Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Årets bok 2021

De nominerade till Årets bok 2021 presenterades för ett par veckor sedan. Jag har läst 6 av de 12 nominerade böckerna och två låg redan högt på min att läsa-lista. Tänker försöka läsa samtliga under sommaren för årets bok är ju faktiskt en kvalitetsstämpel. De nominerade är:

Amerikansk jord, Jeanine Cummins (Bazar Förlag). En fantastisk roman om Mexiko av idag , vår recension hittar du här.

Brinn mig en sol, Christoffer Carlsson (Albert Bonniers Förlag). Christoffer Carlsson är en gudabenådad författare och kanske är denna roman hans bästa hittills. Vår recension här.

De kapabla, Klas Ekman (Bookmark) En mörk och skruvad spänningsroman där ett vänsterprasslande par råkar i trångmål och upptäcker att de är kapabla till att utföra både det ena och det andra. Vår recension här.

Flickan som fick en röst, Abi Daré (Piratförlaget), ligger högt upp på min att läsa lista. Om en fattig flicka i Nigeria som slutligen kommer fram till hur hon ska höja sin röst. Har hört många positiva röster om denna bok.

Hoppets tåg, Viola Ardone (Norstedts). En bok som jag helt missat. En musiker  återvänder till sitt barndoms Neapel och de släktingar han en gång lämnade.

Je m’appelle Agneta, Emma Hamberg (Piratförlaget) Emma Hamberg har sin alldeles egna stil, denna gång skriver hon om Agneta som åker på semester till Provence.

Rotvälta, Tove Alsterdal (Lind & Co) På min läslista. Tove Alsterdal är en fantastiskt vass kriminalförfattare och jag har hört att hon överträffat sig själv med Rotvälta.

Samtal från en ängel, Guillaume Musso (Nona), har helt missat den här romanen och författaren som sägs vara Frankrikes svar på Camilla Läckberg?

Shuggie Bain, Douglas Stuart (Albert Bonniers Förlag) Om en pojke i 80-talets Glasgow som växer upp under fattiga förhållanden. En bok som rönt stor uppmärksamhet och som vann det prestigefyllda Man Booker priset 2020.

Stöld, Ann-Hélen Laestadius (Romanus & Selling). En uppmärksammad roman om renskötande samer och rasism i vår tid. Vår recension här.

Vänligheten, John Ajvide Lindqvist (Ordfront) Vad händer med ett samhälle där vänlighet och omtanke med sin nästa helt försvinner? Skräckmästaren levererar som vanligt med vältecknade karaktärer och mörk psykologi.

Älskade barn, Ashley Audrain (Albert Bonniers Förlag) En roman om såriga mor-dotter relationer, vår recension läser du här.

Alla som vill kan gå in och rösta så många gånger man vill, gör det och läs mer om de nominerade böckerna på Årets bok 2021.

Publicerat

Vägen hem av Rosamunde Pilcher

Vid en gigantisk bokhylle-rensning i höstas hamnade många av mina gamla pocketböcker i pappersåtervinningen. Fanns förstås några som jag inte kunde skiljas ifrån trots deras tufsiga yttre och bruna blad. Två av dessa dyrgripar var böcker av Rosamunde Pilcher, Vägen hem och Snäcksamlarna.  I år ges Vägen hem och två andra av Pilchers romaner ut på nytt av Printz Publishing.

Det var med en viss oro jag tog mig an omläsning av Vägen hem. Jag vet att jag älskade boken när jag läste på 90-talet, jag var dock inte riktigt säker på om den fortfarande skulle hålla måttet.  Jag tycker att den gör det. Visst är den oavlåtligt brittisk, käck och glättig, karaktärerna, (nästan alla), är både glada, snälla och empatiska, men det funkar. Det fungerar nästan löjligt bra! (Om vi levde i en värld med människor som Rosamunde Pilcher skapat skulle livet vara lättare).

Vägen hem utspelas mellan 1935 – 1945 och boken hjältinna Judith Dunbar är 14 år när romanen börjar. Hon ska börja på internatskola i Cornwall medan hennes familj bor i Singapore där hennes far arbetar. Judith trivs på skolan och blir vän med Loveday en flicka ur societeten och snart har Judith tagits upp i kamratens familjekrets på godset Nancherrow i Cornwall där man före kriget lever ett glatt och bekymmerslöst liv. Kriget smyger sig dock närmare med sitt oundvikliga mörker och de som är unga måste acceptera att sätta sitt liv på vänt. Egentligen är nog Vägen hem en uppväxtskildring och kanske också en generationsroman eftersom boken är tillägnad ”alla som var unga då”. Jag gav förresten boken till min dotter när hon var 13 och hon älskade den.

Gillar ni feelgood ska ni absolut läsa, låt er inte avskräckas av att boken är 700 sidor lång eller att den på Storytel har en speltid på 38 timmar och 52 minuter. Det finns inga onödiga ord eller kapitel i romanen och den har ett fantastiskt driv. Jag lyssnade klart under 4 lediga dagar trots att jag sysslade med mycket annat. Nu ser jag fram emot att läsa om Snäcksamlarna.

Utgiven på Printz publishing 2021. 

Publicerat

Janne, min vän av Peter Pohl

Som en virvelvind gör cykelvirtuosen Janne entré i grabbgänget på Södermalm. Krille och de andra 12-åringarna blir otroligt imponerade av både Jannes cykel och hans förmåga att behärska den. Snart är Janne fast medlem av gänget och Krilles speciella vän.  Janne är dock ett mysterium, ingen vet var han bor eller i vilken skola han går. Han svarar helt enkelt inte på sådana frågor.

Jag blev djupt gripen av denna ungdomsklassiker som utspelas 1954 och som jag haft på min läslista länge. Janne, min vän är helt enkelt ett litet mästerverk till bok, berättad ur en 12-årig pojkes perspektiv. Mörk, mänsklig och språkligt fulländad, Krille berättar med de ord och på det sätt en Stockholmsgrabb gjorde då. (I denna nya upplaga från 2021 finns en ordlista över söderslangen för de yngre läsarna).

Boken har blivit vald till Stockholm läser-bok 2021 och aldrig har väl valet varit mer klockrent. Som läsare befinner man sig i 50-talets Stockholm och får uppleva en stad som inte längre existerar. Bara människorna är sig lika och inte bara de illvilliga, i berättelsen om Janne finns även Krilles fina föräldrar, som förstår så mycket mer om Janne än Krille själv.

Så här motiverar Juryn sitt val:

I ”Janne, min vän” målar Peter Pohl med sitt elastiska språk in läsaren i en magisk gemenskap i ett svunnet Stockholm och skapar en av samtidslitteraturens mest magiska romangestalter: Den lika undflyende som egensinniga Janne. Berättelsen väjer inte för det svåra. Död och svek, våld och utanförskap är ständigt närvarande. Peter Pohls ”Janne, min vän” är en spännande utvecklingsroman där en effektiv berättarteknik ger oss ledtrådarna – bit för bit – men aldrig svaret.

Utgiven på Alfabeta 1985, nyutgiven 2021.

Publicerat

Infinite Country av Patricia Engel

Cecilia Agemark alias @bokcillen gör oss äran med att vikariera som recensent.

De senaste åren har det kommit flera skildringar av migrantöden i USA. Antagligen mest uppmärksammad och omdiskuterad är den otroligt spännande American Dirt (Amerikansk jord) av Jeanine Cummins. I USA har boken fått väldigt mycket kritik för att den inte skrivits av en författare med latinamerikansk bakgrund. Romanen Infinite Country är jämförelsevis en mer lågmäld, men trots det spännande, berättelse om latinamerikanska migranter. Den här gången kommer de från Colombia och tar sig in via ett giltigt visum. Författaren är själv dotter till colombianska migranter och har dubbelt medborgarskap.

Romanen öppnar med att 15-åriga Talia rymmer från en ungdomsvårdsskola i bergen som drivs av nunnor. Hon måste ta sig till huvudstaden där en flygbiljett väntar så att hon kan återvända till födelselandet USA där hennes mamma och syskon befinner sig. Genom boken får vi följa hennes farliga äventyr mot Bogotá. Samtidigt som vi färdas med Talia, får vi genom föräldrarnas berättelser veta mer om familjen och den situation de nu befinner sig i där tre familjemedlemmar är fast i USA och två i Colombia. Vi möter ett våldsamt Colombia kring millennieskiftet där droger och våld har samhället i fast ett grepp och där korrumperade poliser inte gör något åt situationen. Tillsammans med sin nyfödda dotter lämnar Elena och Mauro dessa omständigheter för att bege sig till USA och en bättre framtid. Men det blir sällan som man tänkt sig…

Patricia Engel skildrar migrantupplevelsen på ett mycket trovärdigt sätt, både på sociologisk makro- och mikronivå; hela berättelsen känns som om den kunnat vara sann. Här har vi föräldrar som ger sig av från hemlandet för att kunna ge sina barn ett bättre liv, denna allmänmänskliga önskan. Men vi får samtidigt veta att det är vanligt att man skickar barnen till släktingar i hemländerna efter att de fötts i USA då de fått automatiskt medborgarskap, eller att en förälder åker till ett annat land för att arbeta och sedan aldrig mer syns till.  

På ett väldigt åskådligt sätt får vi sätta oss in i vad det innebär att leva som papperslös i USA; att inte ha några rättigheter och vara helt utelämnad. Gör man något fel kan man deporteras direkt även om man har jobb och barnen är födda i landet och de har bott där i hela sina liv och således kan stanna. Man kan inte lita på någon och därav infinner sig paranoian lätt.

På ett mer personligt plan följer vi var och en av familjemedlemmarna och ser deras känslor för både USA och Colombia. Hos flera av dem är det motsägelsefulla känslor. Framför allt Elena lider av skuldkänslor och har riktiga kval för att hennes åldrande och allt dementare mamma befinner sig i Colombia. Hon kan omöjligt återvända för att ta hand om henne. Hon har hamnat i ett moment 22. Elena tycker att hon själv dragit på sig en separationsdom.

Det här ett elegant verk, med ett vackert och poetiskt språk där Patricia Engel dessutom väver in myter från muiscafolket. Att allt detta får plats på mindre än 200 sidor utan att det känns krystat är imponerande! Romanen har gjort starkt intryck och jag kommer att bära med mig dess öden länge. Vi får väl se om något svenskt förlag får upp ögonen för den. Jag hoppas verkligen det för detta är en roman som borde få stor läsekrets! Den hamnar helt klart bland årets bästa läsupplevelser för min del!

Hos förlaget Simon & Schuster finns mer information.