The Other Americans av Laila Lalami

Bokcillen alias Cecilia Agemark förgyller vår dag med en recension av en bok som hon storgillar! Om ni vill ha fler boktips från Cecilia så hittar ni henne på Instagram under @bokcillen

The Other Americans börjar med att Driss, en marockansk invandrare, en sen vårkväll blir påkörd av en bilist vid en mörk korsning och omedelbart avlider av sina skador. Den enda som ser olyckan är en illegal immigrant från Mexiko som inte vågar berätta för polisen vad han blivit vittne till eftersom han är rädd för vad som kan hända honom då.

Romanen har många berättarröster som alla på något sätt är kopplade till händelsen. Det är en blandad skara vad gäller klass och etnisk tillhörighet; ett tvärsnitt av dagens USA. Huvudkaraktärer är Driss dotter Nora som egentligen bor i San Fransisco och arbetar som musiker och Jeremy som spelade i samma skolorkester som Nora när de gick på high-school och som nu är polis efter att ha varit soldat i Irak.

Driss och hans familj har varit i USA sedan 80-talet, men särskilt Maryam, hans änka, känner sig fortfarande som en främling, kanske inte egentligen för hur hon behandlas utan snarare för att hon saknar familjen och nätverket som finns i hemlandet. Båda makar är högutbildade och fick lämna hemlandet på grund av politiska åsikter och har inte kunnat arbeta med det de studerat till. Känslan av alienation finns även generationerna emellan. De lever inte riktigt inom samma kultur. Jag känner igen tankegångarna från andra verk av författare med invandrarbakgrund. Tydligt ser vi de förväntningar som finns på barnen å ena sidan och å andra sidan de uppoffringar som föräldrarna gör. Familj och familjedynamik är alltså starka teman som genomsyrar berättelsen.

Boken utspelar sig i en liten ort i inre Kalifornien, nära nationalparken Joshua Tree och jag uppskattar Lalamis beskrivningar av ökenlandskapet väldigt mycket. Det här är en väldigt intressant roman ur flera perspektiv och den känns väldigt aktuell när den gör detta nedslag i det amerikanska samhället i en tid av växande främlingsfientlighet, både där och i många andra delar av världen. Ett annat närbesläktat tema är den amerikanska drömmen, ganska välbehandlat sedan tidigare, men som Lalami ändå lyckas göra brännande genom en lägesrapport från dagens polariserade samhälle, där alla inte är lika inför lagen. Och där mängder av immigranter saknar en egen röst.

Det här var verkligen en roman i min smak som uppvisar både samhällsengagemang och genuint bra berättande. I dessa coronatider har jag stundtals haft svårt att koncentrera mig på läsning men den här bokens kapitel är föredömligt korta. Jag blev också verkligen fängslad av de olika människoödena. Det är en roman som speglar dagens USA men som tar upp många viktiga och allmängiltiga ämnen som även är går att känna igen från vårt samhälle. Det är en bok som engagerar och låter läsaren tänka själv; här är inget svart eller vitt. Lalami är en skicklig berättare som både bygger upp stämning och skapar komplexa karaktärer. Jag ger romanen toppbetyg!

Hos förlaget kan man läsa mer om boken.

Säg inget om Lydia av Celeste Ng

”Lydia är död. Men det vet de inte om ännu.”

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee och om hur deras framtid, en stilla vårmorgon, förändras för alltid. En lågmäld familj, en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola eftersom fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfasetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om ett av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en lysande debutroman, tät, välskriven och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord. Den amerikanska originaltiteln är Everything I never told you, en titel som i hög grad berättar vad boken handlar om.

Om ni frågar mig så är Säg ingenting om Lydia snäppet bättre och även flera snäpp mörkare än Celest Ngs Små eldar överallt som kom på svenska förra året. Båda böckerna passar utmärkt som bokcirkelböcker, finns massor att prata om.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översättning av Anna Strandberg.

Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russel

Vanessas tragiska öde skär som en skalpell. Hon är 15 år när hon möter sin groomer och förövare. Han är 42 och lärare i engelska på den internatskola där Vanessa går. Med skicklig och hänsynslös förslagenhet får han henne snabbt övertygad om att hon är medansvarig för deras relation. 17 år senare när världen svämmar över av metoo-berättelser är hon fortfarande fast i sin övertygelse att deras förhållande initierats lika mycket av henne som av honom.

Den nakna obarmhärtiga skildringen av groomingens mekanismer smyger sig på läsaren och lämnar ingen ro. Själv blir jag totalt uppslukad av mörker och smärta. Min mörka Vanessa är den starkaste skildring av sexuella övergrepp jag läst, förmodligen därför den inte fokuserar på det själva fysiska övergreppet, utan på förförelsekonsten och det psykologiska spelet mellan en pedofil och hans offer. Under läslyssningen, (boken är fint inläst av Angela Kovacs), tänker jag på de två unga män som förra året berättade om de övergrepp som Michael Jackson utsatt dem för när de ännu bara var pojkar. Världen frågade sig varför de tidigare förnekat att övergrepp ägt rum och varför de berättade först så många år senare. Svaret går att finna i denna nyanserade och mångbottnade roman.  

Till sist, jag har alltid avskytt Lolita av Vladimir Nabokov, nu avskyr jag den ännu mer eftersom det är romanen som Jacob Strane, förövaren, ger till Vanessa och som hon under många år läser som en romantisk kärleksroman.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översatt av Emö Malmberg.

Spela roll av Lisa Christensen

En stark och välskriven debutroman där upprinnelsen är ett felleverat kärleksbrev. År 1987, när Lettland ännu var en del av Sovjetunionen, får en trettonårig pojke i Riga ett brev ställt till en namne, Nikolaj Kalnins. Brevet är skrivet på engelska och Nikolaj lyckas med hjälp av sin morfar, den enda i familjen som kan lite engelska, läsa och formulera ett svar. Brevväxling börjar och Nikolaj inser snart att han måste försöka leta rätt på den riktiga adressaten.

Romanens tre huvudkaraktärer lever i olika delar av världen och deras berättelser utspelar sig under olika tidsspann. Svenska Elodie flyttar till London under 00-talet med hopp om att undkomma känslan av utanförskap men en olycklig kärlekshistoria får hennes värld att krackelera. Amerikanska William tar värvning och åker till Vietnam i början av 70-talet för att slutligen hamna i Sovjetunionens klor. Romanbygget är avancerat, hon gör det inte lätt för sig Lisa Christensen, men hon löser det med bravur.

Spela roll grep tag i mig, hade inte riktigt förväntat mig det mörker och djup romanen förmedlar. Hur det hela hänger ihop är långt ifrån självklart, men jag tror på och fascineras av intrigen. Jag tycker speciellt mycket om skildringarna inifrån det forna Sovjetunionen inte minst den både dråpliga och sorgliga skildringen från 1987. Jag både överraskas och skakas om av Williams livshistoria och jag gillar verkligen slutet på romanen.

Utgiven på LB Förlag 2020.