Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Stora små saker av Jodi Picoult och Frukten av ett brott av Trevor Noah

Black life matters demonstrationer har präglat den gångna veckan samtidigt som Covid -19 spökar i bakgrunden. Tips på böcker om rasism har flödat på Instagram men just Stora små saker och Frukten av ett brott har jag inte sett till. Böckerna har det gemensamt att de placerar läsaren i ett hav av nya infallsvinklar och motstridiga känslor.  Det går inte att värja sig mot texternas kraft och intelligens.

Jodi Picoult skildrar den amerikanska verkligheten av idag, ett samhälle med rangordning utifrån pengar och hudfärg. Ruth är en skicklig och erfaren barnmorska som skickas ut från förlossningssalen vid en svår förlossning. Anledningen är att hon är svart och föräldrarna föredrar att inte ha henne närvarande. När det nyfödda barnet avlider är det Ruth man stämmer, inte sjukhuset. Ett starkt och skickligt tecknat persongalleri driver handlingen framåt i denna omsorgsfullt skrivna roman.

Trevor Noah är en av USA:s mest kända komiker med rötter i Sydafrika. Han var 10 år när Nelson Mandela släpptes ur fängelset och titeln syftar till att hans föräldrar var av olika ras vilket var ett brott när han blev till. Han berättar både humoristiskt och insiktsfullt om sin uppväxt i Johannesburgs kåkstäder. Om all den kärlek hans mor gav trots det alltid närvarande våldet. De olika kapitlen inleds med en analys av rasism och apartheid som anknyter till kapitlet i fråga. Jag kände verkligen att Noahs uppväxtskildring gav mig en bild inifrån ett Sydafrika som sällan skildrats och jag älskar hans säkra och smarta analyser om rasismens idioti och inskränkthet.

Jag har läst båda böckerna på engelska, men de finns även på svenska på LB-förlag och Mondial förlag.

Publicerat

Happy fat av Sofie Hagen ”Hur du tar plats i en värld som krymper dig”

Ett djupt personligt debattinlägg av den danska ståuppkomikern Sofie Hagen som varit tjock hela sitt liv. Hon dissekerar vår tids sociala smalhetsideal och skjuter det i sank; jag som trodde jag var hyfsat medveten får helt nya insikter. Dessutom får jag skratta en hel del.

Jag har nog aldrig riktigt förstått vidden av hur tjocka människor osynliggörs och förlöjligas inte minst inom populärkulturen. Det sistnämnda tar mig tillbaka till hur man skildrade bla. kvinnor, homosexuella och svarta människor tills för bara några år sedan.  Jo, jag vet att det är mycket kvar att göra även där, men vad jag vill ha sagt är att när det gäller tjocka människor, har vi inte kommit någonstans överhuvudtaget!  

Att kommentera eller öppet oroa sig för tjocka människors hälsa är socialt acceptabelt. De anses vara ohälsosamma och kosta vården pengar. Att det är en människa och individ man ”fettskamnar” är ingenting som hindrar en glappande käft. När Sofie söker läkare för att få preventivmedel får hon istället en lektion om viktminskning av läkaren. Hon går från läkarmottagningen utan att få råd och recept om det hon kom för.

Under läsningen tänker jag en hel del på min mamma. (Som inte finns mer). Hennes allra finaste komplimang till mig var alltid ” Vad smal du är!” Jo, jag har bantat hela mitt liv med okej resultat tills jag för några år sedan passerade 50 och gav f-n i alltihop. Jag är rundare nu och har fått en del kommentarer kring detta. Bäst minns jag den jämnåriga damen som menande utbrast:
”Du som brukade vara så smal! Själv väger jag precis som när jag bara var 30.”

Jag borde anat allt det som Sofie skriver om!

Utgiven på HarperCollins Nordic 2020, översättning av Rebecka Edgren Aldén. Fint förord av Stina Wollter.

Publicerat

Systrarna från Toscana av Lori Nelson Spielman

En sympatisk och välskriven feelgood som tar avstamp i Bensonhurst Brooklyn.  (Den stadsdel i New York där discofilmen Saturday Night Fever utspelar sig). Emilia som närmar sig de 30 arbetar som bagare i familjens Deli, skriver på en roman i hemlighet och håller sig långt borta från män. Hon är lillasyster och enligt en 200 år gammal förbannelse i släkten har alla småsystrar otur i kärlek. Inte för att Emilia tror på en gammal sägen, men det gör hennes dominanta mormor Rosa som styr familjen med järnhand.

Livet ställs på sin spets då familjens svarta får, Moster Poppy, hör av sig till Emilia för att bjuda henne och hennes syssling Lucy med på en resa till Toscana. Förslaget väcker ont blod hos mormor Rosa som såg till att familjen bröt all kontakt med Poppy många år tidigare. Varför är oklart för Emilia och Lucy som dock trotsar sin mormor och följer med Poppy till Italien.

Jag tyckte väldigt mycket om att vara i den här romanen. Ett utmärkt hantverk med värme, humor, älskansvärda karaktärer och inte minst mörka familjehemligheter. Systrarna i Toscana berättas i dels i nutid, dels 1959-61 då systrarna Poppy och Rosa ännu bor kvar i Italien. Blir förälskad i den vänliga försynta Emilia, den åldrade visa och kärleksfulla Poppy och den unga slagfärdiga men nertryckta Lucy. En trio kvinnor som genom sin vänskap hittar sig själva och bryter den egentliga förbannelsen, (läs sociala arvet) inom familjen.

Utgiven på LB-förlag, översättning av Sanna Östergren.

Publicerat

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Hejdlös, halsbrytande berättarglädje genomsyrar Hundra år av ensamhet. Förmodligen den mest fullödiga roman som någonsin skrivits och som därtill belönats med Nobelpriset. Varje ord är en pärla, varje formulering genialisk och som en gyllene tråd slingrar sig den drivna berättelsen fram genom ett myller av människor på ett flödande vackert och mustigt språk.

Jo, alltsedan jag läste romanen för första gånger för ungefär 35 år sedan har jag varit fast. Jag älskar berättelsen om de sju generationerna av familjen Buendía som lever, dör och spökar i byn Macondo i Colombias träskmark. Jag älskar den magiska realismen, livsvisdomen, den stilla vanvettiga humorn. Det sägs att berättelsen om familjen Buendía egentligen skildrar Colombias historia och någon gång ska jag fördjupa mig i saken.

Hundra år av ensamhet har varit en storsäljare alltsedan den kom ut 1967. (När det stod klart att Márquez fått Nobelpriset 1982, jublade världen över att det för en gångs skull var en läst och älskad författare som fått priset). Översattes till svenska för första gången 1970 och i år har den kommit ut på nytt i en ypperlig nyöversättning av Lina Wolff. Hon har gjort ett makalöst bra jobb och efter att ha jämfört den världsberömda inledningsmeningen med 1970 års översättning kan jag bara utbrista: Bravo!

Så här lyder inledningen 2020:

Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.

När Gabriel García Márquez dog 2014 skrev Alex Schulman en hyllningskrönika i Aftonbladet som ni kan läsa genom att klicka här. Gör det!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2020. Översättning av Lina Wolff.