En sång för Hedda av Annika Estassy

Strax före jul händer livet slag i slag för Lina, hon blir uppsagd från sitt jobb och strax därefter får hon reda på att hennes pappa som hon alltid trott var död, i allra högsta grad är levande. Hennes mamma har ljugit i över 30 år. Den planerade tangoresan till Argentina ställs in och ursinnig tar hon istället bilen till Måneby,(fiktivt Estassy-land), tillsammans med sin tangolärare(?) både för att fira jul och ställa sin mor mot väggen.

I Måneby är mamma Hedda orolig av helt andra orsaker. Familjens Gästgiveri, hennes livsverk, har ekonomiska problem och så känner hon sig underlig till mods, stundtals är det som om hon har gröt i hjärnan. Hon bekymrar sig barnen, barnbarnen och sin väninna Agnes som sakta tynar bort i cancer. En dov känsla av oro maler i henne och vill inte gå över.

Har alltid gillat Annika Estassys böcker, hon har psykologisk blick, skriver rappt och humoristiskt och hennes språk är fint kryddat med metaforer och uttryck som inte längre är så vanliga. En sång för Hedda är inget undantag, karaktärerna är krångliga men älskansvärda, julstämningen är på topp, det snöar och mor/dotter uppgörelsen klassisk. Linas övriga familj är perfekta motpoler till henne och Hedda. Man mår bra under hela läsningen, även om det är svåra ämnen som skildras.

När jag belåtet slår ihop boken efter avslutad läsning kommer jag dock på mig själv med att längta efter mer mörker. Att få följa Lina och Hedda ner i avgrunden, att boken blev en feelbad istället för en feelgood. Annika Estassy har definitivt potential. Skulle vara kul om hon kunde göra som Selma Lagerlöf gjorde,(eller för all del paret Lars Kepler), omarbetade och skrev ännu en version av En sång för Hedda, en mer ångestladdad med ett mindre vackert och rörande slut. (Kanske inte realistiskt tänkt av mig eftersom en författare måste försörja sig, men jag tror det skulle kunna bli en riktigt bra roman.)

Men nog alternativa versioner, om ni letar efter en roman med julstämning och ett vältecknat persongalleri i ett vitt åldersspann är En sång för Hedda faktiskt det självklara valet.

Utgiven på Norstedts 2019 och är den andra fristående romanen i serien om Måneby.

Augustpriset 2019 – Vilka kommer att belönas?

Maggan: Då har vi läst böckerna i ”vår” kategori Fackbok. Vi kan väl som vanligt konstatera att samtliga böcker är väldigt bra?

Ann-Sofie: Ja! Vilken räcka supertitlar! De borde stå på julläsningslistan i år för alla.

Maggan: Jag kan ofta vara ganska velig när det gäller att utse favoriter, men i år har jag helt och fullt fastnat för Ålevangeliet av Patrik Svensson. Jag blev otroligt berörd av denna bok som inte liknar någonting annat jag läst på mycket länge. Fast jag kommer inte att gråta om någon av de andra vinner. Anna-Karin Palms Lagerlöf-biografi är helt fantastisk inte minst med anledning av drivet i texten. Som att läsa en roman.

Ann-Sofie: Jag tror också att Ålevangeliet ligger i tiden dessutom. Men den jag hoppas och tycker borde kamma hem priset är Strindbergs lilla röda av Alexandra Borg & Nina Ulmaja, där designhistoria och typografi berättas och beskrivs med utgångspunkt från Röda rummet. Det här är verkligen en one of a kind-bok. Trots att den kanske upplevas som nördig så är den så allmän. Superbra! Säger som du; jag gråter inte om någon annan vinner. Alla är ju bra!

Maggan: När det gäller skönlitteratur har jag bara läst en enda, Testamente av Nina Wähä och det är en mer än fantastisk roman. Jag blev speciellt imponerad av hur hon presenterar karaktärerna som är många och borde vara svåra att hålla reda på. Men icke, jag visste i princip boken igenom vem som var vem! Bara detta borde ju vara värt ett Augustpris!

Ann-Sofie: Håller med! Tror att den vinner. Jag är också väldigt förtjust i Osebol av Marit Kapla. Den är som ett körverk av röster från en liten ort och en landsbygd under avveckling. Fantastisk! På barn- och ungdomssidan har jag inte läst någon av de nominerade men det är nog en tidsfråga. Har du?

Maggan: Nej inte än. Jag tycker väldigt mycket om Jenny Jägerfelds böcker ser framemot att läsa hennes Mitt storslagna liv, ligger näst på tur i min läshög.
Det är hemskt roligt att vara Augustambassadör eller hur?

Ann-Sofie: Ja, jag tror inte jag skulle läsa de här böckerna så fokuserat som vi gör nu. Vissa kanske jag inte ens skulle ha läst. Det gäller framför allt fackboksklassen och rannsakar jag mig är det inte mycket läst av tidigare års nomineringar.

I kväll får vi se hur det går!

En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm

”Jag vill sätta världen i rörelse”

Så detta är Selma Lagerlöf, trodde mig veta ganska mycket om den allra första kvinnliga nobelpristagaren, men inser att jag inte hade en aning. Fascineras av kvinnan Selma, över hennes fantastiska självkänsla och driv. Hennes brev till vännerna vittnar om att hon redan i unga år visste att hon var en sjusärdeles författare, trots de delvis nedlåtande recensionerna av debutverket Gösta Berlings saga. Hon lät sig helt enkelt inte nedslås av dålig kritik och att samtida recensenter inte förstod sig på hennes nydanande prosa, hon jobbade helt enkelt på. Anna-Karin Palm beskriver verkligen författarlivet som det är, stark vilja och hårt arbete. Hennes omtanke och lojalitet för medmänniskor och för kvinnosaken är underbart att läsa om.

Selma Lagerlöf levde ett liv som kvinnor i hennes samtid inte ens kunde drömma om. Hon utbildade sig till lärarinna trots faderns järnhårda motstånd, pengarna till utbildningen fick hon låna. Hon tog tjänst i Landskrona och skrev på fritiden. Hon kunde leva på sitt skrivande ganska snart, samt försörja ett antal släktingar på inkomsterna. Hon var gay, hennes första stora kärlek var författaren Sophie Elkan i vad som tycks ha varit ett platoniskt förhållande. Några år senare mötte hon läraren Valborg Olander som blev hennes käresta fullt ut. Hon gjorde dock aldrig slut med Sophie, båda förhållandena varade livet ut.

Jag blev som barn varnad för Selma Lagerlöfs böcker av en äldre släkting som hävdade att de var ”förfärligt otäcka”. När jag för ett par år sedan med stor behållning läste Herr Arnes penningar tänkte jag att det faktiskt fanns fog för varningen. En av de mest isande skräckberättelser jag läst, att epitetet ”sagotant” som beskrivning av Lagerlöfs författarskap levde kvar tills för bara några decennier sedan är väldigt märkligt. Kanske var det för att hon själv ibland beskrev sig så, eller kanske var det för verket Nils Holgerssons underbara resa som skrevs som både saga och lärobok. Jag minns dock att jag tyckte Holgersson var ganska läskig när min fröken läste boken högt för oss i fjärde klass. Fast sagor var förstås mer skrämmande för 100 år sedan.

Anna-Karin Palm är mycket välförtjänt nominerad till Augustpriset 2019. Jag har nog aldrig läst en biografi med ett sådant driv och flyt, det ska kanske vara en erfaren skönlitterär författare för att åstadkomma detta. Om Palm belönas med Augustpriset är det mer än välförtjänt. Jag lyssnade till boken som är förtjänstfullt inläst av Anna Maria Käll, passar utmärkt som ljudbok. Jag har en lång lista fylld av framförallt de många noveller som Lagerlöf skrev, jag ser verkligen fram emot att läsa. Jag ska börja med Körkarlen som lär vara ännu otäckare än Herr Arne, fast jag inser att jag nog får läsa under dagtid och eventuellt vänta till nätterna blir ljusare.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.

Världens yttersta platser – Judiska spår av Peter Handberg

Peter Handberg reser genom östra Europa på jakt efter det efter det judiska, det som finns kvar efter nazisternas utplåning. På ett vackert återhållsamt språk återger han ögonvittnesskildringar som berättas för honom av de gamla han möter, av de som upplevde andra världskriget, som såg och upplevde.

Upplevelser införlivade i deras personlighet sedan unga år. De har levt ett långt liv efter kriget och till slut till fullo förstått innebörden av sina upplevelser.  Jag tänker på nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj Kriget har inget kvinnligt ansikte en bok som låter kvinnliga överlevaren från östfronten berätta många år senare. Starkast är ofta de skildringar som berättas många år senare.

Hur många gånger har inte historien upprepat sig sedan dess runt om i världen? Parallellerna med vår samtid är smärtsamma och många. Nazisterna var inte ensamma, de antisemitiska befolkningarna gjorde sitt till, rasismen segrade när judarna drevs på flykt mot döden.

Boken gör mig ledsen och bedrövad och jag orkade inte riktigt läsa allt, det gjorde för ont. Nog säger det en del om styrkan i framställningen. Som Peter Handberg skriver i sista kapitlet:

Ibland fick jag för mig att alltsammans bara var ett påhitt. Att en person med sjuk fantasi diktat ihop de här historierna”

Världens yttersta platser är Augustnominerad i faktakategorin. Ett pris skulle vara välförtjänt, en mer än värdig vinnare.

Utgiven på Bokförlaget Faethon 2019.