbokstjänsten Audible. Det handlar om 64-åriga Penelope Keeling som håller på att återhämta sig från en hjärtinfarkt, hon har 3 vuxna barn varav två är riktigt odrägliga och giriga. Penelopes far, Lawrence Stern, som var en berömd brittisk konstnär har börjat komma i ropet igen och barnen vill därför att Penelope ska sälja sin älskade målning ”Snäcksamlarna”, vilket utlöser en familjekris. Som tur är har Penelope kraft att stå emot och handla enligt sina egna önskningar.

Snäcksamlarna utspelas både under 40-tal och 80-tal och det var 40-talsskildringen som jag mindes bäst. Jag blev även denna gång djupt gripen av Penelopes liv i Port Kerris, Cornwall under kriget. En tid som formade henne för all framtid med minnen hon bevarar djupt inom sig och som hon aldrig anförtror någon. Hon har heller aldrig återvänt till Port Kerris, det gör för ont. Om ni är svaga för det brittiska ska ni definitivt läsa Snäcksamlarna, välskriven, varm och aningen bitterljuv. (Jag är väldigt svag för det bitterljuva, men tala inte om det för någon.)

 Feelgood-förlaget Printz Publishing gav 2021 ut tre av Pilchers romaner på nytt, Vägen hem, När stormen kom och September. Min bloggy om Vägen hem hittar ni här och läs mer om Rosamunde Pilcher här. 

Publicerat

Mordet på Zaida Catalán av Staffan Lindberg

I helgen föll domarna mot 52 av de personer som stod åtalade för mordet på svenska FN-arbetaren Zaida Catalán. För ett par år sedan läste och bloggade jag om Staffan Lindbergs bok om Cataláns alldeles för korta liv och om händelserna i Kongo. En bok som många fler bör läsa! Nedan bjuder jag på en repris av bloggyn.

Zaida Catalán mördades i Kongo–Kinshasa i mars 2017 endast 36 år gammal. Från början uppgavs att hon och en annan av FN:s biståndsarbetare var kidnappade, men efter ett par veckor fann man hennes grav. Hon var otvivelaktigt mördad, men varför? Ett par månader tidigare skrev hon i sin dagbok: 

”Spännande utveckling. Jag är faktiskt pirrig. Jag kanske faktiskt kan sätta dit det här aset. DAMN! Jag är faktiskt helt exalterad. Om det här funkar har vi gjort mer än någon annan.”

Hon var en enastående personlighet, Zaida Catalán, brann för att världen skulle bli bättre, var under en tid språkrör i Miljöpartiets ungdomsförbund. Förmodligen var Sverige för litet för henne, efter avslutad juristutbildning sökte hon sig utomlands och började arbeta för FN. Det var under hennes uppdrag i Kongo–Kinshasa som hon blev varse att hon funnit en ledtråd till vem som beordrade de upprepade sexualbrott som under flera år pågått i en avlägsen by långt ute på landet. 

Fem månader efter mordet åker Staffan Lindberg, journalist på Aftonbladet, till Kongo-Kinshasa för att försöka komma på det klara med varför Catalán och hennes kollega Michael Sharp mördades. Ett vackert land med fantastiska naturtillgångar möter honom men också ett land präglat av krig, svält och korruption. Ett land med en tragisk historia där upprepade våldtäkter varit militärens sätt att kuva befolkningen. Genom att följa i Cataláns fotspår och leta upp de människor som gått under jorden, kommer Lindberg fram till en trolig sanning. 

Boken är en stark och gripande skildring av både kvinnan Zaida Catalán och landet Kongo-Kinshasa av idag. Jag tyckte väldigt mycket om Zaida, sörjer att hennes liv blev så kort, världen förlorade en ung idealist som kunde gjort skillnad.  Jag har också tillägnat mig allmänbildning om landet Kongos komplexitet med naturtillgången kobolt som bla. används i elbilar. Om det sistnämnda hade jag absolut ingen aning, inte heller om arbetarnas umbäranden i samband med brytningen. (Som så ofta får jag en känsla av att jag det är så mycket jag inte vet). Kort sagt har Staffan Lindberg gjort ett strålande arbete med denna bok. 

Utgiven på Ordfront förlag 2019.