Nu är det sommarlov för bloggen!

Idag är det midsommarafton, vi har varit ute och plockat blad och blommor hela natten för att maja stången. Men sen blir det läsning för hela slanten – sommarlovsläsning! En lång räcka förslag till den får ni här nedanför.

Det vore ju roligt att lägga upp en bild på böckerna vi själva tänkte läsa, men läsplattebild är ju faktiskt inte så kul. Ni får njuta av en bild på oss i stället. Vi syns på Instagram i sommar !

Fackböcker:
Allt är en konspiration av Kent Werne – intressant omvärldsperspektiv både i vår tid och historiskt sett. Varifrån kommer alla påståenden om vem som egentligen styr världen?
Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark – ett lustmord på förpappringen av den offentliga sektorn, sett ur ett filosofiskt perspektiv.
En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström – Ester Blendas legendariska reportagebok om pigornas situation. En klassiker, håller utmärkt väl än idag. En fantastiskt bra inläsning om ni vill lyssna på ljudboken.
Antikens sju underverk av Allan Klynne – om underverken som inte längre finns (jo Cheopspyramiden)

Skönlitteratur:
Systerklockorna av Lars Mytting – om en norsk byggd på 1800-talet där den gamla stavkyrkans systerklockor spelar en avgörande roll.
Mai betyder vatten av Kayo Mpoyi – en dysfunktionell familj i Zaire under 90-talet. Berättad ur ett barns perspektiv,
En katts resedagbok av Hiro Arikawa –vemodigt och vackert om kärlek mellan husdjur och människa.
Vår älskade av Kamila Shamsie – tre syskon med muslimskt påbrå i dagens London en travesti på Sofokles tragiska drama om syskonen Ismene, Antigone och Polyneikes. 
Den brinnande flickan av Claire Messud – flickorna Cassie och Julia är bästisar sedan barnsben, när de blir tonåringar förändras deras relation sakta men säkert.
Min älskade älskling av Gabriel Tallent – 14-åriga Turtle lever med sin far i obygden i norra Kalifornien ett omöjligt ställe att vara barn på. Svart, våldsamt och oerhört starkt skildrat.
Den osannolika kärleken av Hannah Rothschild – om konstvärlden i London, smart, insiktsfullt och humoristiskt.
Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger – en roman om två änkor, en mor och en dotter. Smart och smärtsamt.

Spänning:
Floden om natten av Erica Ferencik – några kvinnor ger sig ut på forsränning som slutar med förskräckelse. Annorlunda, naturnära spänning.
Hypnotisören Black edition av Lars Kepler – det är 10 år sedan Hypnotisören kom ut och Lars Keplarna uppmärksammar detta genom att skriva om originalberättelsen. Vackert, filmiskt språk och jag tänker att det är lika mycket skräck som thriller i berättelsen. Om man läser Hypnotisören för första gången ska man välja black edition

Klassiker:
Den gamle och havet av Ernest Hemingway – en gammal fiskare ger sig ut på havet kanske för sista gången.
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Márquez – romanen som gav Márquez nobelpriset och som kanske ståtar med världens mest kända inledning: ”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”
Alexandria-kvartetten av Lawrence Durrell – fyra böcker om fyra personer där berättaren sitter på en grekisk ö och minns deras tid i Alexandria.

Ungdoms:
Jag ger dig solen av Jandy Nelson – om syskonduon Noah och Jude som är så bästa vänner. Men sedan händer något avgörande som förändrar allting.
Djupa ro av Lisa Bjärbo – fin småstadsskildring med ett kompisgäng som går sönder på alla sätt när en av kompisarna dör.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt – en helt fantastisk berättelse om Maja som har det trassligt. Men ”ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? ”
Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck – om Andreas som är ihop med Hanna men allt känns förvirrat. Är det så här det ska kännas när man är kär? Ingen kan skriva dialog som Lindbäck.

Feelgood:
Annika Estassy, Anna Lönnqvist och Marie-Louise Marc är tre ypperligt bra svenska feelgoodförfattare. Vi rekommenderar allt dessa kvinnor skrivit.

Tegelsten:
Buddenbrocks av Thomas Mann – en alltid aktuell klassisk familjeskröna.
Sin mors dotter av Marilyn French – om kvinnor i olika generationer och deras drömmar.
Nattfilm av Marisha Pessl – en mörk New York thriller med mängder av filmreferenser.
Stad i brand av Garth Risk Hallberg – också en New Yorkhistoria men på ett helt annat vis.

Noveller:
Jag säger det ni tänker av Curtis Sittenfeld noveller som skildrar människor i vårt samtida USA. Bäst är inledningsnovellen med journalisten som råkar spy på Hillary Clinton.
Novellixtrion med kärleksnoveller av Wilde, Shelley, Tolstoj och Woolf .

My Year of Rest and Relaxation av Ottessa Moshfegh

Cecilia Agemark alias @bokcillen vikarierar och recenserar en bok som kommer på svenska i sommar som jag definitivt ska läsa! Jag menar vilken befängd ide!

Så här års är det nog många som känner sig redo för semester och avkoppling. I My Year of Rest and Relaxation dras detta till sin spets. En ung kvinna som tidigare arbetat på konstgalleri bestämmer sig för att ta ett års ledighet från livet genom att gå i idé med hjälp av olika mediciner. Hon hittar en skrupelfri och oproffsig psykiatriker som skriver recept och sedan skrider hon till verket. Med en cocktail av lugnande medel lyckas hon stänga ute verkligheten.

Moshfegh är duktig på att skildra osympatiska karaktärer – hon gjorde det skickligt i romanen Eileen häromåret, och kanske ännu skickligare här. Vi lär känna en mycket osympatisk, överlägsen och smått narcissistisk ung kvinna som manipulerar de få vänner hon har. Hon själv befinner sig i en ytterst privilegierad ställning som har möjlighet att försvinna in i dimman, så att säga. Hon behöver inte bidra till samhället eftersom hon har det så gott ställt efter föräldrarnas död. Trots allt tycker man lite synd om henne eftersom hon verkar så oerhört ensam, även om hon har sig själv att skylla. Och att blanda mediciner på det här sättet gör mig väldigt orolig för hur det ska gå för henne. Allt känns illavarslande.

Boken utspelar sig kring millennieskiftet i New York, alltså före 11 september, vilket jag tror har stor inverkan på hur karaktärerna framställs. Det finns en lättja och lättsinnighet som hade varit svåra att få till om Moshfegh senarelagt storyn några år. Det handlar helt klart personer ur min egen generation så jag uppskattar alla kulturella referenser. För vad gör man om man går i idé ett helt år? Jo, det blir mycket film. Protagonisten är som besatt av Whoopie Goldberg av någon underlig anledning och ser hennes filmer om och om igen.

Jag upplever romanen som väldigt skicklig samhällskritik mot ytligheten i vårt samhälle. Den status- och utseendefixering som finns i västvärlden försöker Moshfegh gestalta genom sina karaktärer. Vi har väninnan, den bulimiska Reva med sina kopior till väskor och skor, och konstnären Ping Xi som tjänar stora pengar på sin konst som egentligen inte är särskilt speciell alls. Allt utspelar sig ju före de sociala mediernas så tveksamt om situationen är så mycket bättre nu. Det blir ganska absurd läsning men samtidigt sitter jag där med ett förstulet leende på läpparna genom hela boken, fast jag antagligen bara borde vara beklämd, vilket jag också naturligtvis delvis är. Det blir tragikomiskt. Genom hela boken försöker man förstå hur det kunnat gå så här och varför. Gillar man karaktärsdrivna romaner ska man helt klart läsa Ottessa Moshfegh!

Boken släpps nu under sommaren på svenska av Modernista med namnet Ett år av vila och avkoppling.

Bokfrukost med Eric Rosén om hans bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”

Härommorgonen åt vi frukost med Eric Rosén och diskuterade hans bok Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. I centrum står relationen mellan Eric och hans pappa som hela tiden super och drogar. Kulmen nås när pappan blir dömd för ett mord på en bekant. Åtta års fängelse som tar det sista ur honom.

Boken är kärleksfull och inte dömande, rakt berättad om pappan. Och om mamman. Det var hon som sparade alla brev till Eric från pappan, som återges i boken. Pappans brev är autentiskt återgivna, endast innehåll som saknar relevans typ kanske ska jag få permission i oktober har strukits. Breven är väldigt välskrivna upplevde vi, pappan var en skrivande person precis som sin son som säger att han alltid haft lätt att uttrycka sig i text inte minst då det gäller uppväxten.

Vi undrade över brevens innehåll, pappan tilltalar ofta sonen som en annan vuxen. Eric anser idag att det var fel att skriva brev med detta innehåll till ett barn. Han upplever att han under brevväxlingsperioden var medberoende. Han började på allvar skriva på boken om sin far 2016.  Vi var nog alla ganska tagna av den här läsningen och så nöjda med att diskutera den med författaren. En allmängiltig skildring om att vara mycket ung när en förälder döms för ett våldsbrott.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff

Romanen tar vid där föregångaren Jag for ner till bror slutar. Än en gång förundras jag över Karin Smirnoffs formuleringskonst och säregna effektiva prosa. Med förnyad kraft slås jag av hur amerikansk filmisk handlingen ter sig. Händelsedrivet, våldsamt med rå realism tänker jag att bröderna Cohen borde filma det här. Jag hinner bara tänka tanken innan Smirnoff själv refererar till filmen ”No country for old men.”

Vare sig det är norrländskt eller amerikanskt, är de två romanerna helt unika i sitt slag. Ingen lämnas oberörd och böckerna bör,(i alla fall om ni frågar mig), läsas i turordning för de är egentligen en enda roman. För att undvika att ”spoila”, skriver jag inte mer om mor utan publicerar recensionen om bror en gång till.

Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

En roman i avsaknad av kommatecken och där stor bokstav endast förekommer i början av en ny mening. För och efternamn skrivs ihop med enbart små bokstäver. Romanen saknar onödiga ord och har få adjektiv. Meningarna är korta. Så här:

Pyttsan sa hon så saliven sprätte. Pyttsan. Han stod inte ut med sorgen. Precis som kristerhansson evertlindqvist och sunestolt.

Jag gillar det. Blir till en speciell rytm i huvudet medan man läser. Kanske är det just rytmen i språket som gör att jag upplever romanen som filmisk, fast förstås, det finns ett starkt driv i texten och Smirnoff har verkligen en historia att berätta.

Jana, bokens berättare, far ner till sin tvillingbror som heter bror och bor kvar i föräldrahemmet. Syskonen är ärrade och dysfunktionella efter att ha växt upp med en tyrannisk far. Om jag får vara lite elak tycks samtliga invånare i byn smalånger vara aningen dysfunktionella, fast förstås, det är vi väl alla mer eller mindre.

Jag upplever efter avslutad läsning att jag for ner till bror skulle kunnat vara en prisbelönt amerikansk eller föralldel dansk indiefilm. ( Jag gillar verkligen genren vill jag påpeka). Inledningen av romanen där Jana frysande i ymnigt snöfall promenerar den sista biten hem till sin missbrukande bror, medan hon nynnar på everttaube skulle göra sig fantastiskt bra på vita duken eller i en tv-serie. Likaså slutet på romanen, fast det säger jag förstås ingenting om.

Jag har förstått att många uppfattar jag for ner till bror som drastisk humoristisk, det gör inte jag. Innehållet och de många tragiska livsöden som skildras är för tröstlösa. Fast jag förstår precis varför texten uppfattas som humoristisk vi sov på samma brits hans mamma dog i är ju en fantastisk formulering. Likaså att janas lerfigurer som hon skapar till avbild av alla missbrukare i sin närhet. En samling figurer som hon kallar fyllebataljonen. Boken blir dock  aningen ljusare mot slutet så kämpa på om ni är lika blödiga som jag. Sammantaget är Jag for ner till bror en originell, nyskapande och mogen debutroman. En värdig vinnare av Augustpriset.

Jag for ner till bror finns som ljudbok mycket förtjänstfullt inläst av Lo Kauppi en av mina favorituppläsare och den funkar bra som ljudbok. Dock, som ni förstår av vad jag skrivit ovan, att som läslyssnare missar man  de unika språkkonstruktionerna. För en gångs skull rekommenderar jag inte ljudboken.

Utgiven på Polaris 2018 och 2019.