Romanen slukade mig med hull och hår. Klassisk men ändå nyskapande tog den mig med rakt in i den viktorianska tidsandan tillsammans med ett myller av distinkt vältecknade karaktärer och vackra mustiga naturscenerier. Språket är ljuvligt poetiskt, det slingrar sig men blir aldrig någonsin tungt.
Ormen i Essex utspelar sig på 1890-talet, en innovativ period i Storbritanniens historia. Den nyblivna änkan Cora Seaborne lämnar London för landskapet Essex tillsammans med sin sällskapsdam och son. Hennes äktenskap var olyckligt och hon reser för att komma bort från nyfikna blickar och skvaller. Hon är passionerat intresserad av naturvetenskap och ger sig ut på långa (okvinnliga) vandringar. Det är under en av dessa vandringar som hon träffar på prosten William och en djup vänskap börjar spira. De är på många sätt varandras motsatser, hon är genuint intresserad av vetenskap men fångas av och tror på de magiska myterna om en havsorm. William är en religiös man med stark gudstro, men också rationell och prosaisk. Han tror inte för ett ögonblick att den mytomspunna ormen i Essex existerar.
Runt Cora och William finns ett antal fantastiska karaktärer. Min favorit är Williams hustru Stella som under en svår sjukdom blir besatt av färgen blå. Hon är också den enda som vinner Coras annorlunda son Francis förtroende. För mig var Ormen i Essex en bladvändare men jag tror inte den är det för alla. Den är en världssuccé och Sarah Perry jämförs med bla. med Dickens. Även om jag vanligtvis avskyr jämförelser mellan författare och deras böcker skulle jag vilja säga att Ormen i Essex påminner mig om min favoritnobelpristagare Gabriel García Márques Hundra år av ensamhet eller Kärlek i kolerans tid. Myllret av människor, , språkets vindlande vägar, den makalösa gestaltningen och fantasin. Jag är så fullt totalt golvad av Sarah Perry.
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018. Översatt av Eva Johansson
