Det var när vi såg nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris som vi fick upp ögonen för Kniven i elden av Ingeborg Arvola. I beskrivningar av romanen användes ord som sagolik, storslagen och magisk. Men det som lockade mest var romanens skådeplats och miljö: Finnmarken och det snöiga och karga. Nu är romanen utgiven på svenska i översättning av Marianne Mattsson.
Kniven i elden utspelar sig mitten av 1800-talet. Vi möter Brita Caisa Seipajærvi, hon beskrivs som mycket vacker., men framförallt är hon självständig och oerhört rådig och med helande förmågor. Två barn men ingen man. Prästen skam-talar henne i kyrkan söndag efter söndag och folk i byn tittar milt sagt snett på henne. Sårad och besviken över att i blivit i princip bortkörd från sin hemby tar hon barnen och ger sig av till brodern i Norge.
Snön har en särskild glans när vinden mojnar och kvällsstjärnorna
blinkar på eftermiddagshimlen. Det är himmel åt alla håll.
Ann-Sofie. Kanske måste man börja i språket? Historien som sådan vet jag inte om den är så märkvärdig, men det är en stämning i berättelsen som är helt enastående. Och det skapar Arvola med språket. Här är ett exempel
Det är inte ett kvinnfolk som lockar på en man. Det är människoblod
och jordens blod, det är takt och strömningar och tecken som kan tydas, för livet lever, hela tiden lever livet, stora skogssuset, ändernas tvära flaxande, solen fram ur molnen, får
ängen att glittra.
Maggan: Översättningen är fantastisk, i efterordet skriver Ingeborg Arvola hur hon jobbat med både norska och finska för att får fram namn med båda språkens prägel. Fick bläddra tillbaka för förstod inte alls det när jag läste.
Ann-Sofie: Ja, att översätta boken måste ha varit en utmaning! Många människor som passerar revy, men det är deras hårda arbete som får ta plats. Boken är verkligen detaljerad i fisket, städandet, eldandet och brukandet, det är en också en viktig del av behållningen. Man lär sig en hel del! Vad ska man säga om Brita Caisa? J
Maggan: Älskar Brita, hon är så självklar och hon arbetar så hårt med allt möjligt, ändå känns det som hon finner glädje i arbetet. Hon är ju en helare, som man anlitar när någon är sjuk. I samband med att hon hjälper en gravid kvinna ger hon rådet att hon måste arbeta för att behålla sin hälsa. Tänker att en nutida personlig tränare skulle älskat hennes råd.
Ann-Sofie: Haha, ja säkert. Hennes upplevelser är också mycket sinnliga. Och då tänker jag inte bara på att de gör, utan också hennes känslor och hur hon tar in dofter, känner med hela kroppen, uppfattar saker och ting på ett helt annat sätt än andra. Somligt straffar sig ska det ju visa sig. Men nu har vi bestämt oss för att inte spoila, va!
Maggan: Blev uppslukad av boken direkt, hamnade i Britas värld, i naturen och med människorna. Tänkte mot slutet av boken att den skiljer sig från en hel del annan litteratur om det hårda livet i Norden på 1800-talet. Det är inte ångestfyllt och plågsamt utan någonting som är införlivat i existensen och det finns glädje i sysslor och arbete. Gör att man betraktar människorna med andra ögon. Man hjälps åt i det mesta även om man nyss mötts. Tänkte galghumoristiskt att de ofta jobbade i ”team”.
Ann-Sofie: Det här är den första boken av tre läser jag. Vi ska väl inte spoila slutet men jag undrar hur det ska gå. Finns verkligen många trådar och orosmoment att reda ut.
Maggan: Ja, vi får se, skulle gärna vilja säga något mer, men det kan jag ju inte.
Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning Marianne Mattsson.
