Författare: Margaretha Weimar

Publicerat

Stormfågel av Ann Cleeves

En klassisk brittisk kriminalroman av välrenommerade brittiska Anne Cleeves. Har faktiskt aldrig läst något av henne trots om hon legat högt på min att läsa-lista under många år. Men nu var det dags och jag blev inte besviken. Bäst gillade jag det dåliga vädret! Utspelas i en by vid kusten i norra Devon och stämningen i boken accentueras av vindarna, regnet och dimman. Mattew Venn heter kommissarien som leder polisteamet som kallats dit efter att sjöräddningen anträffat en mördad man i en livbåt mitt under rykande storm. Venn är en klassisk brittisk deckarkommissarie med en del outrett inom sig, bland annat det faktum att han under en tid som barn bodde i den lilla byn och att hans mor var medlem i det konservativa religiösa samfund som verkar på orten. 

Venn och hans folk inrättar ett kontor på ortens pub och påbörjar det omständliga arbetet med att söka upp och prata med ortens invånare om deras relation till den döde mannen. Okej, man söker sig även till ett par grannorterna men i denna typ av deckare finns mördaren alltid nära.  Det är bara att läsa och låta sig underhållas med ett par twister och ett par extra lik på vägen fram till upplösningen. Den uppmärksamma funderar kanske ett extra varv på varför det ibland är så väldigt svårt att reda ut släktrelationer i utredningarna, själv fnissar jag i mjugg, sedan länge vet jag att britterna inte har någon fungerande folkbokföring. På mitt jobb brukar vi säga att UK betyder utan kontroll och ännu lite elakare GB =gömda brottslingar. 

Ett par veckor efter att jag läst klart stormfågel läste jag en artikel i DN som roade mig omåttligt. Handlade i och för sig om brittiska tv-serier men om ni frågar mig är det lika applicerbart på böcker. Har tyvärr lyckats försnilla artikelförfattarens namn men så här lyder texten:

” Efter en sommar framför brittiska kriminalserier har jag insett den stora fördel deras manusförfattare har och som deras svenska kolleger saknar. Jag talar naturligtvis om bristen på fungerande folkbokföring. Hoppsan, stans antikvitetshandlare visar sig i själva verket vara mordoffrets länge saknade bror! Oj, kusinen alla trodde var död sedan trettio år tillbaka lever och har hälsan i byn ett par mil bort!

 I Sverige skulle fallet vara löst med ett par knapptryck på ett tangentbord i polishuset. I Morecambe Bay, Bath eller Brighton kan alltsammans kavlas ut till tre fyra avsnitt.

Säg aldrig mer att det är den personliga integriteten som blivit mest lidande på vårt historiska arv från kyrkböcker, husförhörslängder och övervakande myndigheter. Säg aldrig mer att det är wokeism och dålig fantasi som är de svenska manusförfattarnas stora bekymmer när de ska knåpa ihop sina intriger. När det i själva verket är personnumret och Skatteverkets register. ”

Som sagt, nu vet ni varför släktskap kommer som en överraskning mot slutet av brittiska böcker samt varför brittiska utredare ibland kan kännas som anakronismer. Men strunt i det, genren är klassisk och underhållande.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning av Johan Nilsson.

Publicerat

Ett samtal om Flödarp för alltid av Jesper Ahlin Marceta.

Nu har vi läst en roman, (skröna), om  Eva och Jon som växer upp i den gudsförgätna hålan Flödarp vid Göta kanal. Redan vid tidig ålder vet Jon att han vill därifrån, Eva däremot har inga tankar på att lämna förrän hon av misstag råkar sätta eld på ortens sågverk. Paret reser till Paris och börjar ett gemensamt liv. 

Maggan:  Boken beskrivs som en komedi och visst finns det komiska inslag, men jag upplever i stället att boken är fylld av melankoli? Det jag trodde skulle bli glad läsning blev i stället sorgsen läsning. Hur tänker du?

Ann-Sofie: Jag håller delvis med. Räknar man upp olika scener så ser det kul ut. Dammluckedyket, sågverksbranden (well) , åka bakom spårvagn. Men scenerna har hela tiden något underliggande nedstämt och en del i det tror jag beror på att det är så detaljerat berättat. Då hinner det i stället bli för långtråkigt. Samtidigt är det väl det som är poängen, att berätta om livets mörka och ljusa sidor. Det roliga kan ha en mörkare baksida och vice versa.

Maggan: En fråga som jag ställer mig är vad författaren egentligen vill berätta? Från början känner jag av tydliga Backman-vibbar, men det är bara ett kort tag. Sedan blir boken och personerna allt mer endimensionella  och svåra att begripa sig på.  Bäst är när de befinner sig i Flödarp, då fungerar berättandet bättre. 

Ann-Sofie: Ja, Flödarp för alltid, ha ha. Jag gillar idén. En familjeberättelse. Att vi följer Jon och Eva hela livet och att det avslutas med deras vuxna barn. Men trots det långa perspektivet kommer jag aldrig under skinnet på karaktärerna. Kanske är det för att det hela blir för skruvat?

Maggan: Jag tyckte mycket om Eva, hon liksom väckte min medkänsla, men jag undrar över hennes passivitet, hur hon bara drev med i det liv som Jon skapade åt dem, trots att hon avskydde vissa saker. Där kanske förklädet som hon bär hela sitt liv är en ledtråd, att hon skyddar sig mot sin verklighet? Hon är definitivt inte en kvinna av idag. Jag gillar inte Jon, självisk och med total saknad av självinsikt. Tänker att Eva och Jon förblir barn,  de utvecklas inte till vuxna människor. 

Ann-Sofie:  Det är en lång räcka personer som glider förbi under den långa tid som boken utspelar sig. Och jag håller med om såväl Eva som Jon. Det är nånting med stämningen, jag saknar något där. Det sker händelser och händelser men de utspelas med ryggen mot mig på något vis. Jag blir inte berörd.

Maggan: Tycker att Flödarp för alltid skulle berättats på ett annat sätt med mer djup, mer gestaltning men då blir det förstås en helt annan historia.  Finns väldigt mycket att prata om (men inget vi kan yppa mer här, då spoilar vi för er andra). Kanske en bok som skulle passa en bokcirkel? Det tror jag.

Utgiven på Bazar 2024.

Publicerat

Barnvakten av Joyce Carol Oates

Varje år när det är dags för Nobelpriset håller jag tummarna för Joyce Carol Oates.  Älskar hennes författarskap och hennes otroliga förmåga att gestalta människans psykologi.  Jag blev därför jätteglad när jag såg att hon belönats med det nyinstiftade litteraturpriset Sjöjungfrun som framöver kommer att delas ut på bokmässan i Göteborg. Jag blev naturligtvis också glad när jag blev varse att hennes senaste roman Barnvakten var nominerad till årets bok. Fast ärligt talat blev jag nog mest förvånad, trodde kanske att denna skoningslösa och mörka skildring av en ung hemmafru i 70-talets Detroit skulle vara för litterär för en Årets bok-nominering? Det är en bra roman, Oates är alltid bra, men som inkörsport till hennes författarskap skulle jag nog rekommendera något annat. Som till exempel ”Det var vi som Mulvaneys” eller ”Mitt i livet” som heter ”Middle age: A romance på originalspråk. Fantastiska romaner båda två! 

Oates var på Kulturhuset i Stockholm när Barnvakten släpptes i höstas. Jag var där och ställde mig förstås i signeringskön efteråt, ville väldigt gärna ha mitt exemplar av Barnvakten signerad och se min idol på nära håll. Det tog lååång tid att komma fram.  Oats tyckte om att prata med sina läsare och flera läsare vill ha mer än en bok signerad.  En äldre dam med rullator fylld med Oates-böcker rullade förbi hela kön och ställde sig först. Hon lär ha fått alla sina böcker signerade och en rejäl pratstund. När det blev min tur sa jag något i stil med fram ”I really love your books” Oates log, såg mig i ögonen och sa : ”thank you, Maggan.” Gott så.

Barnvakten utgiven på Harper Collins Nordic 2023. Översatt av Fredrika Spindler.

Publicerat

Hennes sista steg av Denise Rudberg

Att lyssna till Hennes sista steg av Denise Rudberg är som att färdas tillbaka till 70-talet för att lyssna på en radiodokumentär. (Naturligtvis sker lyssnandet via en transistorradio, vi som är tillräckligt gamla vet hur en sådan ser ut). Året är 1976 och radiojournalisten Göran Nordengren har gjort ett ”grävjobb” och undersökt polisens agerande vid ett mord tre år tidigare. Han berättar om tre väldigt olika kvinnor som drabbats av våld på olika sätt. En av dem kommer att bli mördad, lyssnaren vet inte vem förrän i slutet av lyssningen. 

Historien som berättas är tät och ödesmättad, utspelas på klassiskt otäcka platser. En tvättstuga i en mörk källare, i en lägenhet på nedre botten med stora fönster som är som gjorda för en fönstertittare, och så förstås, på mörka promenadstråk. Rudberg har skrivit direkt för ljud och greppet ”journalistdeckare”; (som jag sett som tagg), beskriver innehållet på pricken. Det är både smart och insiktsfullt om kvinnors utsatthet och som sagt osar det 70-tal med råge. Hennes sista steg är den första berättelsen i en ljudserie vid namn Nattens ondska som jag definitivt kommer att följa. 

Utgiven på Storytel Original 2024.